En veteran på Sveriges synthscen, och ändå något av en ny-debutant (om nu det ordet finns). Zero träffade Anders Wikholm, mannen bakom kvarnstenen.

Berätta kort om din musikkarriär på 80-talet och hur du började att spela.
— Jag började i en grupp som hette Conflict. Året var 1981 och vi spelade symfonirock, ungefär som Saga. Hemskt. Jag, min bror och basisten ville spela synth istället så vi värvade en synthspelare till (“Men jag kan inte spela!” — “Köp en synth så får du vara med”) och startade Style of Life. Efter ett tag kom trummisen från Conflict med också (på villkor att han skaffade elektroniska trummor, så att man kunde skruva ner volymen.) Style Of Life gjorde demos som svenska skivbolag skrattade åt (vi fick välmenande råd från CBS att kolla in Kenneth & the Knutters, för dom hade minsann både stil och målgrupp). Hemma i Östersund drog vi lika mycket folk som Ratata. I Tyskland hade vi jätten Ariola nästan på kroken, men dom drog sig ur. Style of Life sprack egentligen p.g.a att jag flyttade till Uppsala för att plugga. Jag började göra solomaterial under namnet Moulin Rouge; det blev massor av demos, men förutom Release — som på den tiden var ett stencilerat häfte — var inte många intresserade.
Vad fick dig att starta upp på nytt?
— Jag har egentligen aldrig lagt av, det är bara det att periodvis har jobb och mitt övriga liv tagit så mycket tid att musikskapandet gått långsamt. Långa perioder på nittiotalet visste jag inte åt vilket håll jag skulle gå heller. Många tyckte jag skulle göra techno och tjäna pengar. Men det slutade med att jag gick tillbaka till New Romantic. Techno är det så många andra som gör.
Varför elektronisk musik?
— Därför att elektronisk musik ger störst frihet att uttrycka sig. “Synth” är egentligen en dum beteckning för synthmusik kan låta precis hur som helst. Det finns inga mallar man måste följa. Vill jag använda en symfoniorkester tillsammans med en bilkrasch gör jag det. Mycket av det jag gör ligger rätt nära klassisk musik.
Varför har det dröjt så länge innan debuten kom?
— Debut-cd:n “What’s Up Now?” kom redan 1993 och den Hoppade fett. Men den kom ju långt efter 1983 då jag började på allvar. Anledningen är helt enkelt att jag oftast spelat fel musikstil för att vara kommersiellt intressant. När jag började göra riktigt bra låtar runt 86-87 var det inte direkt någon efterfrågan på new romantic synth…

När du började jobba med Descending, var det bestämt att du skulle ge ut den på din egen etikett, har du jobbat med andra bolag eller försökt få kontrakt?
— Jag har minsann försökt, men de etablerade bolagen vill bara ha skit riktat mot de elva till trettonåringar som de tror köper mest skivor. Synthbolagen i Sverige har redan många bra artister kontrakterade, så där är det svårt att slå sig in. De enda som visat något som helst intresse för Descending-materialet var Memento Materia, men dom var inte så där jätteentusiastiska, så jag beslutade mig för att köra själv… Kan ju säga att det inte var så enkelt som jag trodde… Mainstreammedia är otroligt svårt. Man måste komma via välkända (och dyra) marknadsföringskanaler för att ha en chans att synas. Och radiokanalerna är fegare än någonsin. Det är otroligt frustrerande, för den musik jag gör gillar verkligen “vanligt folk”. Men hur man skall nå ut utan den halva miljon i marknadsföringsbudget som krävs för att “plugga” mot press och radio vet jag inte.

