Omgivna av en medelålders eskader ur Svenska kompositörer av populärmusik, stod DE LYCKLIGA KOMPISARNA och larmade för morgontrötta producenter i Radiohusets entré.
Det osade Aktion lång väg. Och koloxid, eftersom förstärkarna var kopplade till ett bensindrivet aggregat — utifall någon skulle komma på idén att slå av strömmen…
När demonstranterna sagt sitt, skickade bandet en svidande förklaring med sin nya singel till P3.
Som om inte ung kultur vågar sticka ut hakan!

Den svenska kulturen var i grund och botten vad det handlade om den där morgonen i Radiohusets entré. Och protesten riktades mot radioproducenternas dåliga förhållande till den svenskspråkiga musikens representation i etern.
— De gånger man sätter på radion är det ju för fan pinsamt. Tycker folk att det är töntigt med svensk musik och svenska texter, eller vad?
Alla tiders lyckliga kompis Mart Hällgren luftar sina åsikter när jag ber honom. Trots att det nu är ett par år sedan demonstrationen ägde rum påminner han gärna om vad den ville ha sagt:
— De svenska förmågorna borde lyftas fram mer i radion, det är ju de som skildrar landet vi faktiskt lever i. Men deras musik får ingen ärlig chans alls.
Och jag som bara var nyfiken. För handen på hjärtat: Det var De Lyckliga Kompisarnas taggiga och offensiva rock som surfade in i mitt medvetande på Bommens etervågor, medan pamfletten i sig drunknade i kölvattnet. Lite synd, kan det tyckas. För det var en frisk, vågad och kanske till hälften vunnen protest — radion spelade ju trots allt deras “Dit kuken pekar”…

STOCKHOLMS PÄRLOR

Men vilka är då De Lyckliga Kompisarna? Dessa Stockholms pärlor som pendlar från Tumba, Lidingö och Barkaby för att stråla samman i Vita huset i Täby där de repar. Och har de alltid varit så lyckliga? Inspelningen av “Dit kuken pekar” präglades av irritation och bråk mellan medlemmarna. Trummisen Matte Ander slutade. Sussie Persson tröttnade, tog gitarren och gick. Då var de De Olyckliga Kompisarna.
Vad var det som hände? Det och mer därtill berättar sångaren och basisten Mart om när Terrorpop kontaktar bandet. Samme Mart som för den initierade i 80-talets svenska punkscen fortfarande förknippas med en rad (ö)kända band. Agda Bracka. Egon Egoist. Dr Anti Skval. Ylva Mynning. Brackor. Sighstens Grannar. Parkinsons. Och inte minst Total Egon, bandet som i själva verket var Mart ensam som skrev låtarna, spelade alla instrument och finansierade tre EP-skivor med hjälp av studielån och sommarjobbspengar.
Att den otäckt produktive och idérike Mart i mångas ögon ensam har blivit synonym med De Lyckliga Kompisarnas musik, är någonting han anser vara både orättvist och besvärande.
— Jag kan i och för sig erkänna att jag är den sortens person som gärna gör allting själv. När ingen har velat spela mina låtar har jag fått göra det själv, som med Total Egon. Men nu känns det som att det är någonting jag får lida för. Det är synd, eftersom jag egentligen alltid tyckt att det är mycket roligare att spela i ett band.

ALLTFÖR AMBITIÖS

De associationspigga kan alltså hejda sig i sina liknelser mellan De Lyckliga Kompisarna och den lyckliga familjen i Sunborn (!) som bara var lycklig när den stora konstnären fick som han ville. Men det är sant att Marts ambitioner inte alltid har överensstämt med sina kompisars. Som vid inspelningen av singeln Dit kuken pekar:
— Jag hade sett Karl Bruns trummis och blivit jävligt imponerad. Jag fick idén att han skulle spela åt oss också, och att Matte i stället skulle spela bas. Det ville inte Matte. Han tyckte väl att jag hade blivit alldeles för ambitiös och slutade i bandet. Sedan tyckte Sussie att det var trist utan Matte och slutade hon också.
Ensamma kvar att tillsammans med den nye trummisen Jouni Haapala begrunda situationen fanns Mart och gitarristen Björn Gunér.
Det var Mart och Björn som ursprungligen började prata om att bilda ett band tillsammans. Idén hade fötts sommaren 1989 då Mart hoppade in som vikarierande trummis i Björns dåvarande band Kalle & Chokladfabriken. Bandet följde med på Svenska fredskommitténs resa mot Murmansk i dåvarande Sovjetunionen, och spelade på hållplatserna på vägen genom det kalla krigets terräng.
Mart själv kom bara till Kirkenäs. Rädd för den sovjetiska sjukvården reste han hem med magsmärtor som han tyckte skrek blindtarm. När sedan Björn återvände ringde de upp Marts kompisar Matte och Sussie och sättningen spikades.

