Dan Söderqvist och Karl Gasleben. Två veteraner som spelat och experimenterat betydligt längre än de flesta medlemmarna i dagens synthband ens har vandrat på jorden. Det handlar om multimediaproduktioner, teatermusik, performance och en erfarenhet som med få undantag saknar motstycke inom genren. Johan Fridh letade upp herrarna i deras Zenophonestudio i Göteborg och lät dem lufta sina åsikter om instellära svampar, rymden, vatten och maskiner.

Det är en tämligen grådaskig tisdag i november. Jag befinner mig i slutet av Kungsgatan i Göteborg, ett par stenkast från Järntorget, letandes efter en studio som går under namnet Zenophone. Reningsverket spyr ut vad det nu kan vara mot himlen och kväver förmodligen åtminstone någon av alla dessa måsar som i vanlig ordning skränar runt som en skock biologiska scudmissiler. Porten där studion skall ligga skyltar inte alls med någon sådan verksamhet, och ett par förbipasserande Guardian Angels som av någon anledning patrullerar så här dags upplyser mig tvärsäkert att något sådant ligger inte alls i närheten. Utan att fästa någon större vikt vid denna information smiter jag diskret in genom porten och går sakteligen uppför trapporna. En liten skylt på en dörr förkunnar att jag hamnat rätt, och efter ett par knackningar möts jag av Dan Söderqvist och en liten hund. Hunden och jag har aldrig setts förr, men detta hindrar inte att den tycks vara oerhört glad att jag kommer och hälsar på. Dan leder mig genom ett rum fullt med åtskilliga kamerastativ och tillhörande utrustning, och visar mig in i ett inre sanctum som är fullständigt belamrat med studioprylar och synthar av diverse årgångar. Jag presenteras för Karl Gasleben, och efter att ha kontrollerat diktafonen, rullat ett par cigg och hälsat klart på den lilla hunden kan intervjun ta sin början.
Att bara ha två sidor till godo för en komplett presentation av Twice A Man är en smula klent tilltaget. Gruppen firar sitt 15-årsjubileum kommande fredag, och detta enbart för namnet Twice A Man. Bägge herrarna har varit aktiva i andra projekt betydligt längre än så, redan under sextiotalet formades embryot till det som en dag skulle leda till en av världens tidigaste och mest stilbildande synthgrupper. På sjuttiotalet snickrades ljud och låtar under namnet Cosmic Overdose och vid denna tidpunkt existerade få elektroniska projekt så vägen stakades fram utan större förebilder. Kraftwerk, Tangerine Dream och Jean-Michel Jarre hade förvisso sett dagens ljus på musikhimlen och under tiden tittade även DAF, Cabaret Voltaire, Suicide och andra projekt yrvaket fram och sällade sig till de övriga pionjärerna. Där dagens band har en uppsjö av likasinnade artister att inspirera och inspireras av saknades här en etablerad marknad, varför situationen krävde en oerhört mycket större kreativitet än vad som kanske är nödvändigt idag. När Cosmic Overdose muterade till Twice A Man år 1981 fanns redan erfarenhet nog att kunna hävda sig i konkurrensen utan större problem.
— I början fick man ju spela med olika punkband, berättar Dan, lätt oroad över att den förkylning som drabbat honom på något sätt skall försämra sången på den kommande konserten. Vi spelade till exempel med Ebba Grön… Allteftersom tiden gick dök ju fler band upp, och flera europeiska band har sagt att de lyssnat på mycket av det vi gjorde då. Vi blev ju aldrig några Depeche Mode precis, haha, men man har ju hört flera samlingsplattor där tyska band låter precis som vi gjorde för tio år sedan… Men vi har ju hållit på med musik långt innan Twice A Man bildades, våra rötter går ju hela vägen tillbaka till 60-talets musik, typ den tidiga psykedeliska musiken. Där fanns ju många som jobbade med synthar redan då.
