Med sitt tredje album har Sveriges bästa popband för första gången nått den breda publiken i sitt hemland. Det var liksom aldrig någon tvekan om vilka som skulle pryda Stereos första omslag. Möt The Cardigans.

SEDAN STARTEN 1992, och genombrottet i och med uppträdandet i Mark Och Hans Grannar, har allt gått planenligt för The Cardigans. De har aldrig förlitat sig på tur och inte lämnat något åt slumpen. Hårt arbete samt begåvade musikaliska infall ligger till grund för framgångarna. Sångerskan Nina Persson sade i en intervju för engelska MTV på vårkanten att de precis vet hur deras kommande tre album skall låta. Detta må vara en överdrift men uttalandet i sig är ganska avslöjande för gruppens musikaliska filosofi.
Med sitt tredje album, First Band On The Moon, har bandet för första gången nått den breda publiken och första singeln, Lovefool, har spelats flitigt i radio världen över.
I England behandlas Cardigans popsnickeri med den största respekt. Japanerna har upptäckt — och berikat — bandet för längesedan. Och nu är det Sveriges tur.
Därför sitter jag i foajén på Hotel Plaza i centrala Stockholm och väntar på att sångerskan Nina Persson och gitarristen Lars-Olof ”Lasse” Johansson ska vakna och släpa sig ner till receptionen. Klockan är 11.00 och när de kommer ser de trötta ut, men visar sig vara på gott humör. Kvällen innan genomförde de en lyckad spelning på Gino. Konserten följdes upp med efterfest på East och Trap Bar. Enligt bandets turnémanager var kvällen ganska blöt. Vi bestämmer oss för att sätta oss i restaurangen, vi beställer in vatten och jag sätter på bandspelaren.
Hur känns det att ha slagit igenom på allvar på hemmaplan?
Nina: Det är kul. Jag har försökt förklara det med att vi medvetet har låtit bli att göra någon media i Sverige under ett och ett halvt år. Eftersom vi inte gjort något nytt så ville vi inte figurera i kvasi-kändispressen. Det som har skrivits under tiden har bara varit mytiska grejer om hur det går utomlands plus lite skvaller och det är ju rätt effektivt i sig.
Lasse: Man skulle kunna säga att vi har kommit in i folkhemmet. Jag har flera kompisar i Malmö, som bara köper samlingsskivor annars, som har köpt First Band On The Moon.
Känner folk på gatan igen er mer nu än tidigare?
Nina: Ja, det är något som man har upptäckt sedan vi släppte First Band…
Lasse: Det känner till och med jag av och det har jag aldrig gjort förut.
Nina: Man märker på sättet som folk närmar sig oss, att de har fattat att vi är ett band. När man är sångerska blir det automatiskt så att den mesta uppmärksamheten riktas mot en själv. Men nu är det inte alls lika pluggat på mig som det har varit tidigare.
Lasse: Efter Life var allting väldigt fixerat på Nina.
Nina: Det var ett fatalt misstag att sätta mig på omslaget, men det fattade inte vi förrän efteråt…
När jag pratade med Cardigans tidigare i höstas (ett samtal jag återkommer till) i Malmö så kommenterade trumslagaren Bengt Lagerberg omslaget till Life:
— Allting blev så koncentrerat på våra utseenden och våra personer. Det var mer en reaktion på det jordnära Emmerdale att vi gjorde ett sådant glam-omslag. Men i de allra flesta länderna var Life den första skivan så det är nog inte så konstigt om de missuppfattade det omslaget lite. Med det nya omslaget ville vi komma ifrån det och sätta musiken främst.
— Många utländska journalister trodde att vi var några experter, någon slags kulturelit som kunde namedroppa allt om Audrey Hepburn-filmer och Burt Bacharachs b-sidor. De blev riktigt förbannade ibland, menade basisten Magnus Sveningsson.
Nåväl, tillbaka till Hotel Plaza.
Ert skramliga uppträdande på Sen Kväll Med Luuk var väldigt lyckat.
Nina: Jag tror det. Jag har inte sett det själv, men jag har det på video. Det kändes bra och det var väldigt kul. Det var lite problematiskt. Först var vi tvungna att välja mellan Luuk och Söndagsöppet. Vi valde Luuk men sedan fick vi spela på Söndagsöppet ändå.