SUPA I VÄNTAN

Valet att döpa bandet till De Lyckliga Kompisarna fick ett och annat ögonbryn att undrande höjas. Eftersom nästan alla andra svenska punkband kallade sig för något häftigt på engelska valde de i stället något mesigt på svenska. Men namnet var också en reaktion på den tid som Mart tillbringat tillsammans med punkgängen på Sergels torg i Stockholm. Enligt honom själv en tid av kravlöst kamratskap som präglades av sysslolöshet, tristess och ett planlöst supande i väntan på att någonting skulle hända.
— Vi snackade om att vi var kompisar, men vad för slags kamratskap var det egentligen? När jag skrev låten “De Lyckliga Kompisarna” tänkte jag på det det.
Bandet fortsatte som en trio. Jouni lärde sig raskt låtarna och spelningarna fortsatte att komma. Skivbolaget Birdnest ville följa upp singeln “Dit kuken pekar” med en LP och kompisarna intog studion. Resultatet blev Le som en fotomodell, som på allvar riktade fokus mot bandet.
Säkert mottogs plattan på sina håll med skepsis, men faktum var att kompisarna lyckades göra en LP som var, om inte nydanande, så i alla fall beundransvärt vital och spelglad. Som praktiskt taget det enda bandet i Sverige visade De Lyckliga Kompisarna att punk fortfarande är både kul och omskakande om substansen sätts före klyschorna.
Mart själv var dock bara delvis nöjd med Le som en fotomodell. Det burkiga ljudet irriterar honom:
— Är inte ljudkvaliteten bra spelar det ingen roll hur bra låtarna står sig. Då tröttnar lyssnaren och lägger plattan ifrån sig. På Le som en fotomodell försvinner dessutom basgångarna, vilket är synd. De är viktiga i vår musik.

LIKT ETT SKENANDE TÅG

Mart mixade därför om låtarna till CD-versionen av plattan. Men han grämer sig inte längre. När detta skrivs ska bandet precis släppa dess andra platta, Tomat; en platt från början orade Mart lite…
— Med tanke på responsen som på Le som en fotomodell kändes det som att det kunde bli svårt att leva upp till alla förväntningar. Det gällde att göra allting bättre och ingenting likadant… Men jag tvingades att ge fan i att tänka så, då skulle ingenting alls ha blivit gjort!
Jag undrar om man kan tala om ett koncept som bandet kommer att hålla fast vid. På Tomat lär de ha flirtat friskt med olika influenser.
— Det ska naturligtvis kännas att det är levande musik som spelas i ögonblicket. Betoningen kommer alltid att ligga på ös. Vi vill spela musik som stormar fram med kraften hos ett skenande tåg.
Finns det då inte någon risk att hastigheten blir ett substitut för aggressiviteten i musiken? Några av låtarna på Le som en fotomodell hade så bråttom att de i brådskan nästan snubblade över sina egna intentioner…
— Det är väl inte fel att undra det. Vi blev snabbare än tidigare när Jouni började spela med oss. Han hade den influensen med sig från Karl Brun. Men nu har han börjat lyssna på Iron Maiden så det blir nog fyrtakt framöver…
— Vi slår inte några hastighetsrekord på den nya plattan. En sådan låt som “Dricka sprit och hålla käften” gick för fort, det måste jag erkänna. Det är snarare mer tyngd i soundet vi eftersträvar.

