Managerns betydelse för en popgrupp började först uppmärksammas i och med Brian Epsteins framgångar med the Beatles. Han blev helt enkelt något av en sjätte medlem i gruppen (producenten George Martin den femte).
Popcirkusens utveckling under de senaste tio åren har snarare underbyggt än minerat managerns betydelse. En grupp eller artist som i dag har ambitionen att göra karriär i kommersiell bemärkelse kan näppeligen göra det utan det arbete en rutinerad manager lägger ner. Sedan får var och en moralisera över denna utvecklingslinje inom popmusiken.
Popen I Dag träffade och samtalade med en av Sveriges mest framgångsrika managers, Tomas Johansson.
Han är förutom manager även delägare i produktionsbolaget EMA/TELSTAR som marknadsför några av våra populäraste dansband (bl a Polarna & Jörgen Edman, Beatmakers, Birgitta Wollgård & Salut) samt ett antal artister och popband tillhörande den mest efterfrågade kategorin (exempelvis Landslaget, Peps, Harpo, Pugh Rogefeldt och Rainrock).
Dessutom sysslar EMA, som vi för enkelhetens skull kan kalla bolaget för, med ren konsertverksamhet. Dvs, arrangemang av konserter med utländska artister. I första hand rena popband typ Roxy Music, 10 cc och artister som Lou Reed och Demis Roussos. Tomas Johansson är vad man brukar kalla för självlärd. Redan i mitten av 60-talet, under sin skoltid, förgyllde han som manager tillvaron för ett par Stockholmsband: Outsiders och Attractions.
Bägge banden gjorde ett par turnéer i Västtyskland och Norge. Det var deras främsta framgångar.

När skoltiden och lumpen var ett passerat kapitel i Johanssons liv började han arbeta på Musikerförbundets förmedling i Linköping. Inte långt därefter ansåg han sig mogen att ställa sig helt och hållet på sina egna ben och i början på detta decennium startade han produktionsbolaget EMA tillsammans med en kompanjon. Bolagets verksamhet har vuxit snabbt och firman ägs numera av fyra personer och har ett tiotal anställda.

Företagets ändamål

Men vad sysslar egentligen bolaget med?
— Vi utför arbete som artisten själv bör slippa för att i så stor utsträckning som möjligt kunna ägna sig åt sin musikaliska kallelse. Vi planerar artistens verksamhet tillsammans med honom och hans skivbolag. Vi sköter artistens alla ekonomiska problem som myndigheter av olika slag utsätter honom för och inte minst, vi marknadsför honom och försöker skapa en efterfrågan av just den artisten hos varje arrangör.
När vi planerar artistens verksamhet gör vi det vanligtvis för en period på ett — två år. Vi diskuterar lanseringen via press, radio och TV.
Vi råder artisten till vad han bör göra och försöker lyssna på vad han själv vill så att han utvecklas i den riktning som är bäst för honom.
Det är inte alls ovanligt att Tomas i sin sysselsättning som manager träffar på artister som är omedvetna om vad som egentligen är möjligt att genomföra för dem och vad det kostar:
— Dom begriper inte att det normalt tar 2—3—4 år innan det “händer någonting”.
Ett normalt kontrakt mellan artisten och managern säger att den senare kontrahenten skall få 15 % på de gager artisten inkasserar genom engagemang av olika typer. Det gäller då framträdanden i såväl folkparker som TV, radio och reklamjippon på varuhus. Dessa 15 % skall täcka de kostnader som produktionsbolaget har för reklam och marknadsföring av artisten.

Snöbollen har börjat rulla

Men man träffar även andra överenskommelser. Den svenska popindustrin verkar i många avseenden rena gärdesgår’n i jämförelse med den engelska och amerikanska. Tomas Johansson har tack vare sina goda utlandskontakter en klar uppfattning om vad som sker där:
— Managern och produktionsbolagen i de stora popländerna, England och USA, börjar alltmera fungera som banker. En utrustning till ett internationellt popband kostar i dag mellan 300 000 och 400 000 kr — minst.
Gruppen själv orkar naturligtvis inte dra på sig sådana utgifter på en gång. Då ställer i stället managern och övriga inblandade parter upp som ekonomiska garanter för den summa som behövs innan bandet kan börja turnera.
Här i Sverige stiger också kostnaderna för ljus- och ljudanläggningar hela tiden. De svenska banden som vill hänga med i den internationella “utvecklingen” kräver därför allt större hjälpinsatser från sitt produktionsbolag.

