De var bandet på allas läppar innan första plattan ens blivit påtänkt.
Nu har Snabbmat för folk i farten kallnat och det har blivit tyst om bandet som varken kallar sig musikterrorister eller sagopunkare.
Men HANS & GRETA bara bidar sin tid.

Tillvaron just nu handlar om att fixa spelningar; bara precis så att almanackan är lagom fylld. Men ett nytt livstecken från Hans & Greta ska det bli, så småningom: en fyralåtars CD-singel, är det tänkt.
Niclas Jonsson, sångare och gitarrist i bandet, märker i och för sig ingen skillnad på tiden före och efter debuten Snabbmat för folk i farten.
— Nä, jag hörde inget speciellt om oss innan den kom ut, säger han — och flinar.
Sedan tillägger han:
— Jag har läst en del recensioner av skivan, men kanske har de inte varit riktigt så många som vi hade väntat oss. Det är kanske det du tänker på när du tycker att det har varit tyst.
Recensionerna må ha varit färre än väntat. Men de var goda.
— Ja, till och med i SA — och det är ju sällsynt för ett punkband. Den tidningen brukar ju annars såga vår typ av band jämn med fotknölarna, skrattar Niclas.
Fråga mig — när jag första gången hörde samlingen Levande flådd var jag själv beredd att såga det mesta.
Om det inte hade varit för Hans & Greta, alltså.
Jag var nog inte ensam om att haja till när deras ”Sibylla” dundrade ut ur högtalarna; där var plötsligt tre minuter som brann av rock’n’roll-känsla och med en höghastighetsrefräng som hette duga.

PÅ ALLAS LÄPPAR

Om resten av samlingen var tämligen medioker gällde det inte Hans & Greta. Utan skivkontrakt och med bara två demos i ryggen blev de med ens bandet som hela Punksverige talade om.
När jag börjar prata med Niclas är det just Hans & Greta som ett fenomen som jag först undrar över.
— Jag vet faktiskt inte varför det gick så fort, svarar han tvekande. Vi skickade ut flera demos; det kan kanske vara en orsak.
— Sedan har vi ju ganska poppiga melodier som är lätta att fastna för.
Låten ”Sibylla” har betytt mycket för Hans & Greta, tror Niclas.
— Den är låten som folk har hört mest om och som alla tycker bäst om.
Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Hans & Greta till ett så speciellt band.
Å ena sidan är de inte direkt nyskapande med sin Ebba Grön/KSMB-doftande basic-punk. Å andra sidan låter de inte heller gamla och förlegade. Tvärtom spritter deras musik av fräschhet och nutidsanda.
Att de låter som de gör tror Niclas beror på vad de själva har lyssnat på genom åren.
— Jag har alltid gillat Ebba Grön, KSMB, The Ramones och tidig engelsk punk. Däremot var jag aldrig speciellt förtjust i band som Asta Kask och deras efterföljare.
Kapitel ett i sagan om Hans & Greta skrevs 1992. Då bildade Niclas bandet tillsammans med Anders Wiberg (gitarr), Björn Pettersson (bas) och Olle Österberg (trummor).
Namnet kom Anders på efter att ha läst en bok om Baader-Meinhof, den tyska terroristligan.
Hans & Greta var ett kodnamn som den tyska polisen använde. En intressant parallell i sammanhanget är förstås att också Ebba Grön tog sitt namn från en snarlik källa.
Själv associerade jag nog mest till sagans Hans & Greta, så vilken beskrivning passar då bäst in på bandet — musikterrorister eller sagopunkare?
— Inte sagopunkare i alla fall, skrattar Niclas, även om vi nog dragit sådana paralleller i tidigare intervjuer också.

SMÅ I EN STOR VÄRLD

— Snarare att vi är små, små män i en stor värld, fortsätter han. Det där med Baader-Meinhof har inte heller någon betydelse; Hans & Greta är bara ett namn.
För att kort sammanfatta bandets historia slutade Anders för att sedan ersättas av Qne Davidsson. Förrförra sommaren gjorde bandet ett flertal festivalspelningar och på en av dessa fick Mårten från Beat Butchers syn på dem.
Han ringde upp bolagskollegan Jojo och kollade om de hade fått någon demo från bandet. Det hade de och sedan var det ingen större tvekan om vem som skulle ge ut Sala-bandet på skiva.
— Att det blev Beat Butchers var helt kanon; det absolut bästa vi kunde tänka oss, anser Niclas.
— De jobbar på ett oerhört schysst sätt. Som band har vi lika stora friheter med skivans utformning som om vi hade gett ut den själva.

PUNKIG PUBLIK

Live har Hans & Greta en väldigt punkorienterad publik, främst beroende på att de oftast spelat i sådana sammanhang.
Men det var troligen inte alls bara punkare som lade vantarna på Snabbmat för folk i farten när den kom — Hans & Greta går trots allt hem i de flesta läger.
Plattan skulle ha sett dagens ljus betydligt tidigare än den gjorde, men vissa problem uppstod.
— Min röst rasade ihop totalt och jag kunde inte få fram en enda ton, minns Niclas.
— När jag sedan blev bra igen var studion fullbokad, så vi fick flytta över till Underground i Västerås. Där sattes sången först månader senare.
Hans & Greta har också figurerat på fler samlingar än Levande flådd. Min personliga favoritlåt är ”Mollys läpp” på Backstages samling. En Nirvana-hyllning, eller?
— Ja, delvis; en hyllning till både Nirvana och Vaselines.
Live såg jag bandet första gången en solig eftermiddag förra sommaren på Hultsfredsfestivalen, där de gjorde en kanonspelning.
Efter den har jag bara haft en sak att säga: Kalla inte Hans & Greta för musikterrorister, ty de är ett sagolikt band!

HANS & GRETA

Niclas Jonsson – sång & gitarr
Qne Davidsson – gitarr
Björn Pettersson – bas
Olle Österberg – trummor

Diskografi:
Snabbmat för folk i farten CD (1995)

Kontakt:
HANS & GRETA
c/o Niclas Jonsson,
Rådhusgatan 9,
733 30 Sala