I år är det fjorton år sedan Asta Kask drog land och rike runt på sin Last Trip Tour, för att sedan lägga gitarrerna på hyllan. Även om vi kunde ana det redan då, tror jag inte punksverige riktigt insåg vilken vikt och betydelse bandet haft på den inhemska scenen. Det var först i slutet på Astas karriär alla små bastarder dök upp. Inget ont om efterföljarna, men utan Asta Kask hade vi aldrig haft några Strebers, Radioaktiva Räker eller De Lyckliga Kompisarna heller. Asta Kasks ande har fortsatt att sväva över den svenska punken, och de nämns lika ofta som den influens en gång Ebba Grön och KSMB också var. Nu är de åter igen heta, och källan till glöden finner vi i Tyskland av alla ställen. Med Andreas Höhn i spetsen har bandet Rasta Knast väckt uppmärksamhet med att tolka Asta Kask-låtar på tyska. Dessutom driver han skivbolaget HöhNIE Records, vilka är aktuella med en ny EP med outgivet Asta-material samt en 22 låtars samling med bandet. Men nu vrider vi klockan tillbaka i tiden och låter Ernie guida oss genom fornstora dagar.

Turnerade i folkparkerna

De första spadtagen till denna punkikon togs i slutet av 70-talet i västgötska Töreboda. En ung gosse vid namn Micke Blomqvist hade just upptäckt punken i form av Sex Pistols och Clash. Musikskolans trumpet byttes ut mot hemkörda gitarriff i band som Slib, X-Tas och Protex. 1981 togs namnet Asta Kask och bollen var i rullning. Via en annons i tidningen fick man kontakt med skivbolaget Pang Records, som gav ut bandets första EP För kung & fosterland. Det låter löjligt idag, men på den tiden var de fyra spåren briserande splitterbomber. Så snabbt och rått hade inget svenskt punkband spelat tidigare, Ringhals brinner blev en ny signaturmelodi för landets punkare. Skivbolaget skickade ut Asta Kask i folkparkerna där raggarna ville klå upp dom och bandet själva ofta var för packade för att kunna stå på scenen. Pang visade sig sedan inte ha riktigt rent mjöl i påsen, och det tillsammans med inre stridigheter ledde till att Asta Kask sprack. Men skam den som ger sig! Innan bokslutet tagits för 1982 hade Micke skramlat ihop en ny sättning; den nu klassiska med honom själv, Bonta, Ernie och Bjurre. Utan skivbolag men med en handfull lysande låtar började bandet spela in i sin replokal. Micke hade sedan en tid tillbaka börjat samla inspelningsutrustning i replokalen och detta kom att bli Asta Kasks berömda Kloak-studio. Till slut löste det sig så att jönköpingsfanzinet Skvaller finansierade bandets andra EP En tyst minut, inspelad i just Kloaken. Ännu snabbare och ännu hårdare var nu Asta Kask namnet på alla punkares läppar. Och efter att ha legat i träda ett par år började den svenska punken leva upp igen. Band som Anti-Cimex, Rövsvett, Avskum och Kurt I Kuvös åkte över till Kloaken i Töreboda för att spela in, den nya vågen var här.

Fortfarande inspirationskälla

När jag får Astas sympatiske basist, Ernie, på kroken är det just fenomenet Asta Kask jag börjar fråga om.
— Att vi varit en stor influens är upp till andra att bedöma, menar han blygsamt, och ärligt talat vet jag inte om vi var så unika heller. Vi gjorde snabb punkrock med bra melodier och vettiga texter. Vi var ganska tajta om än inte särskilt spelskickliga. Dessutom var vi ett bra liveband och ganska trevliga att ha och göra med.
Sedan några år tillbaka sköter Ernie bandets officiella hemsida, och inte minst den vägen via e-mail och klotter i gästboken kan han känna temperaturen på Asta-termometern. Man tycker att det är lite hisnande att se 15-åringar dyka upp och nämna Asta Kask som huvudinspiration, killar och tjejer som är 3:e-4:e generationens punks uppväxta på bandets musik.
— Det är mer än hisnande, det är otroligt. Jag får ofta nypa mig själv i armen for att se om jag är vaken, berättar Ernie. Jag tycker det är görskoj och de tycker de andra också. Vi lade trots allt av att spela officiellt 1986, och det är fjorton år sedan! Rimligtvis borde vi vara bortglömda for länge sedan.
Fjorton år sedan, ibland känns det som igår när jag stod på Arbis i Linköping och såg Asta Kask riva av en av de bästa spelningar jag någonsin sett. De slutade verkligen när de stod på topp, ganska bra timing va?!
— Perfekt timing enligt oss, instämmer Ernie. Det var inte allt omedvetet vi lade av just då och vi hade inte blivit bättre tror jag. Bättre att sluta på topp innan man blir en parodi på sig själv.
Så, vad saknar då farbror Ernie från Asta-tiden, och vad saknar han inte??
— När det var som roligast med Asta var det väldigt kul!, svarar han. Vi var mycket bra kompisar och gjorde många roliga spelningar tillsammans. Det saknar man ibland naturligtvis. Men jag saknar inte de låååånga resorna varje helg till spelningar i Långtbortistan.
Saknade Asta Kask var vi många som gjorde, och många var de yngre punkare som upptäckte bandet med det sista materialet och förbannade sitt öde att de aldrig fick se dem spela. Många drömde om en återförening, och några revivalgig skulle det bli, men det återkommer vi snart till.