Varje artist lika betydelsefull

EMA är ett stort produktions- och managementbolag. Enligt vissa uppgifter Sveriges största.
Man har ungefär ett tiotal dansband och under högsäsongen, sommaren, minst lika många artister, pop- och show-grupper.
Innebär det att man tvingas göra vissa prioriteringar, satsa på de grupper som av en eller annan anledning lättare når en kommersiell framgång.
— Nej, inte alls svarar Tomas. Vi skulle ju naturligtvis inte jobba med en artist eller grupp som vi inte trodde kunde livnära sig på sin musik. Vi är inte heller så kallt och djävligt spekulativa som vissa människor försöker göra gällande. Vi jobbar individuellt med varje artist eller grupp. Vi sticker inte ut fingret för att känna i vilken riktning det blåser. Vi försöker helt enkelt uppfylla alla de krav som varje artist har rätt att ställa på oss. Men det är självklart att det är lättare att arbeta med en grupp eller artist vars musik, eller utstrålning, man gillar.

Den fulländade managern

Naturligtvis finns det en del kunskaper, eller en viss begåvning, som är viktigare än andra för en god manager:
— Javisst, säger Tomas.
Men det är inte säkert att just jag uppfyller alla de krav som bör ställas på en fantom-manager.
Han bör naturligtvis vara medveten om vad som sker i musikvärlden, följa med sin tid. Han ska ha god människokännedom och kunna fungera tillsammans med människor/artister med de mest skilda läggningar. Han skall också vara begåvad med en naturlig instinkt så man vet vad som kan väntas — från musikvärlden i framtiden.

Problemen med de utländska popbesöken

EMA är Sveriges största producent av konserter och turnéer med utländska grupper och artister.
Besöker man någon kväll Konserthuset i Stockholm, Scandinavium i Göteborg eller Olympen i Lund kan man på goda grunder anta att Tomas Johansson haft ett finger med i spelet kring just den konserten, vare sig det gäller Demis Roussos eller Lou Reed.
Ett utländskt konsertbesök kan bokas långt i förväg, upp till ett år innan engagemanget skall äga rum.
Dessa ytterlighetsfall gäller dock bara “beständiga grejer” som Tomas själv uttrycker sig.
Då exempelvis Procol Harum, Roxy Music, Sparks. Grupper som har verkliga och djupgående kvaliteter. De band som blir populära mycket snabbt, med hjälp av en speciell image, måste man vara försiktigare med.
Att besöka en popkonsert i dessa inflationshysteriska dagar är näppeligen någonting för den fjortonåring som bygger hela sin budget på tio kronors veckopeng. Det är inte alls ovanligt att man får betala upp till femtio kronor för en timmes popmusikalisk live-show.
Men biljettpriserna sätts inte hur godtyckligt som helst om man får tro Tomas Johansson.
Låt oss, innan vi går in på direkta summor som figurerar vid arrangerandet av en sådan konsert, först bekanta oss med antalet scenarbetare, turnéledare osv, som det normala engelska eller amerikanska bandet har med sig på sina Europa- och Världsturnéer.
Turnéledare (svarar för resor m m): 2—3 st
Ljus- och Ljudarbetare: 10—12 personer
Bandet själv förstås: 4—5 personer

Kostnader

Hotell- och matkostnader: 200 kr/dygn och person ca 4 000 kr
Löner till medföljande uppassare: ca 5 000 kr
Hyra för ljus- och ljudanläggningar transporter m m ca 6 000 kr
Bandets gage: minst 1 000 kr per bandmedlem ca 5 000 kr
Skatt, 43 % på samtliga kostnader ca 9 000 kr
Hyra av konsertlokal, kostnader för vakter: ca 10 000 kr
Affischer, annonser, STIM-avgifter, biljettförsäljning ca 10 000 kr

