I VARJE NUMMER AV SEX GER VI BORT EN BLANK SIDA TILL NÅGON VI TYCKER ÄR INTRESSANT. NU GÅR VI ETT STEG TILL OCH GER BORT EN INTERVJU.
MATTI ALKBERG ÄR POET, MUSIKER OCH DRIVER KULTURTIDNINGEN BUTTER I LULEÅ. HAN FICK INTERVJUA VEM HAN VILLE — OM VAD SOM HELST. DET HÄR ÄR HANS RÄTT STÖRDA INTERVJU MED BANDKOLLEGAN OCH KOMPISEN CALLE OLSSON. DEN HANDLAR OM KRISTEN MUSIK, OI!-PUNK, DET ALLMÄNGILTIGA OCH INGENTINGISTER. BLAND ANNAT.


Vidarebefordrat meddelande
Från: Matti Alkberg
Datum: Thu, 4 Dec 2003 11:23:46 -0500
Till: Tidningen Sex
Ämne: Presentation

Jag heter Mattias, många säger bara Matti, och fyller 35 i januari. Då släpps även min fjärde diktsamling, den heter “Göta kanal”. Då kommer även första skivan med Mattias Alkberg BD. Den heter “Tunaskolan”.
Och så spelar jag med The Bear Quartet. Vi har inga direkta planer sådär, men vi har pratat lite löst om att spela in en skiva under våren. Eller hösten.
Första gången jag träffade Calle var i Skellefteå och tanken var att jag skulle hjälpa Blissful (som han spelade med då) att spela in sin första skiva. Jag var mest i vägen. Sedan möttes vi så där som band gjorde då när de kom från olika städer: på fyllan i Umeå, i Karlstad och på Trästock. Typ fem år senare, när vi skulle spela in “Personality Crisis”, frågade vi Calle om inte han ville vara med, och resten kan man säkert hitta information om någon annanstans.
Calle är en av mina bästa kompisar, men vi träffas nästan bara när vi ska spela. Nästan hela tiden pratar vi då om sådant här. Och om mer personliga grejer som ingen enda jävel behöver veta något om.
Det här är en rätt störd intervju, det var tänkt som någon slags brevväxling, men Calle hann bara svara en gång, medan jag hade all tid i världen. Orättvist kanske somliga tycker. Det är som det är, tycker jag. Jag hade, för protokollet, fullmakt att intervjua mig själv, men jag ville gärna dra med mig någon annan i fallet. Så här blev det i alla fall.
Küss
Matti


Vidarebefordrat meddelande
Från: Calle Olsson
Datum: Thu, 4 Dec 2003 11:23:46 -0500
Till: Tidningen Sex
Ämne: Presentation

Jag heter Calle och är 28 år. Jag är det som i folkmun kallas sämst. Jag tycker illa om mig själv och är deprimerad,
Jag spelar i en del band som gör att jag tycker livet blir lite roligare.
Just nu är jag ute på turné med Fireside. Vi spelar förband till ett band från San Francisco. De heter Black Rebel Motorcycle Club och är snälla men blyga. Igår var vi i Oslo. De spelade så jävla högt.
Ett annat band jag spelar med är The Bear Quartet. Vi har precis släppt en skiva och håller på att spela lite ute. I december skall vi åka på en liten turné i Norrland och göra två spelningar som förband till Broder Daniel. Vår senaste skiva heter “Angry Brigade”.
Mitt eget band heter Paddington Distortion Combo. En gång spelade jag med min kompis Peter på ett ställe. Vi hade med en massa utrustning. Det var några andra band som spelade. Deras bord var jättefina och ordnade. Vårt såg ut som skrotnisse.
Jag har släppt lite egna skivor (så kallade cd:r) Jag trycker upp dem i femtio ex. Jag har släppt två, men den tredje och fjärde är på väg.
Häromdagen klippte jag mig. Kort. Cirka en centimeter. Jag gjorde det själv. Jag ser ut som ett skinhead.
