Stikkan Anderson, ”Mr Polar Himself”, direktör för det just nu mest expansiva svenska skivbolaget — Polar Music AB.
Tore Berger är en av de nio som ingår i det produktionskollektiv som tillsammans äger det alternativa skivbolaget MNW.

Vi köper skivor för nästan 500 miljoner kr om året i det här landet. Skivindustrin har snabbt blivit en av de mest dynamiska och utvecklingsbara industrigrenarna i vårt samhälle. Skivbolagen som förpackar och marknadsför den musik vi köper i snabbköpet, eller skivaffären, har möjliggjort popexplosionen. Utan skivbolag skulle vi näppeligen ha några Osmonds, Pink Floyd eller 10 cc.
Med den här artikeln har vi inte haft ambitionen att presentera ”Skivbolaget Normal”, något sådant existerar inte. I stället besökte vi två svenska bolag som på var sin sida om musikmedianen tillfredsställer två olika musikbehov och produktionsinriktningar. Det första bolaget vi besökte var Stikkan Anderssons Polar som har ungefär 5 % av den svenska skivmarknaden (multinationella EMI är störst med sina 20 %) och är det enda svenska bolag som på allvar lyckats etablera sig bland ”jättarna” i branschen. Det andra var Musiknätet i Waxholm som i och för sig har en nästan lika stor utgivning som Polar men som specialiserat sig på politisk popmusik och vars marknadsandel är något mindre än Polars.

Alternativet Polar

Stikkan Andersson som är bolagets ledande person såväl sett i ett ekonomiskt som ”konstnärligt” perspektiv började utveckla sina musikaliska intentioner redan i femtonårsåldern då han skrev sina första låtar. 1950 fick han sin första komposition ”Grädde på Moset” inspelad, av en lite mindre pretentiös svensk variant på Frank Sinatra, Harry Brandelius.
1959 skrev Stikkan ”Är du kär i mig ännu Klas-Göran?”. Lill-Babs spelade in den, hela svenska folket gnolade på den under ett par års tid och till slut ville man även ha noter på den. Tillsammans med utländskt kapital startade Stikkan då musikförlaget Sweden Music AB — koncernens moderbolag och ekonomiska tyngdpunkt. Fyra år senare, 1964, öppnades nästa dörr. Tillsammans med numera bortgångne producenten Bernt Bernhag började skivbolaget Polar utvecklas. Den första skiva man gjorde var med en grupp som kallades för Hootenanny Singers. Låten de spelade in var en Dan Andersson-komposition ”Jag väntar vid min mila”. Satsningen lyckades hundraprocentigt och Hootenanny Singers hade stora framgångar även under resten av 60-talet. Fortfarande kan Stikkan skörda frukter av den satsningen. En av gruppmedlemmarna, Björn Ulveus, är numera gruppmedlem i ABBA samt tillsammans med Benny Andersson kompositör, producent och inom en snar framtid även delägare i Polar.
I dag har bolaget, förutom ABBA förstås, hand om artister som Ted Gärdestad, Lena Andersson och Svenne & Lotta. Stikkan Andersson är alltså direktör för Sweden Music och Polar, men han ser sig i alla fall inte som någon ”bra” representant för skivbolagsdirektörer i allmänhet. Varför inte?
— Jag är en tämligen ovanlig kombination. Förutom att jag har en administrativ begåvning har jag även en ”konstnärlig” talang Jag är med hela vägen i produktionsförloppet. Från det, att idéer föds till dess att skivan är färdig Jag tror faktiskt att jag är ensam i Skandinavien om den kombinationen, som ju är min stora styrka och med att jag hela tiden har fullständig kontroll över vad som sker och händer på företaget.
Vilket huvudsyfte har Polar med sin skivutgivning?
