Johan Kinde fortsätter att vara en pop-onkel som stiloraklen i Fab 5 skulle vara stolta över. Ett nytt album är på gång med hans Lustans Lakejer, och vi utlovas en resa i välkända hjulspår med blinkningar åt popdekadens, synthglamour och texter om det bitterljuva livet. Zero satte Kinde i förhör och kan konstatera att det bor en äkta finlirare i hans själ.

Sveriges mesta musiksnobb vädrar morgonluft. Efter fyra år har Johan Kinde åter satt igång processen att skapa ett nytt kapitel i Lustans Lakejers krokiga historia. Inga utsvävningar eller experimentella grepp kommer att forma nya plattan, utan soundet blir välkänt.
— Det är en ny singel på gång, ”Rid i natt”, som släpps i början på januari 2004. Fullängdaren vet jag inte riktigt när den kommer, lite längre fram, tror jag. Det beror lite på skivbolaget. Alla Lustans Lakejer-fans kommer att känna igen sig och tycka om det. Samtidigt hoppas man ju kunna värva nya fans. Förhoppningsvis hittar vi en väg som funkar, men en klassisk sådan, vill jag nog säga.

Även om han behållit gruppnamnet är Johan Kinde idag ensam apostel på scen från originalsättningen av Lustans Lakejer.
— Vi är nog mer ”Kinde med band” idag, även om flera av mina musiker faktiskt har varit med sedan 1993. Det är ju jag som skriver musik, texter och sjunger, så det är mitt projekt. Men jag gillar verkligen mina musiker, de är väldigt duktiga.

Vanity Fair och synthsoul

Johan Kinde och de andra lakejerna har sedan sina tonår gäckat svenskt musikliv. I ett proggfärgat Sverige klev de fram och vågade vara vackra, fåfänga och stilmedvetna, och det gjorde de inte obemärkta. Framgångarna kom snabbt under det tidiga åttiotalet med singeln ”Diamanter”. Men efter albumet En plats i solen 1982 ändrade plötsligt Lustans Lakejer inriktning. Gruppen hade hållt hårt på det svenska språket, men 1983 satsade de på ett nytt namn, ett nytt språk och en ny marknad. Lustans Lakejer skulle slå internationellt och blev Vanity Fair, och albumet En plats i solen blev A Place in the Sun. Men lanseringen av gruppen som ett engelskspråkigt band gick inte alls.
— Ärligt talat var vårt material nog inte tillräckligt starkt, säger han om Vanity Fair.
— Det var svårt för ett band från lilla Sverige på den tiden. Förutom ABBA, och Secret Service kanske, så fanns det ingen popmusik från Norden.

Den första delen av sagan om Lustans Lakejer tog slut 1986. Brytningen mellan medlemmarna hade, enligt Kinde, i mångt och mycket sin upprinnelse i hans och Anders Ericssons samarbete på LustaVision från 1984, ett album han inte känner igen sig i idag. Sinnenas rike, sista albumet, kom 1985 och på det stod rock- och soultendenser i första rummet, i ganska bjärt kontrast mot lakejernas ursprungliga sound.
— Jag ångrar att vi bytte stil. Den där soul-grejen funkade ju inte riktigt. Jag gillar ju soul och ”synthsoulen” började bli väldigt populär i England i mitten på åttiotalet, med ABC, Roxy Musics ”Avalon” och Culture Club. ABC var ju jävligt bra. Jag influerades rätt mycket av det soundet. Men min röst passar inte så bra till soulmusik, utan snarare till dunklare, elektronisk musik. Vi skulle ha renodlat synth-grejen mer och satsat på en viss typ av musik som vi var bra på, men jag var så jävla trött på synthpopen där ett tag, vi ville utvecklas. Det blev helt enkelt en reaktion.

Lustfria uppdrag

Kinde lovar att vi inte kommer få se nya experiment med Lustans Lakejer på andra språk eller med andra musikaliska böjelser.
— För Lustans Lakejer gäller bara Sverige. Men det är ett annat projekt på gång på engelska, som jag inte kan säga så mycket om just nu, berättar Kinde och låter hemlighetsfull.
Å andra sidan lovade han att det var ett engelskt projekt på gång som skulle gå i samma stil som Madonnas ”Frozen”, redan förra gången Zero intervjuade honom 1999. Men ännu har vi inte sett eller hört något av det.

