Teddybears STHLM är förmodligen Sveriges tuffaste band. Med hjälp av många vänner, och med dem en rad musikaliska infallsvinklar, har Teddybears musik förvandlats från punkig hardcore till porrig technofunk. Tro det eller ej men ibland lyckas de till och med göra lättsam gitarrpop! Zero Music Magzines skribent Peter tog sig en pratstund med bandets dekadenta sångare Patrik Arve.

”Mitt namn är Plåt, och jag är ganska kåt”. Det finns rätt många sätt att testa ljudnivån på en intervjubandspelare. Patrik Arve från Teddybears STHLM har en alldeles egen variant som är ganska udda. Överlag är Teddybears STHLM ett tämligen originellt band, och på mitt påstående om att Teddybears inte liknar något annan grupp från Sverige, svarar Patrik:
— Tack! Det ser jag som en komplimang. Min ambition har alltid varit att tillföra något eget. Oavsett vad jag har gjort. Att man inte härmar någon. Inom just populärmusik är det inte helt ovanligt att folk bara härmar andra. Sedan är man nöjd. Det nöjer inte jag mig med. Det gäller att vara avantgarde — att vara en del av förtrupperna.
Är inte det extremt svårt?
— Det är ett helvete. Inom populärmusiken har du ju färdiga ramar att jobba efter. Bas, trummor, gitarr och sång. Sedan måste alla vara med 25 procent hela tiden. Vi har ju ändrat på den grejen. Ibland tar vi tagit in gästsångare och ibland är det ingen sång alls. På en annan låt saknas gitarr. Vi har skippat de färdiga ramarna eftersom det verkar hämmande.
Du sjunger ju inte lika mycket längre. På de två första plattorna stod du ju för…
— … all sång. Jo, då fick ni höra min vidriga röst hela tiden.
Tog inte du sånglektioner ett tag?
— Jag gjorde det förut men det blev inte så många eftersom det var så jävla dyrt. Det var ett amerikanskt bolag som var sugna på oss. Av någon jävla anledning betalade de för mina lektioner. Det var en rådyr sångpedagog som jag besökte fyra-fem gånger. Riktigt bra i och för sig. Hon drog i min tunga och höll på. Körde yogaövningar. När jänkarna sedan tröttnade på oss blev det inget mer. Det var riktigt sjukt dyrt — typ 600 kronor i timmen.

DAF är odödliga

Det finns en hel del kopplingar mellan Teddybears och elektronisk musik. Bandets alldeles egna version av Kraftwerk gamla klassiker ”The Robots” känner många till. Dock är det få som känner till att bandet hyllar DAF som ett av de fem bästa bandet någonsin. Jag försöker reda ut saken:
För något halvår sedan såg jag en flyer där ni poserade på ett sätt som är inte helt olikt ett omslag med DAF. Känns det bekant?
— DAF är ett av våra största favoritband genom tiderna. Ända sedan starten har vi snott nästan allting från dem. Bara överfört deras musik i lite snabbare takt och sedan distat ljudet. Grunden, i princip alla basgångar till exempel, är ju DAF. Fruktansvärt bra låtar, DAF är odödliga, precis som Ramones. Man kan lyssna på dem varje dag utan att trötta. Lika jävla bra varenda gång. De ruttnar inte, som mjölk surnar. Det är samma sak med Kraftwerk.
— Det som är så coolt med DAF är att de är helt egna med sin stil. Visst finns det musik som liknar deras med de bandet är få. Det är så konstigt. Att det inte finns fler band inom deras genre, body eller vafan det nu kallas.
Du sade precis att ni mer eller mindre stal det mesta från band som DAF. Å andra sidan hävdar du att det är trist när band bara härmas. Är det ok att stjäla eller låna från andra band?
— Alltså, lån har jag inga problem med. Att bara härma amerikanska idoler är dock helt värdelöst. Att sampla är emellertid sjysst. Vi i vårt band snor som sagt allting. Jag är dock, i princip, helt tondöv. När jag ska göra en refräng tar jag kanske en Ramoneslåt, sjunger på den, inser att det låter helt fel och vips, där har jag en ny refräng.

