15 ÅR MED ECM

GARY BURTON
”Works”
(ECM/ Amigo)

JAN GARBAREK
”Works”
(ECM/ Amigo)

PAT METHENY
”Works”
(ECM/ Amigo)

RALPH TOWNER
”Works”
(ECM/ Amigo)

ECM — det tyska skivbolaget som inriktar sig mest på grupper med europeisk jazztradition — har med anledning av sitt 15-årsjubileum gett ut tio LP:s med gemensam titel: WORKS. De artister jag tar upp här är fyra: Gary Burton, Jan Garbarek, Ralph Towner och Pat Metheny.
ECM och producenten Manfred Eicher började i slutet på 60-talet att dokumentera det som senare fick beteckningen ”fjäll-” eller ”fjordjazz”. Det utmärkande för denna typ av jazz är dess meditativa prägel, med influenser av folkmusik och klassisk musik.
Själv tycker jag ofta att den här musiken är oerhört vacker med harmonier och stämningar som bara sitter så rätt. Den framkallar inte sällan bilder, visioner av stora ytor, landskap. Allt från kryddstarkt centraleuropeiskt till svalkande nordiskt. Toner, melodier, klanger svääävar…
I jämförelse med den snabbare, hetsigare, mer storstadspräglade amerikanska jazztraditionen, manar ”fjälljazzen”, många gånger till eftertanke och kontemplation. Healing genom jazz. Kommer man från rock- och folkmusiktraditionen är den här typen av jazz över lag lättillgänglig.
En fallgrop i den ibland slingriga vägen upp mot fjällvidderna är det banala och sliskiga, men jag tycker att de här fyra musikanterna klarar sig från alla fallgropar whatsoever.
Gary Burton, född 1943 i USA, är förutom vibrafonist, även orkesterledare och pappa till en viss typ av vit sydstatsjazz med mycket durkänsla, innerlighet och värme.
De tio låtarna med Gary Burton är inspelade i Oslo, USA och Tyskland, vid olika tidpunkter mellan åren -73 till -76. Producenten har inte brytt sig om så många Burtonlåtar, däremot finns bl a två kompositioner av Carla Bley, en av Keith Jarrett och en av Chick Corea.
Vibrafonen är inte ett instrument som så där direkt slår an i min inre resonansbotten. Det är ett akustiskt instrument, ganska ”anonymt”, kallt om man så vill. Jag berörs ändå av Gary Burton i de här låtarna. Speciellt när han genom sina pedaler får ”böj” på tonen. Alla instrument behöver inte vara så intensiva och distanslösa som t ex en saxofon och en gitarr kan vara.
Paradoxalt nog är det en norrman som, i den här samlingen, framstår som mest centraleuropeisk i sin intensitet, närhet och känslosamhet. Jan Garbarek, född för 37 år sedan i Norge, är blåsare.
På de här Oslo-inspelningarna gjorda under tioårsperioden 1970 till 1981, trakterar han både flöjter, sopransax och tenorsax. Det är mest Garbareks eget material och mest skandinaviska musiker, som Arild Andersen, Palle Danielsson, Terje Rypdal och Bobo Stenson, men även storheter från AMERIKAT gör sina instrument hörda. Det är Charlie Haden och Jack DeJohnette m fl.
Detta är den mest folkloristiska av de fyra plattorna. På sina ställen blir den t o m svårmodig. På ett par spår spelar enbart två musiker och detta gör att vi kommer mycket nära de spelande. Kommunikationen blir direkt. Jan Garbarek samtalar med oss, han ojar sig, frågar, han viskar och skriker till oss. Allt mellan glädje och gråt.
Möjligen är det här urvalet litet snett. På något sätt framstår Jan Garbarek som det udda, verkligt exotiska inslaget av de här fyra.
Ralph Towner är kanske den mest okände av de här fyra, men han är förmodligen känd bland rocklyssnare. Han föddes för 44 år sedan i Oregon, som blev namnet på en av hans första grupper. Ralph Towner är den akustiske gitarristen med den elektriska själen. Han utbildade sig i klassisk gitarr på konservatoriet i Wien. Han spelar varken med naglarna eller plektrum, utan med kroppen — fingrarna.
De sex kompositionerna på den här plattan är alla skrivna av honom och de är inspelade mellan 1975 och 1983. Här spelar han klassisk gitarr, sex- och tolvsträngad. Dessutom använder han sig av en Prophet-5. Plattan är väldigt konstmusikalisk, framförallt andrasidan. Som helhet gör den mig intresserad av att lyssna mer på Ralph Towner. Det är dock hans medmusikanter som är intressantast. Lyssna in t ex basisten Eberhard Weber, cellisten David Darling och de mer kända Garbarek och Kenny Wheeler.
Så till giganten bland de här fyra. Säger jag helt opartiskt. Gitarristen, kompositören bandledaren Pat Metheny. Förmodligen yngst också, i 30-årsåldern vid det här laget, och mycket influerad av rockkonceptet. Som många rockmusiker är Pat Metheny väldigt ljudmedveten och använder sig av chorus, digitala delays och synthar. Hans chorussvävande, milda gitarrljud tar man inte miste på. Vackert, stort, mäktigt, melodiskt, klart och tungt på samma gång.
Har ni missat Pat Methenys gitarrspel på Joni Mitchells dubbel-LP ”Shadows And Light” måste ni för allt i världen genast rusa iväg och köpa den! Ni kommer att älska den, jag lovar!
De sju låtarna på ”works” är naturligtvis alla gjorda av Pat Metheny, och de är inspelade mellan 1979 och 1983. Två av spåren är från LP:n ”80/81” som också var namnet på en supergrupp med Pat, Jack deJohnette, Charlie Haden, och Mike Brecker. Superduper, alltså!
Pat Metheny är den som bäst förvaltat ”pappa” Gary Burtons arv. Det var i hans band Pat slog igenom (Gary Burton har även ”fostrat” gitarristen Larry Coryell). 1976 bildade Pat Metheny sin egen trio tillsammans med bl a basisten Jaco Pastorius (som också spelar med på Joni Mitchells dubbel-album). Sen har det varit solokarriär för hela slanten för Pat Metheny.
Det är skönt att få en sån här bukett skivor i famnen. Nånting att förgylla de långa trista vinterkvällarna med, när Eurythmics ”1984” snurrat sönder på skivtallriken. Variation förnöjer, sägs det ju.
Övriga musikanter som ges ut i serien är: Egberto Gismonti, Chick Corea, Terje Rypdal, Keith Jarrett, Eberhard Weber och Jack DeJohnette.

Gary Burton: 8/10
Jan Garbarek: 7/10
Ralph Towner: 6/10
Pat Metheny: 10/10