Efter att Lustans Lakejer tillfälligt begravts gjorde Kinde ett försök till solokarriär som började 1988 med singeln ”Bakom din rygg” och fortsatte med albumen Johan Kinde (1989) och Valona (1990). Han samarbetade då, som så ofta annars, med Johan Ekelund, ena halvan av Ratata. När Kinde på senare delen av nittiotalet började arbeta på ett nytt album, var han inne på att skapa ett nytt soloalbum, men ändrade sig.
— Det började kännas som en Lustans Lakejer-produkt. Tom Wolgers var ju med och skrev låtarna, och det kändes som en naturlig uppföljare till En plats i solen. Det blev helt naturligt en ny Lustans-platta, helt enkelt. Det passade både musik- och textmässigt.

Åkersberga versus världen

Resultatet av Wolgers och Kindes samarbete blev Lustans Lakejers första album på tretton år, Åkersberga, som släpptes 1999 och mottogs positivt av både fans och kritikerkår. Albumtiteln är hämtad från Kindes uppväxtort, en förort till Stockholm, staden han bott i hela sitt liv och som påverkat hans musik.
— Naturligtvis har det funnits perioder när jag längtat bort, säger han om hemstaden.
— Säkert kan det också vara bra med nya influenser, men risken finns att man förlorar det personliga också. Det är så många svenska grupper som åker till USA, främst New York, och anpassar sig helt till stilen där. Allt det personliga försvinner och de blir tråkigare. Det är ju faran. Men visst har jag ofta längtat iväg. Det är en svår balansgång, det där!

Man behöver inte förflytta sig så långt som mellan Sverige och New York. När man är ung räcker det med ett avstånd lika kort som mellan Stockholm och Åkersberga för att påverka musikskapandet; avståndet mellan en förort och en storstad.
— Hade jag växt upp i Stockholms innerstad hade jag förstås träffat människor tidigare. Troligtvis hade jag börjat spela rakare rockmusik och mindre drömmande musik. Säkerligen mer gitarrbaserat och mer punkigt. I Åkersberga hade jag ju närheten till Stockholms skivaffärer, men det var ändå väldigt lugnt där.

Kollegorna

Få artister är så involverade i svenskt musikliv som Johan Kinde. Han ingår som en evig medlem i Stockholms popmaffia, hjälpte en gång i tiden Mauro Scocco att få skivkontrakt och har skrivit hits åt bland andra Christer Sandelin och Alcazar. På frågan om vi kommer få se en svensk supergrupp med vännerna och musikkollegorna Orup, Olle Ljungström och Mauro Scocco, svarar Kinde att han faktiskt inte tänkt på det.
— Orup och jag jobbade ju ihop med Alcazar. Det var kul som fan att få göra lite gaydisco och spetsa till det, skrattar han förnöjt.
— Mauro känner jag ju egentligen bäst, men både han och jag har så personlig stil. Vi kanske skulle ta ut varandra och resultatet skulle inte alls bli speciellt intressant. Det är ju risken. Man kan förlora det personliga uttrycket. Olle känner jag inte så jättebra, men fan, det var ingen dum idé att spela in något med honom. Jag får tänka på det lite.

Inspiratörerna

I enlighet med giganter som David Bowie och Bryan Ferry har Kinde alltid haft försmak för vad som dragit blickarna till sig. Inspirationen hämtar han från ovanstående artister, men på senare år också från Leonard Cohen, Serge Gainsbourg, Scott Walker och äldre svensk schlager.
— Cohen är faktiskt en av mina största idoler på senare år. På förra skivan var det ju mycket Cohen. ”En kvinnokarls död” är givetvis inspirerad av ”Death of a Ladies Man”.
— Scott Walker är ju helt otrolig, det är väldigt intressant hur han influerat Bowie. Som 17-åring hade jag inte den kunskapen om musik jag har idag. Det mörka, dystra kom snarare från Joy Division och Television. Vi får heller inte glömma Frank Sinatra, som min far brukade spela för mig. Han hade ju ofta mycket sorgsna texter. Raderna ”jag är trött på att leva, beredd att dö” är snodda från Sinatras ”Old Man River”. Sinatra är grym, på sitt sätt.
— ”Sång om syrsor” är ju en Leander-cover. Jag har alltid gillat den typen av melodiös musik. Många gamla svenska schlagers är textmässigt ganska bra.