INGEN MORALISK GRÄNS

Live har det varit svårt för trion att finna tyngden Mart talar om. Men sedan Sussie förra året återinträdde i sättningen har möjligheterna till ett tyngre sound ökat markant.
Mart berättar att Sussie och nye gitarristen Egil Jansson, som trätt in då Björn pluggar nere i Kalmar, också börjat bidra med egna låtar till bandet. Tidigare har Mart själv skrivit all text och musik, med någon refräng av Björn som undantag.
Mart berättar att också Jouni har börjat skriva egna låtar.
— Jag vet inte hur det är tänkt, men han har tydligen en hel del låtar men väldigt få texter… Och han har fått för sig att vi inte gillar dem, så han visar aldrig upp dem!
En stor del av den goda respons De Lyckliga Kompisarna fått kan Mart ta till sig för texterna han skriver. Anno 1993 står de sig utmärkt i ett punksverige som prosaiskt är allt annat än begåvat. Och Mart är medveten om att en av anledningarna till att texterna uppskattas är att de inte följer de typiska mallarna för hur en punktext ska se ut:
— När jag har skrivit en text färdig brukar jag ögna igenom den och fråga mig själv: Är det här för nära “punkstandard”? Är det så måste jag röra om lite till i den, för punkstandardtexter blir jävligt tråkiga i längden.
— Visst händer det väl att en och annan sådan slinker igenom också, men jag tänker ofta på att spränga ramarna när jag skriver.
Han upplever inga moraliska gränser för vad han tycker sig få och inte få skriva.
— Sjunger man Onkel Kånkel-låtar live vet jag inte om man har någon moralisk gräns! Nej, men det är självklart att jag inte vill skriva någonting som kan missförstås. Jag tänker ofta på att hålla balansen mellan att å ena sidan skriva konsekvent, och å den andra sidan försöka uppnå ett slags chockeffekt med texten. Det gäller att tänka på ordens olika laddning och skriva omsorgsfullt.

OMVÄNDA DE SEGASTE

— Samtidigt får inte texterna bli för mjäkiga. Jag skriver för att omvända de segaste och få respekt för mina åsikter. Ett exempel på det är “Troll och häxor”. Slutar jag säga vad jag tycker så är det jag själv som är farlig.
Jag frågar Mart hur han arbetar med texterna, om de växer fram impulsivt eller efter eftertänksamt ordpusslande. Jag ber honom att ta ett av de mest intressanta spåren från förra LP:n, “CP framför sin TV”, som exempel:
— Oftast kommer idéerna när jag festar med mina polare. Någon kanske säger någonting som jag sedan spinner vidare på. Jag brukar ha en anteckningsbok med mig i innerfickan som jag tar fram när jag t ex sitter på pendeltåget. Det har hänt att jag har disponerat någon text, men oftast kommer rim och meningar impulsivt.
— Just “CP framför sin TV” var faktiskt min rullstolsbundne kompis Ante Blombergs idé. Vi satt hemma hos mig och spånade och började skriva om hur han mådde. Hur han upplever att alla tycker synd om honom på grund av hans handikapp, men att ingen egentligen pratar med honom som med vem som helst. Och om att det inte är tillräckligt för en handikappad med pissankor och handikappstöd från Hjälpmedelscentralen, utan att han behöver känna sig accepterad som människa också. Det ska väl inte behöva vara så jävla svårt?
Ta gärna vilken som helst av De Lyckliga Kompisarnas texter och stycka den. Fundera på de lösryckta bitarna ett tag. Mart vill inget hellre. Det betyder att lyssnaren tänker, och en tänkande lyssnare sporrar bandet. Tidigare har de spelat på olika folkhögskolor, vilket ofta stimulerat till eftersnack om låtarna. Därför föredrar De Lyckliga Kompisarna att spela för den lite äldre publiken. I synnerhet landsortspubliken har visat sin uppskattning, medan Mart tycker att stockholmarna kanske är lite för blasé.
— Men i regel spelar vi var som helst. Vi är inte rädda för oortodoxa ställen. Ringer de från en anstalt eller en porrklubb och vill att vi ska spela där, så gör vi det.
Att spela ute så mycket som möjligt är också vad som gäller för De Lyckliga Kompisarna i framtiden. Göra landsorten osäker, skriva låtar och dricka massor med öl.
Är det ett tecken på lyckliga kompisar. Jag tror det.

DE LYCKLIGA KOMPISARNA
Mart Hällgren – sång, bas
Björn Gunér – gitarr
Egil Jansson – gitarr, sång
Sussie Persson- gitarr, sång
Jouni Haapala – trummor

Diskografi:
Scaniahjon 7″ (1990)
Dit kuken pekar/Smet 7″ (1991)
Le som en fotomodell LP/CD (1992)
Tomat CD (1993)

Kontakt och bokning:
DE LYCKLIGA KOMPISARNA
c/o Mart Hällgren,
Kyrkvärdsvägen 34,
147 62 Uttran
Tel: 0753-680 36 el 08-53 06 80 36