Ibland skriver jag små historier. (Sorgliga). Ofta handlar de om utanförskap i olika grupper. Sen skriver jag om en familj som är helt värdelös. De gör allt fel. Det är kul.
Snart måste jag gå.
Ibland verkar allt så tråkigt. Ibland kul. Ibland känner jag mig helt knäpp. Det gör kanske du med.
Om tre månader fyller jag år.
Om tre månader kommer jag spela samma gamla låtar.
Låtar som jag skrev och fortfarande skriver.
Kram
Calle


Matti: Ibland tycker jag att jag gör kristen musik, eller kristna texter i alla fall. Att den är svennig på det sättet att den är så svensk och så starkt rotad i något slags svensk uppfattning om rätt och fel. Eller i alla fall att den är väldigt, väldigt moralisk. Och när den inte är det, är den amoralisk, och jag är helt medveten om det. Tänker du någonsin i sådana termer? Eller undviker du den sortens resonemang? Är det pretentiöst?
Calle: Jag är pretentiös när det gäller musik. Texter och musik är allvar. Så pass mycket allvar att jag kan skita i allt när det kommer till att skriva dem. Då får jag vara kristen och sämst på grammatik. Det är en frihet (farligt ord) att skriva texter som man vill. Jag antar att jag har samma moraliska grundstomme som du. Kristen och enkel. Jag gillar regler. De gör saker och ting lättare. Det sägs att genier gillar kaos. Räkna bort mig. (Inte bara av den anledningen.)
Jag läste intervjun med Paper i Sex #2, och då tyckte jag att det var anmärkningsvärt vilken intellektuell approach ni hade till musiken: alla regler för vad som fick och inte fick användas. Och ändå blev er musik så direkt och liksom fysisk. Är det generellt så för dig? Förutsätter det ena det andra?
Så här var det, att vi hade en idé om att om man gör så här så blir det så här. Och det första såhäret innebar lite regler (vi satte upp ramar för hur vi skulle skapa den typ av musik vi ville skapa) och det andra såhäret innebar direkt och fysiskt. Att vi hade regler var främst för att vi var så less på allt och alla. Det kändes kul att ha nåt eget. Det är något jag tänker på ofta när jag gör min musik. Att hitta på någonting själv. Varför göra något som andra gjort förut? Paper klassades direkt som garagerock, men jag hade knappt hört det då. Vissa band tar sig an ett visst koncept och följer det till punkt och pricka. Vi hade också ett koncept men vi hade gjort det själva. Att ha invändningar mot det är ju som att klaga på Ramones för att de aldrig använde oboe i någon av sina låtar. Varför gjorde de aldrig det?
Finns det musik som är bra fast den är helt dum i huvudet? Eller har all bra musik “hjärna”? Eller “hjärta”? Eller sitter de två grejerna ihop? Har du några exempel?
Olika sorts musik har ju olika funktioner. Viss musik vill jag lyssna på när jag är glad, viss när jag är nere eller frustrerad. Allting bra har oftast en idé men jag antar att det finns undantag. Bra är ett svårt ord. Svårt att greppa.
Happy Mondays till exempel. Det är ju musik som har ett annat syfte än hjärta och hjärna, mer primalt. Och de är ju bra. People med Boyd Rice är ju bara hjärna. En sorts cynisk betraktelse. Den är ganska otäck faktiskt. Men bra. Jag tror faktiskt att discolåten Popcorn av Hot Butter är hjärnmusik också. Den är råsvängig och bra men jag hittar inte hjärtat där.
Sen finns ju kall marknadsproducerad skit. Ett tag skulle alla bli så jävla soul och r’n’b-iga. Det skulle vara så jävla jobbigt. Och alla skulle älska R Kelly för han var ett geni och hej-kom-och-hjälp-mig. Sådana som lyssnade på indie hade plötsligt varit nere med hiphop sedan dag ett. Det skulle vara lyx och fett. Och tufft. Jag känner en extrem avsaknad av hjärta i det. Modern soul is rubbish. Nu är det inte så kult att droppa D’Angelo längre. Eller Missy Elliot.