— Vi avser bara att roa och underhålla… och det anser vi är en mycket svår uppgift. Vi ger inte ut plattor för utgivandet egen skull. Vi vill väldigt gärna att det ska finnas en tanke bakom. Vi vill att produkten som kommer ut verkligen är väl genomtänkt — oavsett vilken genre det gäller. Vi vill nämligen tro på en skiva som vi gjort av den enkla anledningen att vi då lättare kan marknadsföra den.
Vad ska en artist ha för typ av begåvning för att få spela in en platta hos Polar?
— Vi har ju de grundläggande kraven att om det är en artist som spelar ett instrument så ska han kunna stämma det själv. Om han sjunger så ska han ha sångröst. Dessutom ska han vara begåvad med något som gör att han avviker från kreti och pleti. Han måste ha personlighet, någonting som är speciellt just hos honom/henne.
Hur ”binder” ni era artister, skriver ni kontrakt med dem?
— Det finns kanske inte något normalkontrakt längre. Man binder inte en artist mer än för en produktion — utom vid utlandslanseringar. När vi skriver ett kontrakt med ett utländskt bolag, för distribution och marknadsföring, måste vi göra ett kontrakt på ett visst antal år. Då måste vi i ryggen ha ett kontrakt med artisten här. Det kontraktet är dock mera av praktisk än juridisk art. Ser man det royaltymässigt finner man att en artist vanligtvis har en royalty på 3—4 %. Vi skiljer oss dock lite grann från normerna i och med att artisterna — om de är nya — får en lite högre procentsats. Dessutom beror det på försäljningen hur mycket de får. Vi har nämligen en trappstege. När en artist sålt mer än 10 000 skivor kan vi höja royaltyn. Ju mer skivan säljer ju högre royalty för artisten. Här bör man kanske tillägga att vi måste normalt sälja mellan 6 000 och 10 000 ex för att en platta ska betala sina egna kostnader.
Vad betyder en försäljningsframgång som den ni haft med ABBA för er övriga verksamhet?
— Den betyder väldigt mycket för oss. Vi får råd att skapa en fin arbetsmiljö för alla som jobbar här. I mån av tid, satsa på mera exklusiva produkter. Det betyder också att vi mer än något annat skandinaviskt bolag kan jobba på export, dra in främmande valuta till landet.
Vilka funktioner anser du att musik bör fylla?
— Det bästa skulle förstås vara om alla människor tyckte om all slags musik — det gör jag själv — men musik är i högsta grad en fråga om tycke och smak. Är det då någon som tycker att musik i första hand ska vara ett politiskt instrument så får man acceptera det. Men då ska den människan ha förståelse för att det finns människor som tycker helt annorlunda. Det är egentligen en förståelse för olika tycke och smak som man skulle vilja efterlysa.
Vad tycker du om den så kallade alternativa musikrörelsen?
— Eftersom den finns fyller den ett behov. Jag har absolut ingenting emot den. Den enda kritik jag framför mot den och dess representanter — och mycket stark sådan — det är att jag tycker det är fel att dom inte kan tänka sig att andra människor tycker annorlunda.
Sveriges Radios munkpolitik?
— Som helhet är den ganska juste. Däremot tycker jag att ungdomsradion är åt helvete — kort och gott. Dom som sitter på ungdomsradion representerar på inget sätt vad unga människor tycker. Det kan man lätt få bekräftat genom att tala med dom presumtiva ungdomsradiolyssnarna.
Hur vill du definiera ordet Progressivitet?
— Låt mig svara med ett praktiskt exempel. Jag tycker ABBA:s musik är oerhört progressiv. Den yttersta vänstern har ju mer eller mindre lagt beslag på ordet. Men om det är några som är stockkonservativa så är det ju dom. När det låter som om deras skivor är inspelade på 30-talet så begriper jag ju inte hur man kan kalla sig för progressiv.
Kommersialitet?
— Kommersialitet det är när man ger ut en skiva och man vill få folk att köpa den. Det innebär t ex att MNW är lika kommersiella som vi. Dom ger ut plattor för att sälja dom.
