Stora gester och känslor kan födas i Norrköping lika väl som i Paris eller Rom. Det tog Eskju Divine fasta på och spelade in den dramatiska EP:n Struck by the Halo.

Att ha ordet ”gudomlig” i bandnamnet var ett bra val av Norrköpingstrion Daniel Åsander, Gustaf Spetz och Kristian Karlsson. För musiken låter storslagen, maffig och i det närmaste sakral. I väntan på höstens fullängdare släpptes nyligen EP:n Struck by the Halo, en fyraspårsskiva med snygga melodier och en ömsom smekande, ömsom ilsken ljudbild. Zero tyckte det lät så spännande att ett samtal med basisten Kristian Karlsson inte gick att undvika:

Er sättning består av trummor, bas och klaviatur. Hur är det att inte använda gitarr?
— Det funkar bra, eftersom vi alltid har kört så. I början drog det väl lite åt Ben Folds Five-hållet och vi kände att vi hela tiden blev jämförda med dem och Coldplay. Så Gustav köpte ett elpiano och jag sa till honom att testa med distpedal och se vad som händer. Sedan lekte vi fram en ljudbild som passade.

Vad lyssnar ni själva på för musik?
— Vi lyssnar mycket på postrock, som Godspeed, Mogwai och Mono, men jag tror inte vi inspireras speciellt mycket av dem. Inte medvetet, i alla fall.

Min flickvän tycker att ni låter lite som Eskobar…
— Jag vet inte, det är ju ett bra band, men det är ingen av oss som lyssnar på dem. Det är lite för ”slickt”. Vi har fått höra att vi låter som Muse också, och det är däremot ett band vi gillar allihopa.

Kommer fullängdaren att låta likadant som EP:n?
— Något åt det hållet; det är distat och lite skitigt, men samtidigt ändå ganska svävande. Vi håller på att spela in två låtar nu som bygger på vanligt piano och har en mjuk, akustisk känsla.

Vad betyder egentligen bandnamnet?
— Egentligen fanns ingen tanke, vi slängde bara ur oss ett namn. Men när vi började efterforska i ämnet visade det sig att ”eskju” betyder ”låda” på färöiska. Så det blir ”gudomlig låda”, om man gör en lite halvskum översättning. Men vi tänker oss mer ett slags drömläge — när livet känns som bäst.