Summa utgifter: ca 49 000 kr
Bruttointäkter, vid utsålt konserthus: 58 000 kr
Vinst: 5 000 kr

— Man skall dock inte inbilla sig att alla konserter är utsålda även om Lou Reeds framträdanden i den här staden varje gång blir någonting av Jesu återkomst.
Jag har exempel på rena misslyckanden. När Suzi Quatro förra året uppträdde på konserthuset här i Stockholm kom det 275 personer vilket visar vårt dilemma som arrangör: Att vi aldrig säkert, hur många skivor artisten än säljer för tillfället, kan säga hur attraktiv hon/han är för den konsertbesökande publiken.

Turnéer spolieras på grund av skattelagar

Förutom de rena konsertarrangemang som alltid äger rum i storstäderna är Tomas Johansson också ansvarig för organiserandet av ett par turnéer i månaden med utländska något mindre “heta” band som då också besöker landsortsstäderna.
De hårda skattelagarna klämmer dock åt de utländska besökarna och hindrar oss från att uppleva lite ovanligare och “smalare” grupper och artister.
En arrangör kan få skattebefrielse om han arrangerar ett framträdande med en artist som enligt sitt hemlands kulturella byråkrater klassificeras som “konstnärligt verksam”.
— Men det är ytterst sällsynt i popsammanhang, säger Tomas Johansson, som påstår att han helt enkelt hindras i sin verksamhet på grund av de restriktiva skattelagarna.
Om jag fick skattebefrielse på grupper som Fairport Convention, Amazing Blondel, amerikanska cajun-artister osv, skulle jag naturligtvis arrangera turnéer med dom.
Men det går inte så länge myndigheterna i det här landet betraktar popmusiken som någonting som katten släpat in.

Radio och TV

Radio och TV:s behandling av populärmusiken är viktig inte enbart för artisterna själva utan också för produktionsbolagen. Tomas Johansson är inte sen att understryka detta faktum:
— Det är ett fruktansvärt medium. Titta bara på schlagerfestivalen, den svenska uttagningen. Det var första gången på ett år som det blev hits av tre—fyra singlar på en gång.
— Om en artist deltar i ett vanligt underhållningsprogram kan betydelsen av detta snabbast mätas hos skivbolaget genom ökad skivförsäljning. Långt senare, när skivframgången är ett faktum, märker vi det genom ett ökat intresse från olika arrangörers sida.

Managern och hans jag

Det finns en personlig sida hos Tomas Johansson också, fattas bara annat.
Han älskar sitt jobb, arbetar normalt 10—12 timmar per dygn och varken orkar eller har tid till mycket mer än sitt arbete.
— Trots att jag tycker så väldigt mycket om mitt jobb känner jag mig besviken ibland. Man får känslan av att myndigheter och folk i allmänhet upplever en som en stor cynisk profitör som tjänar en massa pengar på andras arbete. Det är fel.
Största anledningen till att jag arbetar i den här branschen är inte att jag gillar musik. Det gör jag förstås. Men själva anledningen ligger i att jag får möjlighet att jobba med människor som är intressanta, en möjlighet att utveckla dem och mig själv.
Naturligtvis ingår musiken som en viktig del i Tomas Johanssons tillvaro. Hur ser han själv på denna kulturella yttring, vad betyder den?
— Jag tycker inte att man skall se/lyssna på musik så allvarligt som man gör i vårt land. Visst finns det mycket allvar i den och visst är det ett sätt att påverka folk. Naturligtvis tjänar människor pengar på den också. Men det säljs strumpor, vantar, glasögon och mycket annat som ingen bråkar om.
Förutom arbetet och musiken har jag åtminstone ytterligare ett intresse. Ett intresse som säkert skulle ha gjort mig till en utmärkt kompis med vår bortgångne konung. Jag är nämligen mycket intresserad av arkeologi.
Och för resten, kan man kanske karakterisera Tomas Johansson som en liten miniatyrkung inom sitt specialområde av den svenska nöjesindustrin.
I så fall, om karakteriseringen legitimeras, en av de få kungar som arbetar 10—12 timmar/dygn och tar sig fram med hjälp av platådojor.