Bästa sättet att matcha och marknadsföra en skiva, vad anser du det vara?
— Det är en kombination av radio, TV och tidningskommunikation samt ”mun-mot-öra-metoden”. Förutsättningen för att det ska lyckas är ju att artisterna har någonting speciellt som appellerar till befolkningen.
Svensktoppen, vad tycker du om den?
— Svensktoppen spelar ingen roll ur försäljningssynpunkt. Den har kanske gjort det en gång i tiden men inte nu längre. Sedan SR lade om listan och gjorde den helsvensk så är den ju ointressant.
Vad tycker du är det viktigaste som hänt i det svenska musiklivet under de senaste tio åren?
— Jag tycker att mångfalden/utbudet ökat så fantastiskt. Om man sätter sig och funderar så ska man se att det inte är lätt att veta vad man ska spela in eftersom allt redan är inspelat.
Vad tror du kommer att hända med det svenska musiklivet under de följande tio åren?
— Jag tror att världen blir ännu ”mindre”. Jag tror att det blir mindre och mindre ovanligt att svenska artister t ex slår i Kanada och kanadensiska i Sverige. Jag tror att vi går mot en ökad internationalisering.

Alternativet MNW

Skivbolaget MNW:s historia är delvis också gruppen Gunder Häggs (sedermera namnförändring till Blå Tåget, numera stilla insomnad även om dess minne tacksamt lever kvar). Music Net Work, som initialerna från början stod för, spelade nämligen in Gunder Häggs första platta, 1969. På den tiden samarbetade bolaget distributionsmässigt med CBS/Cupol. Andra plattan, NJA-gruppens ”Hör upp allt folk” släpptes i början av 1970 och det blev bolagets första riktigt stora framgång. På kort tid såldes den i över 10 000 ex. Strax därefter började bolaget få vissa administrativa problem efter ett antal mer eller mindre katastrofala satsningar, som bl a bestod i upprättande av ett lokalkontor i London.
De inblandade personerna som bl a utgjordes av några av Gunder Häggs medlemmar ansåg sig helt enkelt tvingade till att omorganisera företaget. Initialerna bestod men började nu tydas till Musiknätet Waxholm. Det första bolaget gjorde efter reorganisationen var att säga upp avtalet med CBS/Cupol. Man ansåg det nämligen nödvändigt att ha fullständig kontroll över alla led från idé till distribution. Tillsammans med ett annat alternativbolag, Silence, bildades därför SAM-distribution. som i dag förutom MNW:s och Silences plattor distribuerar ytterligare ett tjugotal ”icke-kommersiella” bolag. Vid vårt besök på MNW i Waxholm träffade vi Tore Berger, en av bolagets nio delägare. Musiknätet är ett aktiebolag men fungerar som ett produktionskollektiv.
— Det finns alltså ingen enskild ägare, utan vi nio som arbetar här äger bolaget tillsammans. Vi har ingen chef utan drar upp riktlinjerna för bolagets arbete genom beslutsforum en gång i veckan då vi fattar de löpande besluten.
Vilket huvudsyfte har ni med er skivutgivning?
— I bolagets stadgar står det någonting om att vi ska ge ut grejor som på grund av marknadens kommersialisering, kapitalistiska intressestyrning, inte annars har möjlighet att nå ut… vi befinner oss i en kulturell situation där massmedia och hela kommunikationsindustrin är inriktad på att tillfredsställa ett konsumtionsmönster som vi har svårt att ställa upp på, därför att vi vill ha en skapande, aktiv och medveten kulturpolitik.
Hur många ex av en viss platta måste ni sälja för att den ska betala sina kostnader?
— Ca 3 000 ex. Vi kan hålla ett så pass lågt försäljningskrav därför att vi inte har några stora feta representationskonton, inga jättelöner till direktörer, vi har inga ”mutmiddagar” eller någonting i den stilen. Vi jobbar på ett helt annat sätt än den etablerade musikindustrin. Det är klart att det blir billigare.