Men som jag sade. Ibland hjärna, ibland hjärta. Om man ligger och hånglar till Popcorn tror jag att den är hjärtlig.
Fast D’Angelo är ju fortfarande bra. Det spelar ingen roll om det är kult eller inte. Jag känner inte riktigt av sådant. Vet inte om det beror på att jag är snart femtio och bor i Luleå. Annars är ju mycket Oi-punk helt dum i huvudet. Till exempel blir jag alldeles gråtfärdig när jag hör vissa låtar med Cockney Rejects. Eller Last Resort. Det är ju nästan bra FÖR att det är så dumt. Samtidigt, när jag skriver det här lyssnar jag på Chico med Concretes och den börjar jag också tjuta av. Eller Old friends med Simon & Garfunkel. Eller I’m sticking with you med Velvet. Och alla de är ju godkända av smakpolisen. Someone’s gonna die med Blitz är ju (antar jag) lite mer suspekt. I de kretsarna. Bland de som lyssnar på det vi håller på med.
Nämn en låt eller ett band eller något som du går igång på råmycket. Något som du inte kan förklara varför det är så jävla bra. Fast försök ändå.
Det finns en låt som jag gillar som heter Pretty ballerina med The Left Banke. Jag har den inte på skiva eller något men jag brukar ofta tänka på den. Texten inspirerar mig mycket. Särskilt sista versen: “And when I wake up on a dreary sunday morning, I open up my eyes and find there’s rain. Something deep within says go ahead and find her, just close your eyes yeah, just close your eyes and she’ll be there.”
Det är så vackert och hoppfullt på något sätt.
Som sagt, det är mest Oi i mitt fall. Jag tänker på min barndom då, tror jag. På vad lätt allt var när det var svårt.
Det kanske blir lite privat nu, är man inte en av oss (och så är det ju för de flesta), kanske man måste ha en massa förkunskap för att fortfarande tycka den här “intervjun” är något sånär intressant. Ska vi köra lite Q & A för att locka tillbaka de läsare vi kanske håller på att tappa?
Ok.
Nämn något som är vedertaget men extremt överskattat?
Mat.
Nämn något som är extremt underskattat?
Naturen, landsbygden och enkelheten.
Konstigt. Jag tycker tvärtom. På båda frågorna.
Är ett långsamt liv längre? Och som LIV då i så fall bättre?
Nej. Nej. Kristofer Åström fick en tröja i Finspång en gång som det stod “Live fast die old” på. Vet inte varför jag kom att tänka på det, men det var en rolig tröja. Fick jag önska mig ett motto kanske det skulle bli det. Även om jag inte riktigt vet vad det skulle innebära.
Livet vill väl leva så långt som möjligt även om man själv inte vill, det var mer det jag menade. Jag menar att det är klart att man vill ha ett bra och jättelångt liv men för vem funkar det? Om man tar rock, Lemmy kanske.
Jag tänkte att ett långsamt liv känns bara långsammare. Det kan ju vara lika långt eller kort ändå. Ett ton sockervadd väger ju lika mycket som ett ton bly. Sedan är det ju upp till var och en vilket man helst vill ha med sig på turnén, liksom. Lemmy hade kanske valt bly. Någon från Belle & Sebastian kanske sockervadd.
Vad för slags glädje kommer ersätta den mänskliga?
Den omänskliga.
Jag vill tro den gudomliga. Kan du föreställa dig en bättre värld?
Ja. Eller, nej. En annan värld finns ju redan och säkert finns det de som föredrar den, och kanske skulle jag det med. Men om jag kan föreställa mig det vet jag inte.
Jag tycker att min värld, med min familj och så, är rätt bra och vann jag en massa pengar kanske den skulle vara ännu bättre. Men det är en svår fråga och kanske borde man definiera Världen, och bra och dåligt, för att kunna svara på det. Och det kan jag inte så svaret blir alltså nej.
Det brukar undras huruvida glaset är halvfullt eller halvtomt. Fast glaset kan ju vara fyllt till brädden och så när man lyfter upp det faller botten ur. Eller så är det helfullt men det smakar fan piss. Då hade kanske varit bättre med ett helt tomt glas. Om man inte gillar piss förstås.
