Men har människan bakom idolens pudrade ansikte någon framtid? Eller är tryggheten och den naturliga identiteten det pris stjärnan får betala för sina framgångar. Framgångar som leder in i ett mer eller mindre apatiskt, identitetslöst, tillstånd. Ett liv som begränsas av förpackningsindustrins datumstämpel, precis som på en mjölkförpackning:
”The Self Destructive Band: Sista förbrukningsdag 23 mars 1976.”

Skivindustrin är i dag värd 2 miljarder dollar. Om man adderar konsertintäkter, försäljning av musikinstrument, intäkter från musikförlag och andra kopparslantar som följt i spåren på popindustrins snabba framväxt kommer man upp i den nätta summan av 10 miljarder dollar.
Den summan representerar värdet på den mest lönsamma formen av massunderhållning i världshistorien.
Orsaken till allt detta är naturligtvis Rock and Roll.
1954 var skivindustrin värd 213 miljoner dollar om året. Strax därefter tändes det första steget i den ekonomiska utvecklingsraketen. En tid som saknar motstycke i materiellt överflöd inleddes. Rocken var i begynnelsen en industri med helt öppna dörrar. Kanske det sista området i det ”kapitalistiska samhället” där något som liknar fri marknad existerade.
Det spelade ingen roll hur du såg ut, vad du sjöng om, så länge du gjorde det på ett sätt att dom där förbaskade plastskivorna såldes. Elvis hatades och fördömdes som djävulens ställföreträdare.
60-talets drog- och hippiegrupper utpekades som krafter för moraliskt förfall.
Men ingen hindrade dom från att göra skivor.
I dag är situationen en helt annan. Ingen knallar in direkt från gatan, sjunger in en skiva som blixtsnabbt förvandlas till en interkontinental hit.
Popindustrin har organiserats. Marknaden kontrolleras av några få verkligt stora skivbolag.
Naturligtvis är människorna som driver dom, direktörerna, producenterna och PR-killarna lika ”inne” eller ”hippa” som alla vi andra.
Men vad som räknas för dom när kvällens sista brud försvunnit är marknadsandelar, försäljningsresultat och ”produktionsutveckling”.
Just nu är soulmusik den mest lättsålda musikprodukten. Det är ingen tillfällighet att kung Bowies LP ”Young Americans” bär med sig så mycket soul som den gör. Det är heller ingen tillfällighet att Elton John influerats av strömningarna (”Philadelphia Freedom”) eller att två av de mest framgångsrika artisterna alla kategorier just nu, Barry White och Stevie Wonder, representerar just soulmusik.
Dagens soulmusik har passerat ett utvecklingsstadium där artisterna reducerats till strömlinjeformade musikmaskiner som bankar fram den typ av ”sweet soul muzak” som du behöver som bakgrundsmatta till din senaste neuros, ditt nästa party, eller intima midnattsvickningar hos din tjej eller kille.
Om soulmusiken — på grund av sina oerhörda försäljningsframgångar — indikerar den framtida popmusiken funktioner, då är vi på väg att överlämna pop- och rockmusikens betydelse som inspirationsgivare och kontaktskapare i händerna på mekaniska marionetter som sålt sin själ till matematiskt spekulerande affärsmän vilkas om inte enda så i alla fall främsta intresse är att behålla marknadsandelar, säkra nya och bredda vinstmarginaler.
Det finns fortfarande all anledning i världen att se många av de mest betydelsefulla artisterna som verksamma konstnärer. Men, man bör vara medveten om att ju större vikt som läggs vid tekniska och allmänt syntetiska medel vid skapandet av en stjärna, desto mera går den rena och oförfalskade personligheten förlorad.
Man bör inte vrida utvecklingen tillbaka. Inte ens önska att man kunde det. Däremot bör man försöka påverka den.
Man får lust att citera John Lennon och kanske en smula motsägelsefullt säga:
— Vi måste försöka ta oss tillbaka till den så kallade verkligheten.

…och pengarna rullar

De hemstöpta ljusen har brunnit ned till foten. Bakgårdarnas rockkungar roterar allt långsammare. Popindustrin är som vi redan känner till superorganiserad idag.
Detta är ju i och för sig inget anmärkningsvärt och ger oss ingen anledning att hicka av förvåning. Popindustrins organisation är inte märkligare än filmindustrins — eller metallindustrins (!) Man kan aldrig organisera ihjäl eller administrera bort kultur. Men man kan förstås påverka dess utveckling genom ekonomiska åtgärder av olika slag — och popmusik är naturligtvis kultur —viktig, aktiv och ekonomiskt påverkbar.
Eftersom vi i vår kultur lever under vissa ekonomiska betingelser skulle det åtminstone för undertecknad kännas som kvalificerat hyckleri att börja göra häftiga utfall mot skivbolag för att de i konstens anständiga namn inte ruinerar sig på ”högtstående” kulturella ”produkter”.

