KSMB. Tredje gången handlar om väntan. Uppe på gräsvallarna, med solen i ansiktena och syndikalisternas fanor mot himlen, väntar vi.
Utanför grindarna vilar klasar med unga punks i gräset. De håller hårt i sina klass II-burkar och ur deras bandspelare hörs låtar som skrevs innan de ens var födda. “Life’s about as wonderful as growin’ old…”. Var fan är Mark Perry i dag?
KSMB är i alla fall här. Igen. Vem hade trott det? De har blivit gamla men inte deras fans. När Alonzo, den stöddige vita negern, greppar mikrofonstativet är de med på noterna allihopa:
“Varför tror du vi låter som vi låter? Varför tror du vi spelar som vi gör? Varför tror du vi skriker och gråter? Varför tror du vi vandar och förstör?”
Tidens tempo 1994?

Så, Steppan… Varför har ni återbildat KSMB igen efter alla dessa år?
— Tvärtemot vad många kanske tror var det inget plötsligt infall. Vi har försökt att sätta samman bandet igen vid flera olika tillfällen. Men det sprack hela tiden eftersom vi inte hade tid eller inte riktigt visste om vi egentligen ville. Varken jag, Micke Alonzo eller Ampull orkade riktigt ta tag i det hela. Då ringde Matte Nilsson, som jag säkert inte träffat på tio år, och sade: “Jag vill spela. Kan vi inte fixa en spelning?”. Då kändes det som att det var nu eller aldrig.
— Vi frågade oss runt och så blev det det här gänget. Johan Johansson hade inte tid med oss. Han skulle precis ge ut sin första soloplatta och tyckte väl inte att det verkade vara så kul att spela med KSMB igen. Guld-Lars ville inte heller. Han har ju Köttgrottorna nu.
— Sedan hyrde vi Tre Backar. Det skulle bli en spelning men i stället blev det kaos. Det slutade med att vi fick spela sex kvällar i rad i stället… Sedan fortsatte vi med kanske 25 spelningar runt om i landet innan vi tyckte att det kunde räcka. Eftersom vi spelade så många gamla låtar kändes det nämligen hela tiden som om det vi höll på med låg på gränsen. Visst var det kul men samtidigt ganska patetiskt. Vi hade alltså inte planerat någon fortsättning efter det, men satte oss ändå ner och ställde oss frågan om vi kanske skulle fortsätta ändå. Det var då vi bestämde oss för att göra nya låtar.
Vad väntade ni er för respons när ni skulle spela det där första giget på Tre Backar?
— Vi trodde förstås att vi skulle få spela för 30-åriga grabbar och tjejer med barnvagnar som kom för att lyssna på det de gillade när de var unga. Men det blev inte så. Det både förvånade och gladde oss. Utanför Tre Backar stod det fullt med kids i 14-årsåldern och skrek hysteriskt för att de inte kom in. Också när vi reste ut i landet spelade vi för en helt ny publik.
Många av er hade slagit er till ro och lagt rocklivet på hyllan. Hur blev reaktionen hos era familjer och gamla kompisar när ni berättade att ni tänkte återbilda bandet?
— Det blev ömsom vin och ömsom vatten. Några tycker att det är jättekul att vi är tillbaka och spelar igen. För andra är det liksom “Nej, grabbar… det räcker nu”.

Så hettar det till framför scenen. Varifrån kom vi allihop? Gamla punks som inte setts på tio år hälsar förvånat på varandra. Var det så där du såg ut i din riktiga hårfärg? Unga punks studsar omkring och bryr sig inte ett dugg om vilka de sparkar sönder.
Alla är vi berusade. Några på nostalgi, fast de inte vågar erkänna det. Andra på kraften i ackorden som hamras fram där uppe i strålkastarljuset. KSMB av 1994 kan förmodligen anklagas för mycket. Men just här, i detta ögonblick, är deras musik fortfarande precis sådan som vi alla känner igen den: som en knytnäve rakt ut ur betongen. Det kan ingen ta ifrån dem.
Och här och nu är de lika berusade som vi andra; Alonzo, introvert och tjurig men med glansiga ögon; Ampull, grå under den ojämna luggen; Mats Nilsson, spretig som en överårig Sid Vicious; Lasse Lundbom, stånkande över trumstockarna; Mats Larson, den nye i gänget som har vuxit upp med låtarna han nu får spela. Och så Steppan. Med extra kilon runt midjan och sin kulörta hawaiiskjorta för han tankarna till allt annat än punkbandet som 1979 blev KSMB med en hel generation ungar. Men när han öppnar käften står tiden stilla.
“Varför tror du vi låter som vi låter…”