Hur ”binder” ni era artister, kontrakterar ni dom?
Vi har ett standardkontrakt som gäller, vare sig vi undertecknar det med en artist/grupp eller inte. Royaltyn ligger i kronor räknat på mellan 1 och 2.50 kr per såld platta, beroende på hur många som är med i gruppen. I procent innebär det mellan 6 och 13 %.
Vad betyder en försäljningsframgång, som den ni haft med Nationalteaterns senaste LP ”Livet är en fest” (såld i 50 000 ex), för er?
— Att vi har råd att gå back på en massa andra skivor. Det innebär dock inte att vi avsiktligt satsar på mera kontroversiella inspelningar. Vår musikpolicy ligger tämligen fast.
Vilka funktioner anser du att musik bör fylla?
— Den kan i princip fylla alla möjliga funktioner. Att vi har en särskild produktionsinriktning beror ju på kulturklimatet i Sverige som gör det nödvändigt för oss att satsa på en viss typ av utgivning. Men vi kan inte satsa på att vara ett bolag som ger ut alla möjliga typer av bra musik, det har vi inga möjligheter till. Vi anser att underhållning är ett legitimt behov, däremot kan man fråga sig vad som egentligen är underhållning.
Hur bedömer du den kommersiella musikindustrin i Sverige?
— Ser man i stort till det kommersiella musikutbudet i Sverige så finner man ju att det utgörs av ren ”kommersiell smörja”. Att det finns någon liten procent ”bra” musik motsäger ju inte det intrycket.
Hur vill du definiera ordet progressivitet med tanke på dess musikaliska innebörd?
— Ett aktivt och medvetet musikskapande.
Kommersialitet?
— En urvalsprincip som har med ett helt system att göra. Man gör lanseringar efter vissa mönster. Hur man ska få upp skivor på svensktoppen osv.
Ska man ställa några speciella krav på den som sysslar med musIK?
— Inte några andra än dom man ställer på andra människor. Att dom inte enbart ska låta lura sig utan göra motstånd. Att dom ska ta makten över sina egna liv.
Bästa sättet att matcha eller marknadsföra en skiva, vad anser du det vara?
— Att spela in den så bra som möjligt, att journalister ska tycka att den är så bra att dom vill skriva om den, att radioproducenter vill spela den.
Sveriges Radios musiKpolitik? 
— Många producenter på ungdomsradion är intresserade av det vi håller på med och tycker att det är spännande, därför har vi ju en viss hjälp av dom och det uppskattar vi naturligtvis. I övrigt är väl SR:s musikpolitik fortfarande lika omedveten och passivitetsbefrämjande som den alltid varit.
Svensktoppen?
— Man kan väldigt tydligt se att svensktoppen är ett verktyg för de kommersiella skivproducenterna, att dom jobbar med en viss artist för att han/hon ska slå vid ett visst tillfälle. Själva har vi inte någon hjälp av listan.
Vad tycker du är det viktigaste som hänt under de senaste tio åren inom det svenska musiklivet?
— Den alternativa musikens utveckling är väl det mest positiva med den här tioårsperioden. Vi på MNW och Silence är väl på något sätt bara toppen av isberget men utgör ett nödvändigt steg i att föra fram den alternativa musiken.
Vad tror du hänt med den alternativa musllien om ytterligare tio år?
— Förutsatt att det inte inträffar några större politiska omvälvningar i vår del av världen och politiska och ekonomiska intressen försöker stoppa den alternativa kulturens utveckling, så kommer den naturligtvis att fortsätta. Rent företagsmässigt kan man säga att MNW kommer att stagnera i den bemärkelsen att vi inte kommer att ge ut fler och fler nya skivor, eftersom vi inte vill bli en opersonlig musikfabrik. Däremot kommer vi förmodligen att sälja större och större upplagor av varje skiva allteftersom fler och fler människor blir vana att lyssna på och uppskatta den musik vi spelar in.