Sista helgen i maj var det en musikfest i Azaleadalen i Slottsskogen i Göteborg. Solen var någon annanstans under större delen av lördagen då tjejbandet Aptit stod som arrangörer. Aptit hade en viss egenart även om det inte lät speciellt märkvärdigt.
Från Trollhättan kom Extrem Exem som imponerade desto mera. De spelade verkligen ösigt, och i synnerhet imponerade basisten.
Från Stockholm kom tre av banden: Usch, Livin’ Sacrifice och Elegi. Usch lät lite för stelt och fyrkantigt för min smak. Med undantag för den duktiga trummisen Nike svängde det alldeles för lite. Usch är betydligt bättre på skiva.
Livin’ Sacrifice spelade mer än dubbelt så högt som alla de andra banden, De var tillsammans med Extrem Exem det klart bästa bandet och det enda som fick publiken att dansa, även om många såg ganska chockade ut under deras högljudda och vilda framträdande. Tyvärr var balansen mellan sången och instrumenten urusel och Maries fina sång drunknade nästan helt.
Brända Barn från Sundsvall lät lite osäkra, speciellt sången, och takten släpade efter ganska mycket. Jag har en känsla av att de kan låta mycket bättre än vad de gjorde i Göteborg.
Ytterligare några band spelade under dagen, men de hörde jag tyvärr(?) inte.

På midsommardagen, dagen efter för många, anordnade den nystartade föreningen 33.45 en musikfest i Kungsparken, Malmö. Det var en gråmulen dag, skyn grät en skvätt då och då, vilket förmodligen skrämde bort publikmassorna. Men trots allt infann sig en del människor redan från början då gruppen Rådjur från Stockholm spelade (undertecknad spelar själv i detta band). Av publikens ansiktsuttryck och applåder att döma gick Muddy Waters “Mannish Boy” bäst hem.
När jag återvände till Kungsparken efter lunch var Att Som i full gång med sin blandning av monotont, gravgårdsliknande mässande och avgrundsvrål. De lyckades bitvis fånga intresse, men det var nog en halvdan spelning.
Därefter dök Gallerie Non Stop upp, som består av medlemmar från Fiendens Musik, Garbochock och Kabinett Död. Det jag tyckte om var sångerskans vackra nätstrumpor med tillhörande kjol. Det hördes att de inte var övertygade om sin musik och att de inte haft så många spelningar, men vad fan då.
Dagens andra Stockholmsband var Kräldjursanstalten och utan tvekan det bästa. De inledde med en ljudkontroll som varade i tid och evighet, vilket alltid gör en väntande publik kissnödig.
Efter all tids slut drog Kräldjuren igång sitt underbara primal-läte. Jag fick intrycket att de spelade samma låt hela tiden, men den var jävligt häftig.
Slutligen gjorde TT Reuter sitt sista framträdande. Jag har hört att dessa pojkar betraktas som gudar i Skåne. Jag har alltid haft svårt för gudar.

En vecka senare arrade föreningen Rosa Honung en fest i Rålambshovsparken i Stockholm.
Twist Off var inte där så istället började Lepra som var det punkigaste bandet.
Sedan kom Blueskatarr som Jan Banan tyckte var dagens bästa grupp.
Tredje band var Ironside. De spelade bra hårdrock men sången lät ganska tråkig och enformig.
Därefter kom Pärs Bluesgäng som var en bra kontrast till hårdrocken med sin 50-tals blues och Pär själv på kornett emellanåt. Bra sväng!
Coma lät proffesionellt men inte speciellt engagerande.
Nästföljande ensemble var Reggae Team. Musiken var gungande reggae uppblandat med lite latinamerikanskt och afro.
Moon, nästa hårdrockgäng, hade lördagens enda riktigt bra sångare.
Elegi gick verkligen hem hos publiken. De är alla tekniskt duktiga men låtmaterialet är i svagaste laget.
Sist på kvällen spelade Vilda Drömmar som stod för lördagens bästa scenframträdande. De saknade dock rutin och kan nog låta ännu roligare.

Söndagen inleddes med Rådjur, QL och Livin’ Sacrifice som satte lite fart på publiken.
Stand By lät väldigt professionella och tände publiken ytterligare.
Rost drog igång med “Hideaway” och ett jävla ös. Till och med några soul- och countrylåtar gick att genomlyssna tack vare öset. Under extralåtarna blåste Mats Ronander bort alla tvivel med sitt munspel. Häftigt!
X-Models var förvånansvärt bra trots töntiga låtar och töntig sångerska. Till och med Intermezzo var roliga att höra på.
En mycket lyckad helg.

Festivalen i Göteborg var den 30/5 och recenserades även i Kloak Stank #6.