Andreas Tilliander har blivit något av en sinnebild för hur den samtida svenska musikscenen — den som kultursidor i dagstidningar säger är den som “händer här och nu” — ser ut. Det är lätt för allmänjournalister som vill visa att de är i samklang med samtiden att dra ett streck från de svenska IT-ambitionerna eller den svenska tron på inhemsk design till minimalistisk, elektronisk musik producerad med cutting edge-teknik i sofistikerad hemmastudio, släppt under en uppsjö artistnamn via internationella independent-etiketter. Producenten Andreas Tilliander har, trots att han inte haft det som ambition, blivit ett fenomen som är större än sin musik. Han har blivit symbolen för en musikscen som redan är i framtiden, många steg före listmusiken i radio och ett bösshåll framför antikmässig rockmusik. Men om det för en utomstående är något spännande och lite mystiskt med hans framgångar råder det ingen förvåning bland de som följt hans musik. Bara i år har det släppts en handfull skivor som bekräftar att Andreas har kompositörs- och producenttalanger som sträcker sig långt bortom ytan av hans uttryck.
Andreas Tilliander framstår som vansinnigt produktiv. Bara i min egen skivsamling står från 2004 två stycken fullängdare (Album och FFT POP) av Andreas pseudonym Mokira samt albumet World Industries och tolvan Dutty Digital under det egna namnet. Jag har remixer av honom på samlingsskivor och i somras kom även albumet Skåne Revisited där Andreas och andra gjorde tolkningar på hans gamla låt Skåne från 1998 (släppt under pseudonymen Komp). Och snart kommer nya tolvan Muscle And Hate av en annan pseudonym, Lowfour. Det är nästan så man oroas över att det ska gå inflation i Tilliander-musik.
— Än så länge har jag inte märkt några tecken på att det skulle vara för mycket av det goda, säger Andreas. Mina släpp under olika namn skiljer sig så mycket från varandra att det nog bara är en handfull personer som faktiskt köper allt jag producerar. Att jag under 2004 har släppt rätt många skivor beror mest på skivbolagsstrul egentligen. Det mesta är av materialet är ett par år gammalt och skulle släppts tidigare.
I sin musikaliska uttryck rör sig Tilliander mellan olika genrer som en kameleont. Det känns som om han har så många hjältar inom olika stilar att han inte kan hejda sig utan måste pröva vingarna inom det mesta. Som Mokira gör han abstrakta bitreducerade ljudlandskap. På Dutty Digital-tolvan experimenterade han med dub i en elektronisk upptempo-skrud. Albumet World Industries var däremot dansant poptechno med trallvänliga refränger över tight tech-house på ett sätt som bara Kompakt-folket i Köln lyckats med tidigare. Att arbeta med olika stilarter är ett sätt för Andreas att hålla sig själv hungrig.
— Det är ett sätt för mig att lära mig saker jag inte riktigt behärskar, funderar han.
— Framförallt handlar det dock om att jag lyssnar på så många olika typer av musik och skulle hata att bara sitta och göra en viss genre efter bestämda regler. Trots allt gör jag ju ändå musik för att jag tycker det är det roligaste som finns och det är ju aldrig roligt att göra nånting på rutin. Inför World Industries kände jag att jag hade gjort min beskärda del av minimalistisk, klickande musik och att jag verkligen behärskade den typen av musik. Därför blev det en popskiva med sånginslag istället.
Även om stilarna förändras finns i allt Andreas Tilliander släpper en röd tråd, en signatur som tydligt berättar att det är han som är upphovsman. När man är inlyssnad på hans material går det i ett blindtest att nästan direkt lista ut när det är han som varit framme, även om det bara finns där bara som en aning inne bland ljuden.
— Har man jobbat några år så har man förhoppningsvis utvecklat en egen stil som finns med hyfsat undermedvetet, säger Andreas. Samtidigt vet jag ju precis vilken typ av ljud jag tycker om och återkommer till samma ljudbild flera gånger helt enkelt för att jag gillar hur det låter.
Andreas komponerar på heltid i sin studio Repeatle. Mellan de många livespelningarna i Sverige och Europa är det studion han har som kreativ bas. En typisk låt tar två-tre dagar att göra från idé till färdigt spår. Han börjar den första dagen med att bygga ljud och små skisser som han gör loopar av. När han har tillräckligt med material arrangerar han låten dagen därpå och ägnar den tredje dagen åt att arbeta med små detaljer och göra slutmixen. Förutom de elektroniska ljudkällorna i datorn spelar han gitarr och melodica och använder sig också av sångpålägg.
— Många gånger processerar jag om ljuden i datorn och klipper sönder dem i samplern men vid andra tillfällen har jag valt att behålla ljudet precis som det är. Vissa låtar, exempelvis mina reggaeidéer, fungerar bäst med en känsla av äkthet medan annat material ska låta extremt digitalt men samtidigt mänskligt på nåt sätt. Då brukar jag spela in akustiska instrument för att komma bort från exaktheten man lätt får när man använder elektroniska ljudkällor.
Andreas Tillianders sätt att arbeta, hans internationella framgångar och — som är kutym bland elektroniska artister — hans anonymitet som person har resulterat i att han tillsammans med Sophie Rimheden har blivit en förgrundsgestalt för den elektroniska musiken i Sverige. Den breda medierna som inte normalt är insatta i genren har fått två namn att identifiera rörelsen med och i gengäld så har den elektroniska musiken beretts långt mycket mer plats än vad åtminstone jag inte trodde skulle hända än på länge. Det är onekligen förvånande att se dagstidningar recensera konserter med artister vars musik av sin natur är sådan att bara en mycket liten del av läsarkretsen kan tänkas att verkligen uppskatta den. Eller kan det vara så att den elektroniska musiken börjar gå mot ett kommersiellt genombrott som exempelvis drum’n’bassen till slut åtnjöt, när den hamnade i var och varannan reklamfilmer?
— Det kan kanske vara så, funderar Andreas. En , skiva jag släppte för fem år sedan användes i våras i en reklamfilm och jag har även gjort musik till SVT så det finns väl vissa tecken på att det kanske rör sig åt det hållet.
Jag vet inte om det är med tillförsikt eller oro man borde se på en sådan utveckling. För samtidigt som jag önskar att alla talangfulla kompositörer borde få sin chans att skina har det ju det kommersiella genombrottet de senaste tio åren varit ett ofelbart tecken på att en genre har nått sin kulmen och är på väg att förlora fotfästet. Triphop, drum’n’bass, two-step… Exemplen är många. Samtidigt känns det inskränkt att kräva att den elektroniska musiken måste stanna “underground”.
— Jag har inga problem med att fler och fler upptäcker ny elektronisk musik, menar Andreas när jag tar upp musikens eventuella genombrott. Om det blir ett större intresse innebär det att fler butiker tar in skivorna och folk plötsligt kan få tag på släpp som de bara läst om tidigare. Å andra sidan brukar jag själv tröttna på musik och musikstilar som jag får för mycket av via diverse media så jag vet inte om det skulle vara bra eller dåligt för scenen att bli större än vad den är idag.