Skivindustrin lever inte så mycket på popgrupper, dansband och soloartister av skilda slag som på de musiker som tillbringar större delen av sitt musikaliska liv i olika inspelningsstudios — studiomusikerna. I Stockholm, där de flesta skivstudios i Sverige finns, är det ungefär ett tjugotal musiker som regelbundet och mer eller mindre uteslutande arbetar som komp-musiker på andra artisters plattor.
Dom flesta är tämligen anonyma och förekommer sällan eller undantagsvis med sina namn på skivkonvoluten. Under de senaste åren har dock en liten förändring i det avseendet blivit påtaglig och det har blivit vanligare att framhålla och kreditera några av dem. Gitarristen Janne Schaffer är ett exempel, trumslagaren Ola Brunkert, bassisten Stefan Brolund och den musiker som intervjuats för den här artikeln, pianisten och flöjtisten, Björn J:son Lind, ytterligare några.
En studiomusiker måste vara musikaliskt snabbtänkt, kunna lägga sig till med den teknik som är ”inne” för tillfället. Naturligtvis måste han också kunna läsa noter och vara medveten om de existerande musikaliska strömningarna.
Studiomusikern — musikmaskinen — finns kanske, men definitivt inte i Björn J:son Lind. Visst dominerar hans studiomusikaliska liv till stor del av beställningsjobb men han är också en musikaliskt mycket självständig och aktiv person och en i allra högsta grad begåvad kompositör och arrangör. Björn har fyra egna soloalbum bakom sig. Dessutom har han komponerat musik till några TV-serier, bl a ”Snapphanepojkar”, ett stort antal barnprogram och spelfilmer som ”Lejonet och Jungfrun” samt ”Niklas och Figuren”.

”Bättre” uppfostran

Björn har en tämligen gedigen musikalisk bakgrund. Redan i fyraårsåldern satte han sig ned bakom ett piano för första gången. Ditplacerad av sina föräldrar.
— Det ingick som ett moment i en slags ”Bättre” uppfostran, berättar Björn lite ironiskt.
— Ungefär samtidigt började jag på den kommunala musikskolan. På den tiden fungerade den väldigt auktoritärt och undervisningen präglades av en tråkig tragglingsmetod — först av allt och så snabbt som möjligt skulle man lära sig läsa noter. Det var inte roligt alls.
Undervisningsmetodiken resulterade bland annat i att ”musikunderbarnet” Lind tillfälligtvis beslöt att upphöra med all musikalisk aktivitet.
Men han kom igen, med både silversked och besked. I samband med Elvis och rockexplosionen började J:son spela piano igen. Lite senare även flöjt.
— Jag tyckte att flöjten hade ett mycket vackert ljud. Dessutom var jag egentligen mera jazz- än rockintresserad och influerades av flöjtister som Frank Moody och James West.

”Akkis”

I början på sextitalet antogs Björn till ”Akkis”, Musikaliska akademins, solistlinje. Undervisningen där är väldigt individualiserad. Faktiskt så personligt anpassad att man på förhand inte vet hur länge eleven blir kvar på skolan. Björn stannade där i åtta (!) år.
Under en del av den tiden, mellan 1965 och 1967, ingick han som medlem i Stockholmsbandet Atlantic Ocean. Förutom Nisse Sandströms, en jazzorkester och Hörselmat (ett funkband bestående av de musiker som nämndes i början av artikeln plus Malando Gassama, congatrummis) är det de enda band han medverkat reguljärt i.

Första studiokneget

Björn gjorde sitt första studiojobb tillsammans med Hawkey Franzén, som tidigare varit medlem i gruppen Lee Riders och bl a skrivit musiken till en av de mest uppmärksammade svenska 60- talsfilmerna, ”Dom kallar oss mods”.
— Vi hade suttit inne en månad för värnpliktsvägran på fångvårdsanstalten Djupvik. När vi kom ut därifrån gjorde vi ”Visa från Djupvik”. Jag har för mig att det var en av de första plattorna i den politiska popens framväxt i Sverige.
Strax därefter började Björn arbeta tillsammans med Bernt Staf, som arrangör och musiker på hans första LP, vilket resulterade i ett genombrott såväl för Bernt som Björn.
Björn fick allt fler studiojobb och blev alltmer anlitad som arrangör. Numera är han en av de mest rutinerade och allroundbetonade studiomusiker vi har i Sverige. Han har därför relativt goda möjligheter att bedöma studiomusikerns situation. Hur upplever han till exempel förhållandet producent — studiomusiker. Som ointressant och betydelselöst?
— Nej, det är egentligen väldigt viktigt. Det är ju definitivt en fördel om man kan arbeta tillsammans på ett antiauktoritärt och kamratligt sätt. Det inverkar ju positivt och stimulerande och är nästan en förutsättning för ett gott resultat. Men studioarbetet är ju uppdelat på det sättet att producenten sköter om att avgöra vilket ljud han vill ha på slutprodukten medan musikern kan/ska ägna sig åt att spela.

