Var god stör ej den Disc Jockey som sover… förlåt, arbetar. Hasse Huss, på bilden t v, har visserligen inte dansat med Tjabo, men han har i alla fall fått honom att dansa. En snygg prestation, åtminstone om man är D J på Alexandras. Ola Hammarlund, t h, ”diskar” numera också på dansrestaurangen Balders Hage.

De första svenska diskoteken etablerades för snart tio år sedan. 1966. Diskoteken ansågs redan från början som ett utmärkt komplement — av somliga som ett allvarligt hot — till/mot de klubbar och restauranger som enbart använde sig av livemusic. Men många diskotek blev kortlivade. De sköt upp som svampar ur jorden men föll döda ned som vissnande höstlöv. Om man i dag tittar tillbaka på den här tioårsperioden finner man att diskoteken periodvis — popularitetsmässigt — pendlat upp och ned som en regelbunden sinuskurva. Orsakerna till detta kan vara många. Det beror förmodligen delvis på att ”kvalitét” på liveartisterna varierat från år till år. Även publikmässiga generationsväxlingar kan ha spelat in. Man springer ju företrädesvis på diskotek innan och inte efter man gifter sig.
I dag har det utkristalliserats ett antal diskotek i landet som räknas som relativt väletablerade och som oftast har en viss typ av stamgäster. I Stockholm finns det för närvarande ett tiotal ”stora” diskotek, t ex Alexandra’s, Big Brother, Cat Ballou och Shazaam. Musiken skiljer sig inte så mycket från diskotek till diskotek. För närvarande är den soulmusik som bl a spottas ut från musikfabrikerna i Philadelphia (det s k Phillysoundet och Detroit (Tamla/Motown) det man helst av allt dansar till.
Disc Jockeyn är egentligen en tämligen anonym person numera. Tidigare var han nästan lika betydelsefull som musiken och agerade ofta som en blandning av ”vulgär” hallåman och showartist. Disc Jockeyn blir aldrig eller sällan idol — annat än möjligen för klubbens stamgäster. Han finns där någonstans bakom ett mixerbord. En skuggfigur som var tredje minut byter och förhoppningsvis (för honom, publiken och diskoteksägaren) skiftar skiva för att hålla — eller ännu bättre — öka trycket.
Vi gav två tämligen rutinerade svenska Disc Jockeys en rejäl chans att gräva sig fram ur de enorma skivhögarna och ”tala ut” om Disc Jockeyns — pickupens ädle riddares — våndor. Den förste D J:n som satte orden i omlopp var Ola Hammarlund. Detta är resultatet av ett resonemang i en hastighet av 45 r/m — i fyrkanaligt ultraljud. Håll till godo!

Disc Jockeyn som lärde sig dansa

Ola inledde sin musikaliska bana långt innan det första svenska diskoteket ens var påtänkt. Tillsammans med några polare bildade han nämligen popgruppen Annabee-Nox någon gång 1964—1965. Annabee-Noxs framgångar var knappast anmärkningsvärda men de hann i alla fall med att spela in ett halvdussin singlar som sålde hyfsat innan de olika gruppmedlemmarna gick skilda vägar.
Efter det att Ola lämnat bandet 1967 fick han erbjudande om att spela skivor på ungdomsgårdar — i pauser — medan olika gästande popband tog igen sig i de kommunala fåtöljerna. Så småningom började Ola arbeta i kassan på diskoteket Shazaam och inte långt därefter anställdes han som diskotekets reguljäre Disc Jockey.
— Mitt första steg som Disc Jockey var att jag lärde mig dansa med hjälp av en av mina flickbekanta. Därigenom fick jag en bättre känsla för hur jag skulle komponera mitt program. Jag kunde lättare bedöma hur jag skulle placera olika skivor inbördes. Mycket snart gick det upp för mig att jag måste spela den typ av musik där takten löper så att publiken kan dansa de senaste modedanserna till den.
Under de första åren som Disc Jockey pluggade Ola samtidigt till maskiningenjör. Disc Jockey-job-bet var enbart ett extraknäck — men mycket lönande. Han tjänade betydligt bättre än vad någon av hans skollärare kom upp till. I dag har Ola, som D J på Shazaam, en fast månadslön på 3 000 kr plus 1:50 per betalande gäst. Det innebär, att han normalt tjänar mellan 6 000 och 8 000 kr i månaden. Periodvis kan inkomsten bli högre. Ola har noterat inkomsttoppar på 10 000 kr i månaden. För tre kvällars arbete i veckan kan det verka mycket, men man får inte glömma att Disc Jockeyn ägnar en stor del av sin ”fritid” till arbetsförberedande insatser av olika slag. Dessutom fungerar arbetstryggheten endast så länge han verkligen drar folk och diskoteket är populärt.