Många tycker att ni är föredettingar och ni har fått ta emot en hel del kritik för att ni inte insett det.
— Ja. Det finns de som tycker att vi är ytterst pinsamma. Är man i våran ålder ska man inte spela rock’n’roll, du vet…
— Och det är något som vi själva reflekterade över en hel del innan vi vågade ta steget fullt ut. Jag menar, vi har aldrig varit så jävla duktiga på vad vi gör. Vad vi har levt mycket på tidigare, har varit vår energi. Och innan Tre Backar-spelningen var vi ganska oroliga över om vi verkligen skulle orka uppbringa den igen. Men det fungerade. Och när det fungerar… fan, då är vi ju ett rockband! Då spelar inte vår ålder någon roll, tycker jag.
Vad har du själv gjort med all denna energi sedan KSMB splittrades?
— Jag har skaffat mig en utbildning. Nu jobbar jag som marknadsansvarig på ett företag och där går det åt mycket kreativitet och energi.
— Jag har inte spelat någonting alls under de här åren. Inte Mats Nilsson heller. Men man får inte glömma att de andra har gjort det — och de har blivit tio år bättre. Vi rockar ju fortfarande röven av många band!
Förra gången var det ett ihärdigt turnerande som tog knäcken på KSMB. Jag antar att ni kommer att ta det lugnare nu?
— Ja. Det måste vi göra. Under vårt sista år tillsammans gjorde vi ungefär 150 spelningar. Det fungerade inte. Vi var för unga och skivbolaget var inte så rutinerat heller. Det skickade ut oss på vad som helst, sade aldrig stopp och strukturerade aldrig någonting åt oss.
— Nu är läget jävligt annorlunda. Några av oss är ju närmare 40 år, några har familj och fru och barn och så. Vi har civila jobb som tar mycket tid. Då måste formerna bli mycket mer ordnade. Vi kommer inte alls att spela ute i samma utsträckning som förr.
Betyder det att det är ett helt nytt KSMB i dag vad gäller inställningen till det ni håller på med?
— Nej, inte till vad vi gör men till hur vi gör det. Vi kan inte spela ute på lördagen och sedan repa tisdag och fredag. Vi kommer att framträda mer periodiskt; vi kommer till exempel att vara ute en vecka eller en månad i streck så att det fungerar med våra familjer.

Med musikens dån i öronen blir jag för en sekund femton år igen. Jag har ett hänglås i en kedja runt min hals. Jag ska aldrig anpassa mig, aldrig bli vuxen.
Det är 1981 och jag ser KSMB för första gången. I Panzardazzets trånga rymd brinner vi tillsammans bakom immiga fönster. Här kan jag göra vad jag vill. Jag kan ta ett litet steg framåt och slicka svetten från nacken på tjejen framför mig. Hon kan göra samma sak på mig. Jag kan kasta mig handlöst till golvet, skrika och bära mig åt. Här finns inga föräldrar, lärare eller poliser. Här finns bara vi — och KSMB.
Alonzos grova arbetarkängor rusar över den lilla scenen. Fram och tillbaka; svetten sprutar. Någon sliter i Ampulls gitarrsträngar. Johansson välter cymbalen, gång på gång. Tjejen med den blöta nacken dansar mot mitt skrev; runt, runt, närmare.
Men allt jag egentligen är medveten om mitt i larmet är:
Arbetarkängorna som rusar över scenen. Steppans armar som vevar. De båda sångarnas ögon som blänger mot oss; hånande, smekande, skrattande. Och deras munnar som spottar, fräser, skrattar. Svär.
Total utlevelse.

