Ska spelas idag i var och varannan håla i Sverige, men det är ofta med 2-Tone baneret högt hållet. Ska i den traditionella skolan är desto sällsyntare, utom i Västerås förstås. Där hittar vi den lovande nykomlingen The Cigarres, och det här är deras historia…

När jag får The Cigarres gitarrist Sami på kroken är det bråda tider för bandet. Första singeln Praise the music fick genomgående ett gott mottagande och nu ska det följas upp med nya stordåd.
— Vi håller just nu på och spelar in vårt första fullängdsalbum, berättar han. Det blir en singel i juni och sedan kommer albumet i juli. Går allt enligt planen ska vi också ut i Europa och spela i sommar.
Spännade! Både att höra hur bandet gör sig på det stora formatet, men även att se hur övriga Europa tar emot denna spännande bluebeat-konstellation. Debutsingeln var som sagt en klockren höger på oss oförberedda lyssnare. Det var svintajt, med fyra mycket starka spår och rötter i sextiotalsmyllan snarare än 2-Tone som brukar vara svensk skas språngbräda i vanliga fall. The Cigarres sorterar man in i skivhyllan mellan band som Hepcat och Intensified, inte sida vid sida med Specials och Bad Manners.
— Det är väl som så att ingen i bandet lyssnar på 2-Tone, förklarar Sami. Vi har alltid låtit så här. Våra influenser spänner sig från The Skatalites och Miles Davis till dancehall som Sizzla och Capleton.
Men den tidigare vågen svenska band, med Liberator, Skalatones och Chickenpox i spetsen, har den inte varit en draghjälp för The Cigarres?
— Nej, det tycker jag faktiskt inte, svarar Sami, vi har aldrig lyssnat på dom banden. Vi lyssnar hellre på ett band som Natural Way från Uppsala, grymt bra roots-reggaeband!

En vacker saga

Som alla vackra sagor har även The Cigarres ett inledningskapitel, och vår gode ciceron får berättar mera om bandets historia;
— Jag startade The Cigarres för cirka tre år sedan, börjar Sami, efter att ha spelat i Bombshell Rocks i sju år. Jag kände att jag ville spela ska och reggaemusik, något jag lyssnat på sedan jag var en liten grabb.
— Jag hookade upp med Henrik och Atte, fortsätter han, och därmed var grunden lagd. Bitarna föll på plats, och efter att ha kört instrumental ska i ett år fick vi med Christer på sång. Och här är vi idag.
Som jag tidigare nämnde är debutsingeln Praise the music en läckerbit för den vars hjärta en gång börjat slå i baktakt. Så stark debut är det sällan man får höra, alla fyra låtarna skulle kunna vara huvudspår på plattan. I sista låten, 13 Brentford road, sjunger de med glimten i ögat att CD-skivan borde kriminaliseras.
— Det är inte så allvarligt, skrattar Sami, utan låten handlar mest om att det är härligt att rota bland gamla vinyler och hitta någon grym Studio One-platta.
Hur det är med spelningar kan dock Sami inte ge något direkt svar på. Däremot beskriver han bandets publik som en salig blandning av unga tonårshuliganer och pensionärer. Låt se om dessa kategorier kan fylla upp platserna framför scen även i Europa. Och låt oss också se om den kommande plattan kan ge The Cigarres en plats i traditionalisternas finrum framåt sommarkanten. På Streetmusic F.C. har de i alla fall redan placerats på piedestal. Sista kapitlet i sagan om The Cigarres är långt ifrån skrivet, den har bara börjat.

Sättning:

Christer Hermansson – sång, gitarr
Sami Korhonen – gitarr
Henrik Sjöstedt – bas
Atte Czernicki – trummor
Gustav Horneman – piano, orgel
Jonas Filling – saxofon
Erik Johansson – trombon
Tobias Nowén – slagverk
Benjamin Edh – slagverk

Diskografi:

Praise The Music (Burning Heart -99) CDs