Äter bajs för rätt summa

Patrik Arve, som numera står för en tredjedel av allt musikskapande, är utan tvekan de korta, avhuggna svarens mästare. Han vill emellertid inte svara på frågan om hur mycket pengar han fick för att göra reklam för Falcons öl. Det hela utvecklas dock till en spännande diskussion…
— Jag har ett ideal som tyvärr inte var så mycket värt när pengarna trillade in. Jag vill inte gå in på några detaljer runt själva kontraktet — men så är det.
Ärligt, är det inte så att alla är till salu bara man lägger upp tillräckligt med pengar?
— Joo… men jag gör hellre en låt som är med i en reklamfilm för Falcon än jobbar på McDonalds…
VEM gör inte det?
— … eller jobbar på ett fritidshem eller jobbar för Röda Korset. Alla jobb är ju prostitution. De jobb jag har haft, jobbat på lager och fritids, har inneburit att jag mått skitdåligt. När det gäller mitt band handlar det mer om att vi alltid sålt ut oss men aldrig fått några pengar. Nu fick vi i alla fall betalt. Vi vill ju faktiskt nå ut med vår musik till så många som möjligt.
Det har ni sannerligen gjort med ”Ahead Of My Time”…
— Jepp. Nu är vi Falconbandet för många Dj:s. Det är Tomas Ledin-fällan. Han körde ju Pripps Blå och blev ett med produkten — vi blev Falcon…
— Men visst finns det gränser. Jag vägrar att göra reklam för tobak till exempel. Men visst är det ett råenkelt val nu. Tänk om en snubbe börjar vifta med en miljon och en annan med två miljoner. Vad gör man då? Jag skulle äta en bajskorv också — för en viss summa. En miljard, javisst! Två miljoner… då skulle man börja tänka så här… då skulle jag inte behöva jobba på posten i… tio år blir det va?
Något sådant ja.
— Det är bara väga det ena mot det andra. För- och nackdelar. Jag jobbar dock med musik och det är ofta lite heligt. För mig är musiken ett eget väsen — det är på allvar. Det är därför skit samma vem som sjunger, bara låten blir bra. Då vill man inte ha Falconstämpeln på detta väsen. Det är också viktigt att kunna njuta av musik utan för den sakens skull tänka musik.

Släpp allting fritt

Patriks åsikt om bra musik är en smula annorlunda. För visst sätter han låten i centrum när musiken kommer på tal. Och ibland tar det sig riktigt extrema uttryck. Som när han förklarar sin kärlek till bandet Screwdriver:
— Musiken är som bäst när texterna består av idel nonsens. Eller när dumhuvuden i band som Screwdriver gör musik. Då blir det extremt bra. En musiker typ extremt bra jazzgitarrist ger mig ingenting. Däremot ett galet Black Metalband som försöker vara så onda som möjligt och som aldrig hållt i ett instrument — när de låter datorn sköta allt — då blir det oftast råintressant. Även vissa andra band i Vit Makt-genren kan vara bra men det är för musikens skull och inte texterna! Jag skulle aldrig betala en enda krona till dem!

Hur är det då med musik och pengar? Hur ställer sig Patrik till det faktum att i princip all musik numera kan laddas ner från Internet via programmet Napster?
— Jag tycker det är coolt. Har absolut inte problem med det där. Skulle faktiskt kunna bjuda på det om du frågar mig men visst är det ett dilemma. Jag hade förmodligen gjort samma sak själv om jag hade fått en förhandskopia, spridit musiken till mina vänner alltså. Antagligen är det så att man förlorar lite stålar i slutändan. Jag vet inte riktigt vad jag tycker med det. Om det blir mycket pengar så vi inte kan göra nya låtar… Att man blir så fattig så man inte har tid att göra musik utan blir tvungen att jobba…
… på fritis?
— Precis! Men jag älskar principen. Allting ska vara fritt. Det bästa vore om man kunde krossa alla ruttna skivbolag!

I efterhand är det svårt att låta bli att dra på smilbanden. Patrik Arve är Mr. Kluven personifierad. Splittrad som få men med en stor självdistans. Han vet att han sjunger som en kråka och gör ingen hemlighet av att han vet om det. andra sidan är karl en mångsysslare och idéknäckare av rang och jag törs lova att ”Rock’n’roll Highschool” inte är det sista vi får höra från denne galne Stockholmare.
Och du — Köp skivan, för det är den värd!