SPION 13 började repa i ett p-garage och blev som störst i Stockholm och på Åland. Under fem år av punkens barndom satsade de allt — men bara med en klackspark.

Ingenting var bättre förr. Men det var… annorlunda. Fem spänn i inträde. Karamellfärg i håret som rann i ansiktet när svetten började lacka. Och så en anspråkslös ingenärförmerännå’n-stämning som idioterna i sina amerikanska bilar utanför konsertlokalen aldrig lyckades fatta någonting av.
Åtminstone är det så jag minns kvällen då jag såg Stockholmsbandet Spion 13 live för första och enda gången.
Jag kommer ihåg att gitarristen hade hår som Sid Vicious. Jag minns också att det var det första svenska punkband jag sett som hade en tjej som sjöng.

SLOG IHJÄL TIDEN

Problemet var bara att de var förband till KSMB. Ingen i publiken erkände det kanske, men Spion 13 var någonting vi bara slog ihjäl tiden med.
— KSMB och Ebba var ju störst på den tiden och det var svårt att konkurrera med. Men jag tror ändå att vi betydde ganska mycket som band. Det fanns inte så många band med en tjej som sjöng och vi fick en hel del fans som hängde efter oss på grund av det, minns sångerskan Katti Flemström.
Innan hon blev Spion 13:s frontfigur sjöng hon i Cathy & The Heat, ett punkigt nya vågen-band som sedan bytte namn till Alien Beat. Basisten Peter ”Tvättbjörnsson” Ljungberg hade tidigare lirat hårdrock, medan gitarristen Lasse Johansson var alldeles grön. Trummisen John Ross hade börjat spelat i ett punkband i Solna redan 1977.
Någon gång vid årsskiftet 1979/80 strålade den första uppsättningen av Spion 13 samman.
— Vi hade vår replokal i Oxtorgsgaraget. En av våra första medlemmar, Pelle hette han, jobbade som p-vakt där och hade skaffat lokalen. Peter Ampull var också med på ett hörn, han spelade i KSMB då. Det var faktiskt han som förde oss samman.
Spion 13 och KSMB kom med tiden att dela replokal. Och det var punkensemblen från Skärholmen som tog med sig Katti & Co på deras första turné 1981.

STORA PÅ ÅLAND

— Men det var väl i Stockholm vi blev som störst — och på Åland! skrattar Katti.
— I Mariehamn fanns ett ställe som hette Club Bastun som sköttes av några riktiga entusiaster. Det var svinbra, men när jag besökte det för några år sedan var det inte lika kul.
I Stockholm ekade Spion 13:s låtar mellan väggarna i Ultrahuset. De spelade på Kolingsborg, Tre Backar och varhelst de kom åt.
— Fritidsgårdar fick alla band göra och vi var inget undantag. Man tyckte själv att man var svinbra, men publiken på gårdarna brydde sig förmodligen inte alls, suckar hon.
Det Katti minns tydligast av de fem åren med Spion 13 var spelningarna runt om i landet.
— Vi ville vara seriösa, men när vi var på turné var det roligaste vi visste att larva runt och titta på sevärdheter; du vet, Döda fallen i Östersund och sådant, skrattar hon. Vi tog det hela med en klackspark, men när publiken kom då satsade vi allt.
Med gitarristen Roger Ericson blev spionerna så småningom fem till antalet. De hade också en del tillfälliga inhoppare live och gästmusiker på skiva, bland andra Stefan Sundström, Johan Johansson (som Katti var tillsammans med. Hon sjöng även lite på Strindbergs sista LP), Janne Borgh från Moderns och Strindbergs och Sir N Andersson från Incest Brothers.
Det blev bara två plattor för Spion 13 — två knastriga sjutummare från punkens barndom som Katti tycker håller än i dag. Den första, Tusen och en natt, gavs ut av Sista Bussen och var ett skolexempel på Clash-punk i svensk storstadstappning. Rosa Honung gav ut uppföljaren Fantomer som var tyngre, mer melodisk och som visade att bandet började dra åt post-punkens popmarker.
Det allra sista som Spion 13 spelade in var låten ”Fri” till samlings-LP:n Vilda vanor 1985. Därefter splittrades bandet.
— Vi slutade innan vi slog ihjäl varandra. Det är så det blir. Alla hade inte längre den tid för bandet som krävdes, minns Katti.

GILLAR NYA PUNKEN

I dag är hon småbarnsmamma och lever ett helt annat liv. Men hon går fortfarande och lyssnar på nya band — och hon gillar de senaste årens svenska punkvåg.
— Jag kan inte namnen på de nya banden, men många av dem är kul och bra. Krymplings var roliga när de kom. Johans Flum var jättebra men KSMB:s platta tyckte jag var usel.
Katti Flemström har ganska dålig koll på vad kamraterna från Spion 13 gör i dag.
— Roger är i USA och lever på musiken. Lasse har lagt av men han mixar lite åt Johan ibland. Peter vet jag inte. John spelade med Hockeyhoran ett tag efter att vi slutat.
Spion 13 kommer inte att följa KSMB:s exempel och återförenas. Suget efter de gamla banden är inte så stort som de gamla banden själva vill tro, tror Katti.
— Men nu när det är revival på precis allt skulle vi säkert kunna funka. Ja… det tror jag, säger hon — bara aningen drömmande.

Lyssna på
Tusen och en natt/Ögon med tårar 7″ (1982)
Fantomer/En bomb 7″ (1983)
Vilda vanor saml-LP (1985)