Pengar, pengar, pengar. Aldrig har man några pengar. Då kan man starta ett band och se om man kan tjäna några pengar på den vägen. Sen är hela processen igång och man vet aldrig hur det slutar. A Process gjorde så, och de är unga och bryr sig för tillfället inte så mycket om hur det slutar.
I soffan i Fryshusets cafeteria sitter tre svartklädda pojkar. I mitten sitter Love och äter knapriga pinnar och pratar om hur gott det är och på hans högra sida har Timo just tänt en Marlboro-cigarett. Längst inne i hörnet sitter Jon ihopsjunken, han är lite butter över att han nu missar Beverly hills. De verkar alla lite trötta efter gårdagens konsert på Snövits källare på Söder och även lite sura över att intäkterna från konserten försvunnit. Jon hävdar bestämt att någon måste ha stulit dem men Love tror att Jon har tappat dem. Borta är de i alla fall så den här gången blev det inga pengar för A Process. Väldigt förargligt kan man tycka, speciellt med tanke på att pengar är den absolut största orsaken till att de överhuvudtaget spelar.
— Om man inte fick pengar, då skulle man nog inte spela… även om det är ganska roligt, säger bandets basist Love fundersamt.
— Jag tycker inte att det är speciellt kul, inte om det är som t.ex igår när alla bara sitter och tittar, avbryter trummisen Timo.
— Men man måste ju tyvärr börja någonstans, om man vill att folk ska röja så måste de ju känna igen låtarna, avslutar Love resonemanget.
Pengar, pengar
Än så länge är det dock inte så många som gör det eftersom A Process inte har hållit på i mer än två år, överhuvudtaget. De började nämligen spela sina instrument samtidigt som bandet bildades.
Och fortfarande har varken Love eller Timo egna instrument, det har de inte haft råd med. Istället är det Jon som äger alltihop.
— Det är också en orsak till att vi vill tjäna pengar, så att vi kan köpa utrustning, inflikar Love. Men å andra sidan kommer vi nog inte göra det i alla fall för de pengar vi tjänar, kommer han på och blir tyst igen.
Mer pengar
En annan orsak till att de inte har haft så många spelningar är att de inte har gett ut någon demo. De har ingenting att visa. Låtarna finns ingenstans förutom i deras egna hjärnor.
— Poängen är ju att, för att få spelningar behöver man en demo, för att spela in en demo behöver man pengar och för att tjäna pengar behöver man spelningar, förklarar Timo. Vi har i och för sig försökt spela in demos men vi har aldrig blivit nöjda med dem. Eller det har varit så att två veckor senare har vi haft nya låtar som vi vill ha istället, då är inte de gamla intressanta längre.
En del spelningar lyckas de i alla fall få. Den 26 april spelar de på kafé 44, eventuellt tillsammans med Stefan Sundström och dagen efter på Apromus. Och i maj funderar de på att spela på Studion, fast det är ingenting bestämt.
Pengabrist
Historien bakom A Process är något udda. För några år sedan hade Timo en kompis som hade bildat ett band som hette The Sämst. Han behövde en trummis och en basist till bandet, så Timo drog då med sig Love och de gick med. Men sedan var det inte så mycket mer med det.
— Jag hade aldrig träffat de andra killarna. På en fest t.ex så började jag prata med några och de frågade om jag spelade i något band. Ja, The Sämst, svarade jag och då sa de, ja, det gör vi också.
Sedan var det en kille som fixade en replokal på Kocksgatan och alla började spela. Fast det var mest för att supa som vi skaffade den där lokalen, vi satt där och drack öl och så. Men då tyckte Micke som jag uppfattade hade startat alltihop att det började bli för seriöst så han la av. Och då stack alla de andra killarna också, så det var plötsligt bara vi tre kvar av de sju som det var innan. Sedan trodde jag att det var över, vi gjorde oss av med lokalen för den blev för dyr när vi bara var tre stycken. Men så ringde Jon en vecka senare och sa att vi hade en spelning på Apromus om en vecka. Jag glömde det då men sedan ringde han igen och sa att vi skulle repa på en skola, dagen innan spelningen liksom. Är han seriös eller, tänkte jag som även hade halsfluss då och mådde skitdåligt, men så repade vi någon timme i alla fall. Också spelade vi nästa dag trots allt. Vi fick dricka i praktik hur mycket vi ville där och Jon var naturligtvis skitfull. Jag kunde naturligtvis inte dricka något för jag hade halsfluss, så jag satt och käkade alvedon och frös. Han var så full kommer jag ihåg så han märkte inte när sladden till basstärkaren åkte ut och han spelade lite andra grejer mellan låtarna också. Ändå så röjde folk, jag vet inte om det var för att de var fulla eller någonting. För jag bara satt där och kollade på folk hela tiden, jag var den enda där som inte var full trodde jag. Vad fan håller de på med, hör de inte att det är skit? tänkte jag. Vi hade aldrig repat liksom.
Efter den spelningen sa vi att vi skulle lägga av till vi hittade en lokal och ungefär en månad senare fick vi den här lokalen på fryshuset.
Konserter kostar pengar
Namnet A Process hittade Love mest på för att de skulle ha någonting att skriva på affischerna, han tyckte det lät coolt. Först efteråt kom han på likheten med Franz Kafkas romantitel ”Processen” och även Skinny Puppys senaste skiva ”The Process”. Så de är absolut inga djupa Kafkaläsare, även om man lätt skulle kunna tro det.
Inspiration får de från en massa olika band de lyssnar på, bl.a Joy Division, Sonic Youth, Dinosaur Jr, norsk blackmetal, Dylan och Immortal.
