I våras kunde du knappt slå på radion utan att undgå deras larmiga minianthem ”100°” och dess genomborrande syntslinga vars smittfaktor var någonstans i närheten av introt till ”The Final Countdown” när man var tio år. Den, i mångas öron självklara singeln, var dock inte alls ett lika självklart val i bandets öron. Med debutfullängdaren Howl Howl, Gaff Gaff i bakfickan och en utlandslansering i full gång börjar bandet nå ut med sina rop till den stora publiken. Frontmannen och sångaren Adam Olenius och basisten Ted Malmros gick på date med Zero inför turnépremiären på Pusterviksbaren i Göteborg.
De beskriver sin musik som melodiös skrammelpop, en korsning av amerikansk lofi och 1980- och 90-talets brittiska indiescen, och nämner band som Grandaddy, Dinosaur Jr, The Smiths och The Stone Roses i raden av influenser. Adam säger att influenserna, utöver de ovanstående kan komma från all sorts musik. Det kan vara en takt eller en rytm i någon meckig jazzlåt som man sedan transponerar in i sin egen musik eller bara en känsla som man tar och försöker att uttrycka på sitt eget sätt.
Ökat självförtroende
Det är ca fyra timmar kvar tills att det är dags att kliva upp på scenen och även om turnén tjuvstartade i London förra veckan så börjar Adam känna av svajande premiärnerver. Medan han lutar sig ofta bakåt i den skinnbeklädda tresitssoffan och funderar över svaren han ska ge, svarar Ted mer kvickt och rakt på sak. Jag undrar vad som har hänt sedan EPn släpptes.
— På EPn, som var det första vi gav ut, ville vi ha med låtar som visade oss från olika sidor, att hela vårt register skulle få plats på det limiterade utrymmet. Det tycker jag vi lyckades bra med, säger Ted om den kritikerrosade ”100° EP”
— Att Howl Howl, Gaff Gaff kan uppfattas som mer tillbakalutad beror absolut inte på att vi tappat stinget på något sätt, utan mer på att vårt självförtroende växt sig större. Att vi vågar lita mer på låtarna nu än förut.
På albumet anlitades Ronald Bood (Mando Diao) som producent och som utomstående hade han nyttiga infallsvinklar och idéer kring arrangemanget på plattan. Adam skriver texterna och också merparten av melodierna som Shout Out Louds musik är ganska tight uppbyggda kring.
— Jag har oftast en ganska klar bild i huvudet hur jag vill att det ska låta. Jag brukar förklara för de andra i bandet hur jag har tänkt och någonstans där bestäms tempo och helhetskänslan.
— Ibland blir det väldigt mycket experimenterande innan vi hittar rätt, fyller Ted i. Vissa delar i låtarna lämnade vi helt öppna för att vi skulle kunna vara kreativa i studion.
Så här i efterhand, finns det något ni skulle vilja ändra på?
— Det är klart att man alltid hittar småsaker som man är mindre nöjd med, säger Adam. Om jag fick ändra på något skulle jag nog vilja förlänga låtarna lite, ge dem ett större utrymme. Jag skulle vilja ha någon form av paus, ett litet andrum som lugnar ner lite i mitten. Kanske fem minuters total tystnad, säger han och ler.
Ted berättar vidare att han, innan albumet släppts, var lite rädd att folk skulle uppfatta det som spretigt, men att kritiken i albumrecensionerna i stället har bottnat i att låtarna låter för lika varandra.
— Någon skrev att alla spår var potentiella hits för att sedan ge skivan ett medelbetyg, så det där med recensioner är ju ofta lite svårtolkat. Men det är inget som oroar. Jag tror att många professionella recensenter tänker annorlunda än de som i slutändan köper skivan.
— Jämförelserna med den ”fantastiska EPn” har ibland tagit så mycket plats i recensionerna att den har lyfts fram mer än albumet i fråga, fyller Adam i.
På gång i England
Ted och Adam kommer överens om att ”Please, Please, Please” och ”There’s Nothing” är två av de låtar som de är mest nöjda med, både musik- och textmässigt. Efter att inspelningen av det nya albumet har slutförts har bandet varit lediga i två månader och tycker att det ska bli skönt att ”komma igång igen”. Hur den närmaste framtiden ser ut beror helt på hur turnén och utlandslanseringen går. Singeln ”Shut Your Eyes” snurrar flitigt på spellistor runtom i landet och bandet fortsätter sin marknadsföring av Howl Howl, Gaff Gaff i London.
Och ja, just det, höll nästan på att glömma det viktigaste; Gaff, Gaff betyder Vov, Vov på ryska. Man vet aldrig när man har användning av sådana kunskaper.
Lämna ett svar