En ”bra” Disc Jockey och ett ”bra” diskotek

Det diskotek som har den ”rätta” Disc Jockeyn, som spelar de ”rätta” skivorna, det kan räkna med att göra en hygglig kommers och rotera uppför popularitetsspiralen. Men, vad är en bra Disc Jockey, vilka kvalifikationer ska han ha?
— Det primära kravet är ju naturligtvis att han drar folk — på ett eller annat sätt — så länge kan han vara säker på att få behålla sitt jobb. Men Disc Jockeyn är ju hela tiden inblandad i ett samspel med publiken. En viss typ av publik fordrar kanske att man bara ska spela soul, en annan att man konsekvent och uteslutande ska hålla sig till heavy music. Personligen anser jag att en bra Disc Jockey är en som kan blanda olika sorter av musik och i alla fall få dessa att stämma ihop med varandra. När jag arbetar räknar jag takter. När jag spelat en skiva så ska den låt jag följer upp med antingen gå takt-i-takt med den förra eller också bryta totalt. Den ska inte ha karaktären av ”någonting mittemellan”. Jag jobbar ofta så att jag börjar med lugna låtar för att sedan undan för undan stegra tempot. Jag väljer definitivt inte skivorna slumpartat.
Ett ”bra” diskotek ska alltså ha en ”bra” Disc Jockey som behärskar konsten att komponera musikprogrammet på ett sådant sätt att han tillfredsställer olika tycken och smak utan att han framträder som en Vulgär Vingel-Petter. Men vad behövs för att göra själva klubben attraktiv?
— Den måste ha atmosfär. Själva stället måste vara mysigt. Människor hänförs ju till olika grupper och då måste man också profilera klubben på ett sånt sätt att den appellerar till en viss kategori. Det gäller alltså att sortera ut de människor man inte anser tillhör den klubb man jobbar på och den publik man har. Man gör helt enkelt ett urval vid dörren.

Nyhetsfebern har mattats

Disc Jockeyn är ofta en tämligen ambitiös varelse. Han lägger ned mycket tid på att lyssna på olika plattor och plocka ut just de som han tror passar just ”hans” diskotek.
— Men själv tar jag inte själva nyhetsfebern — att vara först med den senaste skivan — så allvarligt längre, berättar Ola. Tidigare läste jag den amerikanska fackpressen som Billboard, Cashbox med flera och gav mig fan på att vara bäst. Dessutom prenumererade jag på skivor från en stor skivaffär i Paris. Jag satte in 1 000 kr på ett konto och så skickade dom mig nya singlar tills tusenlappen tog slut och jag satte in en ny tusenlapp. Det struntar jag i i dag. Men jag får förstås en hel del material från skivbolagen, kanske ett trettiotal skivor i månaden. Dessutom är jag stamkund på en skivaffär i Stockholm som direktimporterar singlar från utlandet. Från dem köper jag kanske ett tiotal singlar i veckan. De jag tycker är bra tar jag med mig till klubben och ser vilken reaktion de har på publiken. Får jag inte bra respons spelar jag inte skivan mer än en gång.
— Jag anser personligen att en bra Disc Jockey inte ska behöva stå och spela om skivor gång på gång. Själv har jag bara några få låtar som jag spelar ett par gånger per kväll — och det är alltså låtar som jag själv tycker är enormt bra. Fast principiellt bär det mig emot. Däremot finner jag inget frånstötande i att köra en bra skiva kväll efter kväll i flera månader. Så länge publiken ger en låt respons och dansar till den kan man utan tvekan spela den. Jag har ett par exempel på skivor som jag spelat i flera års tid — tre kvällar i veckan — och som fortfarande går hem hos publiken, till exempel ”I love you” med en sångare som heter Eddy Holman — den har jag spelat sedan 1968. Men oftast är det ju så att takten i musiken ändras efter några år och då blir ju skivorna automatiskt inaktuella eftersom de senaste modedanserna inte konstruerats för gårdagens musik.

Förtidspensionerad Disc Jockey

Hur länge kan en Disc Jockey hålla på och svänga mellan mixerbordets lianer? Medelåldern inom yrkeskåren är ju tämligen låg och omsättningen på Disc Jockeys stor.
— Jag börjar redan nu inse att jag håller på att bli för gammal — trots att jag ännu inte fyllt trettio — personligen längtar jag efter ett nio-till-fem-jobb. Jag tror att man är lyckligare och mera harmonisk som människa då. Dessutom har ju själva Disc Jockey-jobbet sina negativa sidor. Folk i allmänhet missuppfattar en ofta som människa. Dom tror att man är världens djävla hårding bara därför att man är dee jay; att man inte har känslor osv. Men i själva verket är man som vilken annan människa som helst. Om jag till exempel känner mig ledsen så måste jag få gråta — även om jag för tillfället befinner mig på mitt jobb. Som Disc Jockey är man väldigt offentlig men samtidigt oerhört anonym. Det verkar som om det stimulerar ryktesspridningen — som ju alltid är påfrestande, vare sig man är Disc Jockey, politiker eller sopåkare.