Du medverkar på retrosamlingen Retronics, hur hamnade du där?
— Memento Materia frågade runt i Sverige vad som borde vara med på en samling, och till min stora förvåning kom folk ihåg mig. Särskilt Tobbe & Co på Romo Night. Jag har upptäckt att det är många som har samlingskassetterna som florerade på åttiotalet. Tor Sigvardssons underbara “Orgelvärk” till exempel. Allt från Arvid Tuba till Moulin Rouge… Och Tors eget bidrag “Hector Lökfrisk” [som kör Volvo utför ett stup] har jag hört på hur många fester som helst. På åttiotalet kopierade man kassetter också. Jag far ofta email från folk runt om i Europa som har nån gammal demo med Style Of Life och vill höra mer. Det är helt obegripligt hur dom lyckats få tag på dom där gamla inspelningarna.

Din första singel var mer åt det hårda elektroniska medan albumet och framförallt nya singeln är helt tvärtom. Varför valde du “I Can’t Sleep” som första singel, och den lugnaste låten “Maria Calling” som andra?
— De tre låtar jag tycker är bäst på skivan ville jag ge ut som singlar också. Och dom är extremt olika varandra. “I Can’t Sleep” är mest dansgolvsenergi. “Maria Calling” är långsam och vacker. Tredje singeln “Spellbound” är mer traditionell synthpop.
Hur har du jobbat med skivan, är det bara nya låtar eller är det gammalt material?
— Man kan säga att det är “halvgammalt” material… Alla låtarna var skrivna och inspelade innan jag flyttade till Stockholm för tre år sedan.
Vad gör du utöver musiken?
— Jag jobbar som programmerare på Architechts of Software Engineering. Mest java och databaser. Jag är fysiker egentligen, men blev värvad till databranschen. Jag har hållit på en del med teater, men nu tar musiken all tid.
Berätta en händelse som påverkat dig som musiker!
— En dag i februari 1979 åker jag bil med min pappa. Ur radion strömmar plötsligt “The Number One Song In Heaven” med Sparks, och den är helt underbar. Jag bara MÅSTE köpa en synth. Efter att ha sommarjobbat köper jag en Korg MS-20 på hösten.
Vad har varit svårast genom åren?
— Att lära sig mixa. Hur man programmerar synthar står i varenda musiktidning, men tricksen för att få en bra slutmix håller alla hemligt. Jag har jag fått lära mig allt själv, antagligen nog gjort alla misstag man kan göra.

Är någon mer än du inblandad i låtskrivande och produktion?
— Descending har jag gjort helt själv, både på gott och ont. Ibland skulle man behövt någon att utbyta idéer med. På singlarna är det massor av folk inblandade. De som remixar har fullständigt fria händer, och det dom gör är egentligen helt nya låtar. Oftast är bara sångstämman kvar. I framtiden kommer jag att jobba med andra, i alla fall på vissa låtar. Jag kommer troligen att göra något med Stefan från Malaise till exempel.

Du har spelat live några gånger i år. Hur ser det ut i framtiden?
— Det ser ut att bli Göteborg nästa gång, men inget är klart än. Arrangörer får gärna höra av sig :). Jag har rättat till allt som gick fel på min urusla spelning i Helsingborg, och nu i Eskilstuna gick det otroligt bra; alla dansade. Jag körde “Welcome Home” från 1986 och den funkade lika bra som mitt nya material.
Är du ensam på scen eller har du ett band och vilka ingår där i så fall?
— Livesättningen är jag, Arp Odyssey och Korg MS-20. Dom två senare rör sig inte så mycket så jag hoppar runt med en trådlös mikrofon. När man skall spela, vrida på rattar och sjunga samtidigt blir det lite jobbigt. Jag skall försöka utveckla det hela till en multimediashow inom kort. Antagligen blir det diabilder. En bra projektor för datorgrafik är alldeles för dyr att hyra för dom arrangörer som vill boka mig.

Har du planerat att släppa fler skivor än Descending i framtiden?
— Ja. Det kommer två singlar till från Descending först, med en hel del låtar som inte är med på fullängdaren. Och jag är i full gång med att skriva nytt material…