Första gången jag såg bandet blev jag fullständigt överkörd av ditt och Alonzos scenutspel. När jag såg er under er comeback slog det mig att där kanske också finns en rivalitet? Hur fungerar ni egentligen tillsammans?
— Någon rivalitet finns nog inte. Om den någonsin funnits var det i sådana fall förr. Vad vi kanske gör lite mer i dag är att vi försöker att se till så att jag och Alonzo sjunger lika mycket i alla låtar.
— Men hur vi fungerar…? Själv blir jag lite blockerad när jag går ut på scenen. När de slår det första ackordet är jag liksom inte där… Då bara händer det grejor inom mig.
— Det är inte så att jag räknat ut i förväg att jag ska rulla runt på golvet eller att vi tränat in några speciella poser. Det bara åks, rakt av.
Så det är ingen teater alls på scenen?
— Nej. Jag blir knäpp av musiken, det bara är så.
— Och nu orkar vi inte heller ta ut varandra på samma sätt som förr, Alonzo och jag. Nu är det: “Nu får du ta två låtar, Alonzo”. Vi är noga med att lägga upp låtarna i block så att våra röster håller. Vi gapar ju lite mer än vi sjunger, och då tar rösterna mycket stryk.
Det blir lite idrott över det hela…
— Det blir mycket idrott!
Vad har du att säga om låtarna på er nya platta, En gång till…?
— Vi har gjort dem tillsammans och haft jävligt kul, så mycket kan jag säga! Skämt åsido, låtarna spretar åt olika håll, men det beror kanske på att de är gjorda under en så kort tid. Vi skrev dem på en månad, var en månad i studion och så kom plattan ut.
Tycker du att ni rent musikaliskt börjat om på nytt eller fortsätter ni där ni slutade föra gången?
— Det är nog något av en fortsättning. Det hörs i alla fall att det är KSMB!
— Precis som alltid har vi förstås några låtar som faller helt utanför ramarna. Det brukar vi ju ha, om du minns “Polsk zchlager” eller “En slemmig torsk”; de hör liksom inte dit men passar ganska bra in ändå.

Bakom mig pogar den tanigaste av oss i gänget. Kedjorna rasslar runt hans midja. Knappmärkena på den trasiga kavajen bär på mer obsceniteter än han orkar bära. Glasögonen immiga och på sned; sextonårigt fosterbarn, van med gliringar. Här vid scenen får han vara den han egentligen är. En hjälte. Lyckan över den vetskapen syns i hela hans ansikte.
Plötsligt står han med KSMB på scenen. “Ja de é bra, bara slå, ge mig spö…”. Triumfen i hans ögon: fattar ni ironin, era skitar? l era usla tonårsliv får ni aldrig uppleva någonting liknande och ni vet inte ens om det. Det är mer än musiken, det är…
Så starkt. Så oerhört starkt.

Hur har ni disponerat textförfattandet nu när inte Johan Johansson är med? Han skrev ju nästan alla era texter förr.
— Det är en sanning med modifikation. Han skrev mycket, men inte allt. På vår första platta skrev vi alla texter tillsammans. Att Johan gjorde de flesta texterna på Rika barn leka bäst var mest en tillfällighet.
Saknar ni honom i uppställningen?
— Både ja och nej. Han var ju en del av KSMB då, men nu är det ju ett nytt band. Och jag tycker att det är det bästa KSMB någonsin, både musikaliskt och textmässigt. Alonzo och jag skriver texterna och det fungerar bra. Det är ju vi som ska gapa och sjunga.
Ni hade mycket på hjärtat förr; många ämnen att vidröra och mycket att tycka till om. Hur är det i dag?
— Det finns ett och annat att säga i dag också…
Vad reagerar ni mest på just nu?
— Det går inte att låta bli att reagera på alla fascister och nazister som är ute och marscherar på gator och torg. Det är bedrövligt. Det är 30-talet som är här igen och man vet inte vad som lurar bakom hörnet. Det upptar mycket av vår tid och märks i texterna.
— I övrigt skriver vi om sådant som alltid upprört oss. På ett sätt är KSMB av i går och KSMB av i dag samma band: vi gör fortfarande musik för den lilla människan och mot den stora apparaten.

KSMB

Michael Alonzo – sång
Steppan Guiance – sång
Peter Ampull – gitarr
Mats Larson – gitarr
Mats Nilsson – bas
Lasse Lundbom – trummor

Diskografi:
Tidens tempo/Atomreggae 7″ (1980)
Aktion LP (1980)
Förord till livet/Tänker på dig 7″ (1981)
Rika barn leka bäst LP (1981)
Rövarnas visa/Polsk zchlager 7″ (1981)
De é för mycke’ LP (1982)
Sardjentpepper LP (1989)
En gång till… CD (1994)