Tvålproducent – Skivproducent

Precis som en tvålproducent har en skivproducent det grundläggande kravet på sig att hans arbete måste ge en viss ekonomisk avkastning. De ekonomiska spelreglerna förändras ju inte bara därför att man sysslar med någonting vi kallar för kultur.
Kulturen (åtminstone stora delar av den) är idag kommersialiserad. Det är ju upp till producenten, den konstnärlige skaparen, om han vill acceptera denna förutsättning — och kanske göra avkall på sina principer, tvingas till förenklingar — eller försöka hitta alternativa vägar för att få ut sitt budskap på.
Dessutom är det ju upp till oss, kulturkonsumenterna, om vi vill acceptera de produkter underhållnings- och kulturindustrin marknadsför. Våra valmöjligheter är ju i och för sig begränsade. Vad som är kultur och/eller underhållning för oss är naturligtvis inte någonting självklart. Det är någonting som har utvecklats till vad vi anser det är i dag genom olika historiska, sociala och ekonomiska orsaker. När vi springer ner till skivaffären för att köpa Gary Glitters senaste platta gör vi det därför att vi accepterar de konsumtionsroller vi förväntas spela. Vi lever helt enkelt upp till våra blandekonomiska förpliktelser. Men tro mig, vi skulle inte ha möjlighet att leva upp till dessa om inte samhället var så ”rationellt” utformat som det är. Popindustrin är en del av denna rationalitet och popindustrin lever inte så mycket på sina artister/stjärnor/idoler (eller vad man nu ska kalla dess fotfolk för) som på sina administratörer och makthavare — sina ”know-how-tjänstemän”.
Popindustrin klarar sig mycket väl utan Gary Glitter så länge det finns förädlingsbara råvaror som periodvis och i etapper kan avlösa varandra och ge dess investerare hyfsad avkastning på satsat belopp.
Den tiden är sedan länge gången — med den sången — då skivbolagen enbart var uppsamlare av och distributörer för gräsrotsrock. Popindustrin på toppnivå är stordrift och har ett skimmer av kycklinguppfödning över sig.

Tusen prinsessor för ett alternativ

Alternativet (om vi behöver det) till denna stordrift, vad är det då? Att varje pianist och gitarrist springer omkring med sitt eget skivbolag i bakfickan precis som att vi bör decentralisera metallindustrin och låta varje metallarbetare springa omkring med sitt eget lilla järnverk i toppluvan?
I Sverige är vi ju ganska duktiga på att hitta alternativ till allting och visst försöker vissa slå sprängkilar mellan de etablerade bolagen.
Förutom MNW och Silence finns det ytterligare en handfull småbolag som inte är så pigga på att acceptera det ekonomiska tillstånd vi har. Säga vad man säga vill, men den alternativa musikrörelsen har skapat en väl fungerande rörelse som innehåller allt från publik, artister, skivbolag, distributionsbolag, tidning, musikforum (spelställen) m m. Organisationen fungerar av allt att döma tillfredsställande — även om det under det senaste året förekommit djupgående meningsskiljaktigheter och hetsiga diskussioner om hur den svenska progressiva musikrörelsen ska verka.
Det finns ju förstås en möjlighet för alternativrörelsen att hålla sig till en slags ”totalliberal” attityd och även i fortsättningen släppa fram det som varken är hackat eller malet men då blir ju risken påtaglig att man långsamt drar udden ur sig själv. Med de sex följande kapitlen i denna skrift har vi haft ambitionen att berätta om hur delar av den svenska popindustrin arbetar eller kanske rättare sagt hur dom anser sig arbeta.
Producenten Bengt Palmers berättar om det arbete som ligger bakom en viss platta. Hur mycket arbete som måste läggas ned innan den musikaliska idén mognat och utvecklats tillräckligt för att den ska kunna anses uppfylla de krav som normalskivköparen av erfarenhet ställer.
Tomas Johansson manager på managementbolaget EMA/Telstar berättar om hur man bäst ”marknadsför” en artist och hur man ”importerar” dom stora framgångsrika mastodontbanden.
Björn J:son Lindh berättar om sig själv i egenskap av studiomusiker och Ola Hammarlund och Hasse Huss ger oss en bild av hur en discjockey arbetar.
På toppen av det här lilla isberget har vi placerat två svenska skivbolag, Polar och MNW, Stikkan Andersson respektive Tom Berger berättar om två olika sätt ett skivbolag kan arbeta på.