Alexandra’s — lekstuga för monarker m fl

”Det är svårare att komma in på Alexandra’s än genom Sankte Pers passkontroll”, sagt av oidentifierad Dansk på Biblioteksgatan en regnig vårkväll 1975. Alexandra’s, det är en av Sveriges mest fashionabla, kanske den över huvud taget mest exklusiva nattklubb och diskotek det här landet kan erbjuda. ”Creme de la cremes” inneställe. Alla karaktärsskådespelares (såväl amatörer som proffs), fotomodellers, musikers, diverse monarkers och andra celibriteters egen lilla lekstuga.
Rent principiellt skiljer sig dock inte Alexandra’s från övriga diskotek. Man serverar mat, musik och atmosfär i enlighet med den mysiga herrgårdsimage man håller sig med. Och spritpriserna är faktiskt mera moderata än klientelets politiska grunduppfattning.
Hasse Huss är en av ”Alex” tre fyra alternerande Disc Jockeys. ”He’s been socking it to you” eller för att använda ett uttryck som är mera adekvat för dagens tonåringar (över- eller underåriga) ”He’s been getting down with it” sedan han var nio år. Som tredjeklassare var han Sveriges ivrigast hallonbåtsätande hallåman — på Radio Nord (numera grundstött piratradio). Hasse hallåade en gång i veckan för skivbolaget Sonets egen lilla reklamkvart, ”Sonetkvarten”. För det honorerades han med ”berg av hallonbåtar” och trettiofem kronor per inslag.
— En kungalön för en nioåring i början på 60-talet, kommenterar Hasse. Efter några mellanspel på diverse Stockholmsdiskotek (bl a på Cat Ballou 1969—1970 — klubbens storhetsperiod) hamnade Hasse på Alexandra’s för ett par år sedan. Där jobbar han nu i genomsnitt 2—3 kvällar per vecka, företrädesvis fredagar och lördagar, när klubben frekventeras av mindre miljonärer och fler proletärer än under veckans övriga dagar. Första frågan jag ställde till honom var: På vilket sätt, ur DJ-synpunkt, skiljer sig Alexandra’s från övriga diskotek?
— En ”bra” skiva pluggas hårdare på Alex än på andra diskotek. Man spelar den oftare och placerar den kanske i programmet på ett sådant sätt att publiken automatiskt blir mera uppmärksam på just den låten. Ibland kanske responsen blir oväntat svag på de låtar man tycker är bra och det betyder i sin tur att man måste jobba extra hårt med vissa plattor. Som Disc Jockey måste man definitivt tro på musikens möjligheter att leta sig fram till lyssnarna/dansarna även om musiken delvis bryter mot de existerande trenderna. På Alex spelar vi allt från Strauss över Glenn Miller och Frank Sinatra till Rolling Stones och Bob Marley & Wailers. Däremot är grupper som Slade, Sweet och artister som Gary Glitter ”persona non grata” för oss som jobbar som dee jays på Alexandra’s.
Vad anser Hasse att Disc Jockey-jobbet innebär? Hur ska man karakterisera en Disc Jockey?
— En Disc Jockey är helt enkelt en servicearbetare. Han har till uppgift att tillfredsställa publikens önskemål — och framför allt att skapa nya. Disc Jockey-jobbet är utan tvivel en kreativ (skapande) sysselsättning. Man kan inte lära sig, utbilda sig till, att spela dom ”rätta” skivorna. Man måste vara begåvad med en viss musikalisk känsla för att man ska kunna svara mot olika publikgruppers förväntningar. Det är ju till exempel bra mycket skojigare om publiken på dansgolvet hela tiden skiftar i stället för att man spelar en alltför profilerad typ av musik som kategoriserar publiken ännu hårdare än vad som är ”naturligt”. Själv vill jag fungera ungefär som en Dee Jay på en amerikansk radiostation. Jag vill röra mig med många olika typer av musik. Däremot försöker jag undvika att bli en standardiserad musikrobot direktöverförd från ett amerikanskt östkustdiskotek som bara sänker pickupen för spånflisad ”sweet-soul-muzak”.
Den så kallade diskoteksmusiken betraktas ofta — av folk i allmänhet, som kanske sällan, eller aldrig, besöker diskotek — som musikaliskt undermålig, spekulativ och anpassad till trender — modedanser. Stämmer det? Den ”perfekta” diskoteksplattan, existerar den över huvud taget?
— Låt mig säga så här. Det finns förstås musik som är ”lättare” eller ”svårare” att dansa till. Men det behöver ju inte betyda, åtminstone inte för mig, att man väljer den bredaste vägen. Jag tror varken att man bör, eller kan, leta sig fram till en perfekt diskoplatta. Det är ju möjligheterna till variation som är diskotekets styrka framför exempelvis en ordinär danshall med live band.
Barn, föräldrar och Fantomer. Vad händer här näst? Har diskoteken satt sin sista potatis eller ska Stålmannen återigen lyckas rädda årets skörd? Läs den spännande fortsättningen i Eric van der Hautens livsverk ”Potatismos eller Rotmos. Ditt val — Eller mitt?”
Starshine — Moonshine — Spoonshine: Get Down With It Now You All.