En annan värld, en annan tid.
Finns det relevans i allmängiltiga frågor om tycke och smak?
Om det allmängiltiga, ifråga om tycke och smak, kan inbegripa gott och ont så visst. Alltså att det är fel att ge sig på mindre och svagare, lika lön för lika arbete och så vidare. Om inte kanske det finns relevans ändå men det är jag i sådana fall helt ointresserad av. Då blir det ju opinionsmätningar. Det är ju så trist så man dör.
Jag gillar trista saker. (Tvärt emot.) Fast det är tråkigt att upprepa sig. I alla fall i informativa texter. I andra fall kan det vara kul. Som i skämt och musik. Att höra eller spela samma låt hundra gånger = råkul. Att höra samma gåta två gånger är inte lika kul.
Jag gillar att promenera, tänka på skogen, tänka på olika berättelser och annat. Väntan kan vara kul. Det ligger i det ordets natur att inte vara det.
Jag tycker att människor, i synnerhet inom media (och media är en maktfaktor och opinionsbildare stor som Satan själv), tappat förmågan att ta saker och ting på allvar. Och kanske låter jag som en gammal gubbjävel, men inget tillåts ta plats eller tid. Folk ska hela tiden förstå saker och om de inte gör det är det dåligt, eller så låtsas de att de fattar ändå.
Vill du ha ett exempel ur verkliga livet? Ok.
Utan att helt förringa andras uppfattning av BQ så är det ofta irriterande när folk skriver att “Peter och Matti skriver så jävla bra texter” utan att någonsin förklara vad de menar, som om det vore en vedertagen sanning. Jag misstänker att många som skriver om oss inte lyssnar på eller läser texterna. Att de helt enkelt skiter i det. Det har blivit en kliché som de kan ta till, helt enkelt för att själva framstå som lite djupare och mer insiktsfulla än gemene man.
Jag kan ge tio exempel, minst, där mina texter brister eller innehåller saker som inte borde få tas för självklara. Faktum är att jag själv förstör dem ibland.
Om somliga nu är så jävla smarta och begriper allt, varför kan de inte se det då? Om de tycker att vi är så känsliga och bra, hur kan de låta oss stå oemotsagda?
Jag vill också tillägga att jag antagligen är precis lika skadad som alla andra i det avseendet, alltså att jag är oförmögen att ge saker tid. Allt består av lager, det kan vara svårt att se det. Det blir svårare och svårare.
Jag antar för att man gärna vill att det ska vara på ett bestämt sätt. Någonting konkret. Oftast är det en bedömning som görs vid en första fundering. Om man sen går på djupet kan man hitta fler lager. Man måste ta sig tid. Jag gör det inte så ofta som jag borde.
En gång var du och jag på Burger King och vi såg en skötare eller något som satt och matade en handikappad man. Du sade att sådant fick dig att gråta.
Människor tar sig inte tid att se det sorgliga i allt.
När vi hade spelat i Göteborg en gång köpte du en skiva med Eddie Meduza som vi lyssnade på i bilen. Det var ju lite roligt och så, men du sade att du inte kunde fatta hur man kunde göra så med musik, alltså skämta och rapa och dra rasistiska skämt. Att det var oansvarigt eller något. Jag håller med. Att om man kan spela och hitta på och så är det fan dumt att inte ta det på allvar. Att slösa bort sin begåvning (om man överhuvudtaget accepterar begåvning som nån slags naturkraft) på sådan skit. Det är av den anledningen som det är helt meningslöst att vara duktig, i bemärkelsen vara “en skicklig musiker”. Att kunna spela 200 toner i sekunden betyder ingenting om det är dåliga låtar. Det innebär ju inte att det automatiskt blir dåligt bara för att man spelar 200 toner i sekunden. Bara om det blir ett självändamål.
En jag känner skulle angående 200-toners-musikerna säga: “Alltid skulle man kunna utnyttja dem till något”.
Bryr du dig om vad folk tycker om det du gör?
