”Den så kallade Shoegazescenen är utan tvekan en era i brittisk pop som alla med smak och fungerande hjärnsynapser helst vill glömma möjligen med undantag för trångsynta fundamentalistiska indiefanatiker… Slowdives phaser-, chorus- och delayimpregnerade ickepop har näppeligen förändrat — eller ens påverkat — några liv… knappast heller förbättrat någons humör.”

Detta är ett utdrag ur en artikel av Jesper Larsson om Lush i Sound Affects #30, men bara en av otaliga avståndstaganden och påhopp på den underbara musiken, som går att finna i svensk populärmusikpress. Det är hippt att förneka Shoegaze-popens storhet. Och det är inne att ta avstånd från allt vad Swervedriver och Chapterhouse heter. Det har till och med gått så långt att Rides mästerverk Nowhere alltför ofta avfärdas som grått och trist i dagens trendriktiga populärkultur. mitch säger — Fuck you! Tiden då det begav sig glömmer vi aldrig, även om våran ålder gjorde oss okapabla till att förstå vad det handlade om då, men väl förstod när allt precis avslutades. Men har allt redan avslutats? Är Shoegaze redan dammig historia? Skulle inte tro det! (Visst, Ride började det gå utför med redan efter ”Going Blank again”, men den logiska teorin som finns är att allt var Andy Bells fel. Under Rides storhetsperiod, på de första ep:na, på ”Nowhere” och på ”Going Blank again”, så rådde det demokrati inom gruppen, Ride var lika mycket Mark, Loz och Steve som det var Andy. Andy gjorde hälften av låtarna på ”Carnival of Light”, det var också dessa låtar med vissa undantag som hade kunnat plockats bort från skivan. ”Tarantula” gjordes enbart av Andy, Ride hade kunnat bytt namn till Andy, och den vet ni ju hur den låter! Inte så som Ride borde låta i alla fall. Vad är då orsaken bakom detta? Det är väl aldrig någon svensk country-sångerska som kommit instormande och förblindat Andy? Det är ju så det måste vara, för vad han än gör så kommer vi aldrig att beskylla Andy Bell för något ont, han var ju trots allt en av de fyra i gruppen som länge har regerat på toppen i våra liv. Han är ju trots allt en av de fyra som gjorde ”Nowhere”. För att inte tala om Lush som vi helst inte vill nämna därför att det gör ont att se ett band bli så totalt negativt förändrat.)
Swervedriver släpper nytt någongång (om något skivbolag nu vill vara så snälla att släppa deras nya skiva ”99th dream”) och känns just nu som det mest hoppfulla konkreta beviset till att Shoegaze-scenen lever, även om de inte låter som de en gång gjorde.
Huvudmedlemmarna i MBV skriver nytt material och har hittills spelat in mer än 8 timmar färdigt material, men om detta kommer ut till omvärlden kan vi bara hoppas på.
Verve har kommit tillbaks och släpper en skiva snart, men vad har deras drogflummiga musik tagit vägen. Klippt sig har de till på köpet gjort.
I Sverige anno 1997, där Jumper ses som kungar och Speaker törs sjunga ”Sucker”, så känns det ju ganska tungt att ens gå utanför sitt rum, där rullgardinerna är nerdragna och ”Loveless” är på högsta volym. Men mitch ska rädda dig från att gå under, vi har letat reda på några ypperligt bra band, värda beteckningen shoegaze som ska lysa som de vackraste ledstjärnor på himlen och hindra oss från undergången. Det är inte utan en viss stolthet som vi presenterar:
Swoon (gamla Shallow) — Kumla dreams…
duel — Sveriges bästa band blir bara bättre och bättre…
Aquadays — Tappar skostirret mer och mer…
Shallow soundwave — förnekar sig själva…
Vi har förgäves letat efter flera nu levande svenska shoegaze-band, men utan resultat. Loom och The Wellmeant är några band som vi har blivit tipsade om, men mer än så vet vi inte.