— En grej som är minnesvärd är till exempel när vi spelade förband till New Order, fortsätter Gasleben. När nu det var… runt 1980 eller så. Alldeles efter det att Ian Curtis hade dött, det var deras första turné som New Order. Vi hade gammal taktmaskin, den var inte programmerbar på något sätt, mer som en sådan där dansbands-orgel. Vi hade iallafall byggt om den, så att vi kopplade in en banankontakt till ljudkretsarna så att man kunde slå till den och därmed spela de enskilda ljuden. Hur det nu var så var det glapp i maskinen, baskaggen lät mer som en hi-hat, man var tvungen att dunka till lådan då och då för att få fram det riktiga fläsket i basen. När vi väl började spela hade vi glömt bort det totalt och begrep inte vart baskaggen tagit vägen alls… vi skällde ut ljudteknikerna efter noter… dom var helt förvirrade, haha. Fast till slut kom vi på det… Det kunde gått riktigt fel. En annan minnesvärd händelse var när vi i flera timmar stod och drack Gin&Tonic med Florian Schneider… i fullt UV-ljus, haha.
Vad som dessutom skiljer bandet från många andra är att de för konceptet fullt ut. Istället för att i vanlig ordning sonika kliva upp på scenen och riva av några hits har Twice A Man ständigt arbetat för att få varje framträdande så visuellt som möjligt. Ljuseffekter och dansare är minst lika viktiga som musiken för att få en helhet. Den senare tidens digitala teknik har även gjort det möjligt att presentera de visuella idéerna direkt på platta, musik kombinerat med 3D-animering och andra CD-ROM-presentationer. Dessa projekt fick större spelrum under produktionen av “Fungus Sponge” från 1993.
— Under den tiden började vi intressera oss ännu mer för utvecklingen inom datorer, cyberspace eller vad man skall kalla det… hela cyberpunkgrejen, den nya tekniken med virtuella verkligheten och sådant. Vi ville kolla vad som fanns, hur långt allt hade kommit och så gjorde vi en platta på det temat. Sen började funderingarna på att göra en CD-ROM och insåg att vi inte skulle klara av allt själva, så efter att ha hörts med folk vi kände inom datorbranschen startade vi upp The Garfish Group. Det innebar att vi fick hjälp från olika håll för att sammanställa projektet, Garfish varierar i storlek hela tiden. När vi avslutade CD:n “A Line Of Moments” i slutet av 1995 var vi hela elva personer inblandade. Under den senaste tiden har väl inte Garfish varit lika aktivt, men det går som sagt upp och ner.
Uppföljaren till ‘A Line Of Moments’ går under namnet OBAFGKM (Oh, Be A Fine Girl, Kiss Me) och är en del av teateruppsättningen Ursa Major. Delar av denna föreställning har visats i Stockholm och Göteborg tidigare, och det kompletta verket fanns att beskåda på Pusterviksteatern i Göteborg nu strax innan årsskiftet. Uppsättningen är en poetisk tolkning av rymdens beskaffenhet, mytiska platser, gudar och väsen, olika kulturers tolkningar av himlavalvet; allt sett genom ett virtuellt rum. Skådespelare och dansare kombineras med digital grafik på stor duk och musiken och texten bildar en röd tråd under resan. I elva olika scener kan man beskåda dansen mellan Jupiter och Callisto, man reser med mellan Karlavagnens solar, passerar 1700tals-teatrar och konfronteras med instellära svampar i Amazonas djungler. Rymden blir till en spegel för förhoppningar och drömmar. Twice A Man vill förmedla alla dessa myter på ett nytt satt.
En annan känd spelning var den i Rhenströmska Badhusets (vid tillfället tomma) bassänger. Som kuriosa till detta ovanliga framträdande kan man dessutom lägga diverse skiv- och låttitlar som “Waterland”, “From A Northern Shore”, “Across The Ocean”, “Aqua Marine Drum” och “Driftwood”. Det är svårt att inte se en gemensam nämnare… är Twice-A Man förutom maskiner och rymdfart dessutom fascinerade av vatten?