Studiomusikaliska moden

Moden är av allt att döma lika vanliga inom skivindustrin som konfektionsindustrin. Oftast är det kanske ett speciellt sound som en producent skapat och andra försöker kopiera. Ett speciellt eko, ett speciellt trumsound, en viss typ av mixing osv.
Men även studiomusikern själv kan ”falla offer” för tillfälliga modevågor.
— Just nu har det varit en period med mycket klarinettspel, berättar Björn.
Men gitarristerna har kanske varit mer utsatta för märkliga och mer eller mindre obegripliga förslag. Dom har till exempel tvingats spela långa och komplexa gitarrsolon som sedan mixats väldigt svagt på skivan. Oftast är det producenter som inte vet så mycket om musik som kommer med sådana förslag. Dom hänger bara på och kopierar grejer som de själva hört i andra sammanhang.

Frilansare

Studiomusiker arbetar som frilansare. Det betyder att en producent ringer upp musikern och bokar honom för en viss inspelning. Ibland kan en sådan bokning ske bara någon dag före själva inspelningen, ibland någon månad i förväg.
— Men man får inget notmaterial förrän man kommer till studion, berättar Björn. Alltså ingen tjyvträning (skratt).
Studiomusiker betalas antingen per timme eller per titel. Det beror på vilken typ av inspelning han anlitas för att göra. Om det gäller enkla och snabba jobb, så kallade skräpinspelningar, betalas han per titel. Lite mera komplicerade inspelningar där man kanske måste göra många omtagningar betalas per timme. Arvodet är dock detsamma. Första timmen/titeln 112 kr, de följande 70 kr per timme/titel.
— Om man gör tre bakgrunder på en timme blir det ju ganska bra, menar Björn men säger att han sällan är med på den typen av inspelningar.
Just nu arbetar jag med en ny Lill Lindfors-LP. Vi arbetar ganska långsamt och lägger ned mycket arbete på den. Därför hinner vi inte mer än två låtar per dag och då betalas vi naturligtvis per timme.

Musikervalet en kapitalfråga

Vilka musiker är det då som gör studioinspelningar? Dom skickligaste? Enligt Björn kan man inte göra det så enkelt för sig som att påstå detta.
— Nej, jag tror inte att det nödvändigtvis är dom bästa musikerna som gör studioinspelningarna. Jag tror faktiskt att det är väldigt slumpartat vem som hamnar i studion. Det finns ju flera skitbra musiker som inte har några studiojobb. Vad det gäller är egentligen att få en fot in i det gäng som håller till i studion. Lyckas man med det har man möjlighet att undan för undan skapa sig en tryggare tillvaro som studiomusiker om det nu är det man vill. Slutgiltigt är det förstås en kapitalfråga. Producenterna använder ju helst de musiker som är vana att spela i studios och med varandra eftersom producenterna har det ekonomiska ansvaret inför skivbolaget och måste ta hänsyn till den tid man kan tillbringa i en studio för en viss inspelning.
Det är ju som sagt ett väldigt litet antal musiker som rör sig i Stockholms studiovärld, innebär det då att man är något av en enda stor familj.
— Ja. på sätt och vis. Man känner praktiskt taget alla på alla inspelningar. Men samtidigt är det egentligen lite synd. Eftersom vi är en väldigt liten klick som åker runt mellan olika studios och mer eller mindre ograverat medverkar på nästan alla skivor innebär det förmodligen också att musiken blir lite mera likformig än vad den skulle kunna bli om ett större antal musiker alternerade mellan olika inspelningar.

Hantverkaren Lind

Hur ser Björn själv på musik? Frånsett att det är ett jobb, vad betyder den för honom?
— Allt, blir det snabba men inte direkt oväntade svaret.
Musiken dominerar mitt liv såväl lod- som vågrätt. Men musik är ju inte hela tiden en fråga om geniala konstverk. Det är ju hantverk också. En studiomusiker, det är just en hantverkare.
Men jag tror samtidigt att det är farligt att enbart ägna sig åt beställningsjobb. Då blir det till slut enbart rutin. Man blir bekväm och stelnar. Jag försöker undvika det genom att göra så många egna grejer som möjligt. Experimenttiden i studion är ju begränsad. Därför är det viktigt att jobba ute så mycket som möjligt som jag nu gör i gruppen Hörselmat. Det är då man utvecklas.
Men för att utvecklas måste man naturligtvis också lyssna på andra musiker och annan musik än den man spelar själv.
— Ja, fast jag lyssnar nästan uteslutande på seriös musik. Det är skönt att slippa höra elbas och trumset när man kommer hem efter en hel dags studiojobb.
Naturligtvis finns det nackdelar med att vara studiomusiker. Det här är enligt Björn den största:
— Att man arbetar i en till hundra procent manligt dominerad bransch. Skivindustrin i sin helhet har förmodligen allt att vinna på att vi får några kvinnliga studiomusiker så snabbt som möjligt.