Att beskriva A Process egen musik är inte särskilt enkelt. Dels på grund av att jag knappt hört någonting, några demos har de ju inte och en kort konsert i en liten sunkig källarlokal räcker inte så långt för att man ska kunna bilda sig en uppfattning. Dessutom låter, som de själva säger, alla låtar väldigt olika.
— Det var några som sa igår när vi spelade, att det fanns så många olika stilar… men… jag ska inte säga att det är upp till andra att beskriva vår musik för det är så jävla töntigt att säga det, säger Love.
Timo beskriver i alla fall musiken som svartrockpunkrock någonting och det får väl stå för min uppfattning ungefär också. Visserligen säger de alla tre att sången inte är så viktig utan att musiken i sig är desto viktigare. Att den måste vara bra istället. Men jag tycker ändå att den sköra och förtvivlade pojksången som skymtar bakom dånet och manglet från gitarr, bas och trummor ger musiken ett alldeles speciellt skimmer.
SpringaTrappaBetala
Eftersom A Process koncentrerar sig på musiken och inte bryr sig så mycket om sången skriver de inte heller direkt några texter.
— Jag hittar på texter medan vi spelar, jag improviserar, konstaterar Jon.
— Men du har ju en text i alla fall, kommenterar Love, den där du är en brevbärare som springer i trappor.
— Den heter Run Stairs Pay, säger Timo så att även han får vara med i resonemanget.
— Men annars så har du ju teman i alla fall, fortsätter Love.
— Ja, ja, okej, ja, jag har lite teman, erkänner Jon lite motvilligt.
Alla låtar sjunger han i alla fall på engelska.
— Jag sjunger på engelska därför att jag inte vill turnera i folkparkerna. Om man sjunger på engelska har man i alla fall större chans att slippa spela i folkparkerna än de som sjunger på svenska.
— Vi tänkte göra den här Pineforest Crunschen… som vi kallar det, börjar Love berätta. Åka ut med en van i Ryssland. På liv och död bara.
Hellre inga pengar än mjäk
Fast när det kommer bli av kan man fråga sig. Love har ett år kvar i skolan, Timo ska göra lumpen och Jon ska troligtvis åka till Spanien. Fast det verkar inte spela så stor roll för dem, de tar det som det kommer.
— Det är inte så att vi anstränger oss för att bli upptäckta och det är inte så att vi skulle säga nej heller. Vi skickar inte in vår demo till Pop t.ex. Skulle man skicka en demo någonstans skulle det vara till ett skivbolag och ett skivbolag som man vill ligga på, förklarar Timo.
— Vi skriver låtar som vi tycker är bra, men det är ju skillnad på hitlåtar och bra låtar, fortsätter han. Ta exempelvis Dinosaur Jr. Han gör nästan bara bra låtar men han skriver ju inga hitar. Det har tagit lång tid för honom. Men hellre det än att skriva hitar. Jag förstår inte de här mjäkiga banden, killarna som skriver musiken, hur de överhuvudtaget kan trivas med sig själva.
— Jag tjänar hellre inga pengar än blir som ett sånt där mjäkband, konstaterar Love.
Målet för A Process är trots allt, precis som för de flesta något så när seriösa banden, att kunna leva på musiken. Och de tycker definitivt att de är tillräckligt bra för att lyckas. De tycker själva att de gör bättre låtar än de flesta överhuvudtaget, det enda negativa är att de inte är så tekniskt duktiga. Men det är ju inte så konstigt när de bara spelat i två år, och det går ju också att förbättra.
Andra svenska band just nu ger de inte så mycket för. Broder Daniel är i alla fall minst dåliga tycker Jon.
— Eller Yvonne kanske… fortsätter han.
— Ja Yvonne är okej, instämmer Love. Det är bara det att det känns som om de har lite påklistrad image, att det ska vara smink och annat sånt. Men musikaliskt så tycker jag att de är okej.
— Men imagemässigt är de bögar, inflikar Timo. Annars så är det väl den norska och svenska dödsmetallen. Det är musik som de nordiska länderna gör jävligt bra.
Tjäna pengar som sol och vårare
Bandmedlemmarnas planer inför framtiden förutom musiken är av många skiftande slag. Både Jon och Love vill ha stora familjer. Jon påstår att han innan han är 50 vill ha minst 10 barn. Och Love vill även bli konstnär, bara för att kunna ställa ut på kafé Ra.
— Sol och vårare skulle vara skitkul, utbrister Jon plötsligt.
— Och samtidigt skaffa en massa barn? undrar jag.
— Nää, nej då går ju inte jobb och familj ihop förstås, säger han lite besviket.
Jag får känslan av att ingen av de riktigt har funderat så noga på framtiden men tur är väl det egentligen. Det vore ganska tråkigt om man visste precis vad man ska göra när man är 40 när man bara är 18-19. Och däremellan hinner det dessutom antagligen hända en hel del.
Angående skivbolag är meningarna lite delade. För Timo är det viktigast var det ligger någonstans. Han vill ligga på ett skivbolag långt borta i världen så att han får chansen att resa. Jon tycker att det är viktigt att det inte är svenskt. Love tycker att det är oväsentligt var det ligger någonstans, det viktigaste för honom är att slippa bli stylad.
Men vill de inte bli stylade slipper de nog det, och tur är väl det. A Process är verkligen inte i behov av någon styling. Det är inte så ofta man stöter på ett band där medlemmarna passar så bra ihop och kompletterar varandra perfekt.
Lämna ett svar