Sveriges största arrangemang inom genren synth gick av stapeln i allahelgonahelgen på universitetet i Stockholm. Nostalgi stod på programmet då både Front 242 och DAF stod som huvudnamn. Snacket gick före, under, efter och pågår fortfarande. Vad ska man egentligen tro på och vad vet man. Zynthec var självklart på plats denna stora dag. Petter Jahnstedt hade i uppgift att röja väg för Zynthecs läsare.

Redan kl 10:00 är Zynthec-teamet på plats för att fixa i ordning vårt bord som senare skulle befolkas av Er läsare. Vid denna tid är allt lugnt på universitetet. Värre är det inne i stan där Front 242 ska signera skivor. Köerna rapporterades vara långa utanför Sound Pollutions lokaler i Gamla Stan. På universitet sitter bandet lugnt och väntar på att få soundchecka, så fansen får vänta tålmodigt.
När klockan börjar närma sig tre samlas folk utanför festivallokalen. Vid 16:00 är det kö. Innanför portarna är det kaos, — var är, — var finns, — ska jag, — kan jag, är början på meningar som flyter bland tonerna av Elegant Machinerys soundcheck. Mest av allt hörs nog ropen efter arrangören, Strokes chef, Nils Nilsson. — Nisse, var är Nisse, har någon sett Nisse. 5 minuter kvar och det känns som festivalen ska bli ett jättefiasko. Personalen upptäcker att det inte finns någon garderob färdig och att det bara finns personal till en ingång. De tre ingångar som studentkåren utlovat verkar spricka. Fenomenet X-Ray upprepar sig visst. Trist! Portarna öppnas. Garderoben finns på plats och allt flyter nästan som planerat. Alla hinner dock inte in innan gästerna Sabotage spelat. När de flesta fått armband står redan bodybandet Restricted Area på scen. Discogolvet dunkar och folk frossar i skivor, tidningar och T-shirts runt Stroke, Zynthec, Hot Stuff och SSC:s bord. Allt strul är som bortblåst och saknaden av det utlovade kanadensiska Rational Youth lugnar sig då en flyer delas ut som bekräftar att de kommer till Lund i december.
S.P.O.C.K med en ny medlem och Elegant Machinery kan lugnt köra sina gig. Elegants Robert Enforsen poserar och visar årets modekollektion. Samtidigt som konserterna pågår driver jag omkring och spiller öl i trängseln. Man lyfts nästan fram och det känns som om lokalen gärna kunde varit ett några kvadratmeter större.
När And One kliver på scen är jag förberedd på det värsta. Bandet har inte bara druckit vatten innan spelningen vilket syns. Sångaren Steve vinglar runt med mick-stativet och glömmer både texter och hiten ”Life isn’t easy in Germany”. De ger inte något extra framträdande och är allmänt stökiga. De borde kanske tänka lite mer på sina fans. Å andra sidan lär av medlemmarna i bandet sagt att han inte alls är någon stjärna. Jag håller med.
Ute i vimlet bland folk minglade många kända ansikten under kvällen. Hade du ögonen rejält öppna kunde du se medlemmar ur både Mobile Homes och Statemachine. De som hade riktig tur kunde säkert få en pratstund med flera av kvällens bandmedlemmar. Det var dock inte bara artister som fanns på plats, mediauppbådet var enormt. TV2:s Musikbyrån och P3:s Musikjournalen var några av dem som gjorde stora reportage. Mycket tack vare kvällens två stora dragplåster Front 242 och DAF:DOS.
Daf:Dos som de numera heter kliver upp på scenen och spelar sönder sina nya låtar och slätar ut de gamla och publiken är heltänd. Precis som Front 242 har de utvecklat soundet åt technohållet. Det bör dock sägas att både Front 242 och DAF:DOS tänkte på var de befann sig och var försiktiga med technoljuden. Front 242 sprätter loss. Det låter mycket bättre än spelningen på Arvikafestivalen i somras och de flesta verkar nöjda med vad de hör. Det man minns mest av den här kvällen är nog stämningen och alla kontakter man knöt. Denna festival är ett bevis på att denna genre är på frammarsch. Efter denna sköna konsert kan vi nog vänta oss en hel del synthband på sommarens festivaler.