Jag kan inte säga att åsikter om mitt skapande går förbi obemärkt men om det påverkar eller ändrar mitt eget sätt att se på det vet jag inte. Jag skulle aldrig anpassa mig efter vad andra tycker. Däremot lyssnar jag på vad människor säger.
Om jag verkligen rannsakar mig själv bryr jag mig om vad ungefär tio personer tycker. Jag vill inte säga vilka.
Spelar och skriver du för att du måste, och läser och lyssnar du för att du vill? Eller är det tvärtom?
Att spela är det enda jag klarar av känns det som. Och något måste jag göra. Dessutom har jag så kasst gehör och ett stort ointresse av att spela andras låtar så jag antar att jag måste skriva egen musik. Men samtidigt vill jag göra det för att det får mig att glömma ondskan och rent fysiskt är det inte lika farligt som andra saker som har samma effekt. Jag lyssnar inte så mycket på musik. Om några månader ska jag tvinga mig själv att lyssna på mer ny musik. Det måste jag göra.
Jag frågar för att jag inte har något svar på den frågan. Jag är lite rädd för svaret tror jag. Jag tänker på det hela tiden.
Jag tycker mig ha upptäckt att det är mycket svårare att skriva och spela vad man tycker, snarare än det man känner. Jag tror det kommer sig av att känslor är något som förväntas av konstnärer, medan åsikter inte är nog “romantiskt”. Eller så tror jag att det beror på att man inte kan/behöver ställas till svars för sina känslor, medan ens åsikter kan bedömas, tillskrivas moraliska värderingar som kanske inte är så “snygga”. Följaktligen tycker jag att det är mycket mer självutlämnande att skriva/spela som man tycker. Att man offrar mer av sig själv. För så fort det är publicerat (i böcker, på skivor, i tidningar etcetera) är det liksom cementerat. Fast man kanske ändrar sig, ändrar uppfattning. Men jag kan samtidigt inte påstå att jag lever som jag lär. Känslor uppfattas inte som lika bestämda, där har man rätt att ändra sig på ett helt annat sätt. Vad tycker du?
Svår fråga. Med sin känsla skapar man en åsikt. Inte tvärtom. Det går inte att tvinga sig själv att känna. Det är i alla fall lättare att hjärntvätta sig själv att tycka.
Man måste offra sig själv. Jag ser ingen anledning till att låta uttrycket offras för en själv. Det är läskigt att tänka att någon annan läser det man skriver fast om man inte vill det så kan man ju låta bli. Eller skriva det hemma och lägga i en låda. Som en ingentingist, fast de gjorde ingenting. Men det var konst. Och publikt.
Människor glömmer och förlåter. Man får alltid ändra sig.
Jag har inte en aning om vad en ingentingist är. Har aldrig ens hört ordet.
Det var några dadaister i Ryssland som tyckte “ja-ja” (da-da) var ett lagom revolutionärt namn på en avantgardistisk konströrelse. De kallade sig för ingentingisterna. Deras motto var att man inte skulle göra något. Ingen hörde något av dem sedan. Jag läste om dem i en bok för många år sedan, jag kommer inte riktigt ihåg hur det var. Ofullständig information i sitt esse.
Vill du berätta om följande saker (ja- och nejsvar accepteras)?:
Vad som hände med Paper?
Nej.
Det här nya bandet The Straight Edge?
Nej.
Din box?
Den kommer nog inte att ges ut som ett “the completed works of Calle”. Det är några saker som jag inte vill ska komma ut. Till exempel mina rap-låtar. Men om den kommer så blir det i alla fall 50 skivor.
Hur vill du avsluta det här? Jag vill gärna säga: I’m a wanker, not a lover. Har du några andra förslag?
Förruttnelsen har avstannat, sopberget växer.

Matti Alkberg är aktuell med bandet Mattias Alkberg BD och debutalbumet “Tunaskolan”. I januari kommer hans fjärde diktsamling “Göta Kanal”. Calle Olsson släpper en ep i februari med soloprojektet Paddington Distortion Combo.