Död och uppstånden

För att återknyta till bandets saga så fick de efter Skvaller-tiden kontakt med stockholmsetiketten Rosa Honung, och där släpptes mästerverket Plikten framför allt (i undertecknads tycke tidernas bästa svenska punksingel tillsammans med Ebbas Staten och kapitalet samt Den moderna tiden av Sighstens Grannar). Och ska jag nämna någon svensk punklåt framför en annan lär det bli den här versionen av Inget ljus. Hur som helst, miniplattorna Med is i magen och Live följde tillsammans med EP:n Än finns det hopp. Sedan kom svansången Aldrig en LP och historien var slut. Åtminstone tillfälligt! Bonta och Bjurren höll Asta-fanan högt med nya Cosa Nostra, Micke lyfte Strebers från division ett till en topplacering i punkens elitserie och Ernie bildade Nein med folk från Rolands Gosskör. Men trots bandmedlemmarnas fortsatta musicerande var saknaden efter Asta Kask stor bland fansen. När så bandet i november 1989 beslutade sig för att spela live igen var intresset enormt. Vita Huset i Stockholm fylldes tre kvällar, och dessutom gjordes en spelning i Fagersta. En av spelningarna släpptes på split-LP:n Sista dansen (tillsammans med Rolands Gosskör) och det blev en liveplatta så mycket roligare än den första. Man skulle sedan komma att göra om det en gång till, denna gång november 1992 som tioårsjubileum på Fryshuset i Stockholm. Även denna gång blev det en liveskiva (Från andra sidan), bandets tredje och bästa och det borde ha blivit en video också. Spelningen filmades och skulle släppas som Guldkalven av Rosa Honung. Sex år har gått men den har inte dykt upp, så jag frågar om den någonsin kommer se dagens ljus?
— Jag vet inte mer än att Rosa Honung har allt material som behövs för att släppa den, berättar Ernie. Varför de inte släpper en redan betald produktion är en gåta!
Vilken av revivalspelningarna tycker han då var roligast, och finns det chans att det blir ytterligare en?
— Återföreningarna var naturligtvis roliga, minns han. Det var kul att träffas igen och lira förstås. Och roligast var Vita Huset eftersom vi var tajtare och lokalen var trevligare. Om det blir någon mer gång? Det tror jag inte, men man vet ju aldrig…!

Nytt gammalt material

Vi skriver år 2000 och helt plötsligt är Asta Kask högintressanta igen, genom de tidigare nämnda skivsläppen. Tror Ernie att det kommer ge ett nytt uppsving för Asta-intresset?
— Nej inte så värst, svarar han tvekande. Det är ju en del kuriosagrejor och lite låtar som varit på platta förut som släpps. Jag tror inte vi kommer få en massa nya anhängare för det. Men det är kul för Höhnies skull som velat göra detta länge.
Hur gick urvalet av låtar till, gjorde ni det tillsammans?
— Höhnie hade några mycket specifika önskemål, berättar Ernie, jag tyckte till om en del och lite kompromissande blev det.
— Innehållet plockades dock ihop exakt på en kafferast, ler han lätt ironiskt.
Vad tycker han då om svensk punk av idag, kan man fråga sig.
— Jag börjar bli så gammal att jag är dålig på att hänga med i dagens punksväng, erkänner han. Det är naturligtvis andra tider nu. När Asta spelade som mest fanns det massor av musikföreningar, fanzines, spelställen och independentbolag. Det är sämre ställt med sådant nu, men banden jag hör när jag får tillfälle är oftast mycket spelskickliga och bra. Det är annan klass på banden nu och inte lika många som inte kan spela som när vi var igång…!
Slutligen, vilken anser han vara tidernas bästa Asta Kask-låt?
— Dom får aldrig mig, blir svaret.
Därmed tar vi bort luppen från Törebodas stolthet för denna gång. För den som är intresserad rekommenderas en titt på Asta Kasks hemsida, som är en av de bästa punksajter jag sett. Och låt Er väl smaka av de nysläppta godbitarna från bandet.

Diskografi;

För Kung Och Fosterland (Pang -82) 7″
En Tyst Minut (Skvaller -83) 7″
Plikten Framför Allt (Rosa Honung -84) 7″
Med Is I Magen (Rosa Honung -85) MP
Än Finns Det Hopp (Rosa Honung -86) 7″
Live! (Rosa Honung -86) MP
Aldrig En LP (Rosa Honung -86) LP
Sista Dansen (Beat Butchers -90) LP (split med Rolands Gosskör)
Med Is I Magen (Rosa Honung -91) CD
Aldrig En CD (Rosa Honung -91) CD
Från Andra Sidan (Rosa Honung -94) CD
Sista Dansen (Beat Butchers -95) CD
Till Sista Droppen (Höhnie -00) 7″
Rock Mot Svinen (Höhnie -00) LP/CD

Sättning;

Micke Blomqvist – gitarr/sång
Bonny Pontén – gitarr/sång
Magnus ”Ernie” Hörnell – bas
Magnus Bjurén – trummor