— Tja… det är ju inte så konstigt… man är ju uppväxt på den Bohuslänska kusten, man påverkas ju alltid av sitt ursprung. Är man till exempel från en förort till New York har man kanske andra saker som ligger en varmt om hjärtat. Är man dessutom naturvetenskapligt intresserad så visar det sig förr eller senare naturligt i ens konstnärsskap.
När alla band som visat sig minst fem sekunder på ZTV omedelbart flyttar till Stockholm för att söka lyckan har Twice A Man alltid varit Sveriges framsida trogna. Hur kommer det sig att ni aldrig lämnat Göteborg?
— Vi har ju alltid spelat mycket i Tyskland och andra länder… det är ju närmare till kontinenten härifrån. Men Stockholm har ju mer resurser för film och teaterverksamhet, så det har väl varit lite jobbigt. Vi har väl nära att flytta eftersom vi jobbat såpass mycket däruppe, men det har aldrig blivit så.
Hur ser då Twice A Man på dagens musikscen? Mycket vatten har ju runnit under Tjörnbroarna, och scenen har ju förändrats hela tiden. Nya band poppar upp och presenterar nya versioner av gamla grepp, gammalt sound blandas med nytt.
— Det är ju fel att påstå att vi bara skulle lyssna på elektronisk musik idag, det finns ju så otroligt mycket bra. Chemical Brothers, Portishead och Verve till exempel. Å andra sidan är det ju roligt att elektronisk musik kommit upp såpass mycket som det gjort idag. Att ett band som Prodigy skull fylla Scandinavium hade varit en omöjlighet för tio år sedan… de hade inte ens fått spela där. Vi gör ju själva plattor som vi själva kanske skulle vilja köpa, man får anta att det alltid finns någon annan som tycker samma sak. Det har blivit mycket lättare idag, att kunna vara ärlig mot sig själv och göra det man känner för. Inte bara kopiera andra idéer utan göra något eget. Front 242 till exempel anpassar sig efter den rådande trenden för mycket, när de i själva verket har inspirerat så många andra… de var ju väldigt framgångsrika i mitten på åttiotalet, enorma stilbildare tillsammans med Skinny Puppy och de här engelsmännen… Nitzer Ebb. Men vill de inte fortsätta med det de gör så är väl det OK. Synd att det inte blev så bra. Nitzer drabbades av liknande problem. DAF är ju däremot fortfarande accepterade, fast de låtit i stort sett lika hela tiden. Det är märkligt, man kan aldrig veta hur det kan gå. Vill man anpassa sig till ett snällare sound får man väl göra det då, men det bör ske med trovärdighet.
Nya CD:n “The Sound Of A Goat In A Room” finns nu ute och är en återutgivning av kassetten med samma namn från 1983. Plattan har tryckts från en kopia av kassetten, som först har genomgått otaliga behandlingar i en tysk studio för att få en godtagbar kvalitet. I övrigt finns så gott som hela Twice A Man’s produktion på CD. Efter en sista titt på den feta maskinparken tar jag adjö av herrar Söderqvist och Gasleben, klappar den lilla hunden och vandrar tankfullt ut på stadens gator igen, med en gnagande insikt att det finns oerhört mycket kvar att lära sig.

“Det är en ändlös resa långt borta från alla världar, fasta ytor och poler. Här går solarna aldrig ner och horisonterna står på vid gavel. Man är i natten, man är natten. Man skymtar ljus, men det ligger ihopkurat till en boll, sammanträngt som vattnet i en vattendroppe. Eller så formar det obegripliga streck, stadiga lågor som brinner sekel efter sekel, revor, täta slöjor, hopar och mörka strömmar.”
Utdrag ur Ursa Major