Johan Kindes egna texter har alltid berört en längtan efter njutning, glamour och nattens nöjen. Han var bara sjutton år när han började beskriva sina eskapader med champagne, kvinnor och atmosfären i världsstäder som Berlin, Genève och Moskva. Idag har han passerat de fyrtio och har haft chans att verkligen få uppleva allt det han som yngre mest fått beskriva ur sin fantasi. Frågan är vilket som är bäst, det fiktiva eller det upplevda?
— Ibland är faktiskt verkligheten bättre än fantasin. Men vissa fantasier var ju bara fantasier, som James Bond-temat, småskrattar Kinde.
— Jag har faktiskt inte varit i Berlin, Genève eller Moskva än, dock i många andra världsstäder. Men Genève är nog trist som fan. Berlin lär ju vara jävligt spännande, jag måste helt klart åka dit.

ZEROS DANDYTEST

Är Johan Kinde verkligen lika dekadent och elegant som hans texter antyder? Zero satte en förvånad men road Kinde på prov.

1. Vad ingår i en korrekt blandad Dry Martini?
— Hm. Du, de kan ju blandas på många sätt. Inget är helt korrekt. Men jag vill ha en bra gin och någon form av vermouth i rätt proportioner. Sedan vill jag ha två oliver. Jag gillar olivsmaken, säger han och låter drömmande.
— Sedan ska man ju helst ha ett twistat citronskal också.
(Rätt svar: 5/6 Gin och 1/6 torr vermouth (helst Beefeater och Noilly Prat), serveras med en oliv och ett twistat citronskal i ett martini glas. Kinde har fattat galoppen.)

2. Vem spelade James Bond i filmen Moonraker?
— Roger Moore, svarar han utan en sekunds tvivel.
(Rätt svar: Roger Moore)

3. Vem har målat den kända tavlan ”den döende dandyn”?
— Nils Dardel! Han var rätt skön, Dardel. Han festade så mycket att han brukade få sin post eftersänd till en av stans bästa krogar. Han var liksom värre än jag, säger han och skrattar.
(Rätt svar: Nils Dardel. Bonuspoäng för anekdoten!)

4. Vad heter mannen som har skrivit filmmusik till bl a ”Snobbar som jobbar” och ”Midnight Cowboy”?
— Självklart John Barry. Den var lite lätt, tycker du inte?
(Rätt svar: John Barry. Ja, nog var det lite väl lätt för en sådan agentbeundrare…)

5. Vad heter den kände designern Armani i förnamn?
— Giorgio!, säger Kinde med stilfullt, italienskt uttal.
(Rätt svar: Giorgio. Pluspoäng för uttalet)

6. I vilken stad ligger Reeperbahn?
— Hamburg. Det var också lätt. Jag har en kusin i
Hamburg.
(Rätt svar: Hamburg)

7. Vem skrev boken ”The Picture of Dorian Gray”?
— Oscar Wilde!
(Rätt svar: Oscar Wilde)

8. Vad heter Roxy Musics andra platta?
— For Your Pleasure, säger han och skrattar.
— Fantastiskt bra platta som har ett av världens snyggaste konvolut.
(Rätt svar: For Your Pleasure. Pluspoäng för extrakunskapen)

Zeros omdöme: Johan Kinde är en tvättäkta dandy! Åtta rätt av åtta möjliga, med guldstjärna för extrakunskaperna, talar sitt tydliga språk. Säkerligen hade han klarat av åtskilligt svårare frågor. Visst är det trevligt med litterata och allmänbildade popstjärnor?

Intervju: Johan Arenbo
Text: Karin Bolin