Medan vi pratar om rätten att få leva ut sina drömmar och om den stora fienden, det trygga medelklasslivet, njuter fyra avslappnade stockholmare av västkustens läckerheter på Hotel Panorama i Göteborg. Mellan tuggorna fastslår de att kläder är oerhört viktigt, att tjejer var en av anledningarna till att de startade band och att man aldrig ska dissa folk det går bra för.

Det har börjat röra på sig på allvar för Kamera. Singeln ”At Work” har snurrat frekvent i radio och videon har synts i både MTV och ZTV. Debutalbumet kommer i oktober, innan dess singel nummer två, ”Fragile”. Musiken blir oundvikligen jämförd med band som New Order och Duran Duran. Soundet finns där. Likadant stilmedvetenheten. Men att bli förknippade med någon retrovåg är inget de vill höra talas om.
— Det är väl bara att acceptera att det är retro som gäller nu, men det kvittar vad det är för våg som är het för tillfället, vi släpper skivor ändå. Jag tycker inte att vi spelar i ett retroband. Jag kan förstå att man buntar ihop oss med andra band med liknande sättning, att folk tänker ”jaha, det är en synth på scen”, att det låter likadant som andra, men det beror ju på vilka aspekter av bandet man betonar. Vi själva gör inte den kopplingen. Nästa album kommer vi att göra likadant som det första i den bemärkelsen att vi kommer att göra en popskiva med elektroniska inslag.

Allvar utan sponsorkontrakt

Det är tydligt att här har vi ett gäng målinriktade grabbar som gör det de älskar. Det ligger en känsla av restriktiv seriositet över Joakim Hjelm, Carl de Lorean, J Lükks och Olof Ålenius. Lite tillbakahållna, kanske tagna av allvaret i att faktiskt ha en rejäl chans att få syssla med sin kärlek på heltid. Och dessutom faktiskt kunna få betalt för det.
— Det tar ett bra tag innan man över huvud taget tjänar en enda krona på musiken. Ta The Sounds som exempel. De har fått kritik för att de gör en sell-out (tack vare sponsoravtal med en känd klädkedja, red anm). De har ju kämpat arslet av sig i fem år och nu får de pengar för första gången. Vanligt folk som sitter och dissar dem sitter ju där med sina månadslöner! De kan dra åt helvete! Jag blir så förbannad på sånt.
— Nu är väl vi inga som får sponsorkontrakt till höger och vänster, men det kanske är det enda sättet man har råd med ett par nya brallor, säger trummis-Calle och ser förbannad ut.
— Det är ingen som slängt kläder på oss hittills. Vi får väl bärga oss när den dagen kommer.

Om inte kläderna är jäkligt snygga…
— Ja, säger de och skrattar.

Mycket image, ingen lera

När man ser på killarna i Kamera förstår man snart varför så många tjejer alltid kommer på deras spelningar. Att de är klockrena flickfavoriter går inte att komma ifrån. Imagen är en del av bandet, kläderna är snygga och stilrena och (nu får jag väl stryk) det är en hel del svärmorsdröm över alltihop.

Är det viktigt med kläder?
— Oh ja, det är det. Det är jätteviktigt. När man står på en scen och ska leverera till folk så är man så oerhört glad och tacksam för att de här människorna har kommit till ens spelning. Man kanske ser att de kan vissa låtar, det är den bästa känslan i världen. Det blir som en högtid, som när mamma fyller år. Man vill vara fin.

Under våren 2003 följde Kamera med The Sounds som förband, något som gjorde att de började nå ut till en publik. När jag frågar om de hellre spelar på en klubbscen än en festivalscen erkänner de att de aldrig har spelat eller ens varit på en festival. De gillar inte lera och är övertygade om att det inte finns någon tillgång till dusch på en festival, en föreställning de sannolikt får omvärdera efter sommarens alla spelningar på bland andra Arvika- och Pridefestivalen. Men en sak är de övertygade om, det är inga ovänner de möter i andra band på festivalerna.
— Det är en ganska rolig grej, för Sverige är rätt litet med alla festivaler och musikrörelsen är inte stor. Det finns band som är sådär dryga, stela och stenhårda i media, men så fort det är spelningar med andra band inser de att det går inte, det är inte kul att vara otrevlig när det är samma tjugo band på alla festivaler hela sommaren.

Förorten från helvetet

På bandets hemsida står den svenska förorten beskriven som en plats man inte ens kan föreställa sig i sina hemskaste mardrömmar. Att där finns plastpalmer och förortsångest. Men vad är det egentligen som är så hemskt med att växa upp i det vanliga folkhemmet?
— Det är hela grejen med att vara 17 år och åka bussen in till stan, det är väldigt lockande. Alla tjejer kommer in på alla ställen och vi gjorde inte det. Så vi fick gå bort till videobutiken på Folkungagatan och hyra en film och åka hem igen. Det är lite den känslan.

Så ni tänkte ”fan, vi måste starta ett band så vi kommer in på ställen”?
— Ja, det var lite så.
— Vi är livrädda för att blir uttråkade. Vi kommer från Nacka och Enskede. Det är ju inte direkt Fittja och Alby där det är knivslagsmål hela tiden, men det är medelklassförorter där det vanliga, trygga blir en fiende. ”At Work” handlar om det, att vi slår oss ut ur det.

”At Work” handlar om mer än så. Den handlar om att inte låta sig nedslås av tristessen i ett meningslöst jobb.
— Låten handlar om att man faktiskt ska få tycka om det man tycker är roligt. Det kanske finns de som jobbar på ett dataföretag som helst av allt vill köra tåg. Idag finns ju tråkiga jobb med all möjlig status. Och vad är det egentligen som är bättre med att sitta framför en dator hela tiden än att göra sitt jobb på ett fabriksgolv? Det är ingen skillnad. Det är ju till och med samma förslitningsskador!
— Men ”At Work” handlar inte om någon klasskamp. Det skulle vara fel om vi påstod att vi är ett gäng kolgruvearbetarsöner, för det är vi inte.

OM KAMERA FÅR VÄLJA:

New Order eller Joy Division?
— New Order. Det är mer popigt.

Human League eller Heaven 17?
— Human League. De har bättre låtar och Phil Oakey sjunger bättre.

Stockholm eller Göteborg?
— Stockholm. Home sweet home.

Dansbandskultur eller raggarkultur?
— Det är ju samma sak! Det är ju bara en åldersfråga.

Demoband eller superstjärnor?
— Vi vill hellre vara superstjärnor såklart. Vi har varit demoband så länge.

Analogt eller digitalt?
— Analogt. Det är ballare och det är bra!