Har ni några roliga punkter på er rider (lista på vad som skall finnas i logen inför gig)?
Nina: Vi hade mycket mer sånt i början, till exempel skulle vi alltid ha vodka och gin på jämna och ojämna dagar. Fast sedan blev det bara vodka. Vi vill ha roliga drinktillbehör och ibland får vi till och med spel, tennisracketar och sånt där. Vi har väldigt mycket skittråkiga saker på ridern också. Till exempel ska Peter ha vegetarisk mat. Det är väldigt tråkigt, tycker jag.
Vilken är den knäppaste fotosession eller intervju som ni genomlidit?
Lasse: Det var nog den vi gjorde på en golfbana i Japan.
Nina: Ja, vi stod mitt i en gigantisk driving range.
Thompson Twins gjorde en intervju på botten av en swimming pool.
Nina: Vi har faktiskt gjort en fotosession på botten av en pool som var full.
På klassiskt rockstjärne-manér var det svårt att uppfatta vad du sa mellan låtarna igår. Liam Gallagher har ju gjort det till en konst, det är lite coolt.
Nina: Suck, så är det jämt. Jag är jättedålig på att prata mellan låtarna, men jag kände mig väldigt tydlig igår. Är det en rockstjärnegrej? Det har jag aldrig tänkt på!
Lasse: Du sa något om att scenen var så liten och att det var typiskt Stockholm.
Nina: Nej, nej, nej, så sa jag inte! Äh! Jag kommer inte ihåg.
Känns det konstigt att svenska kritiker brukar klaga på grammatiska fel i era texter när de engelska skribenterna rosar era naiva poptexter?
Nina: Engelska fans gillar vår engelska och det har nog inte att göra med att den är grammatiskt korrekt. De gillar att vi svänger in svenska i vår engelska. Jag märkte det i en intervju jag gjorde igår med en engelsk journalist, när jag råkade göra några såna där omvända Dolphar. Du vet när man översätter engelska till svenska utan att tänka på det. Till exempel sa jag ”to be concrete” och när jag skulle säga att man inte skall snäsa åt dem var jag nära att säga: ”one shouldn’t sneeze at them”. De tycker att det är jättevackert och väldigt exotiskt.
Lasse: Jag har råkat säga ”sworddom” ett par gånger.
Nina: Det är något i den där halvsvengelskan som de gillar. Många svenska skribenter har hackat på frasen ”suits me very fine” i låten Fine, men det är faktiskt grammatiskt korrekt.
Kommer Cardigans musik att åldras med värdighet? Kommer den bli kultförklarad eller bortglömd?
Nina: Det där är verkligen en nojig grej. Jag skulle kunna lägga av idag om jag bara visste att jag skulle bli ihågkommen med stolthet. Jag hoppas att man minns vår kvalité.
Får ni mycket brev?
Nina: Ganska mycket. Vi har en internetsida. Det är Magnus som har koll på det där, han skriver en hel del där och det är jättebra.
Lasse: Jag försökte ett tag att svara på alla brev men jag fick lägga av med det, då det helt enkelt blev för mycket.
Nina: Det är trist, man önskar att man kunde svara på alla brev. Om nu människor lägger ner tid på att skriva till oss så önskade man att man kunde ge någonting tillbaks. Såna där förtryckta brev är ju obehagliga.
En något stressad skivbolagsrepresentant kommer springande och påpekar att bandet om tio minuter skall vara på skivaffären Mega Skivakademin vid Sergels Torg för att signera skivor. Nina får ta sin frukost under armen, Nina och Lasse tackar för sig och springer iväg. ”First Band On The Moon”, tänker jag stilla, det verkar som månen ligger sist på prioritetslistan för närvarande.

SOUNDET HAR VARIERAT REJÄLT mellan de olika Cardigans-skivorna, men den gemensamma kärnan har hela tiden varit kännetecknande. Första skivan, Emmerdale, kom 1994, från en grupp som vid tillfället var mycket inspirerad av Stina Nordenstams skiva Memories Of A Color. Denna produktion var ett perfekt avstamp. Till bredden fylld med snirkliga och fräscha popmelodier varvade med melankoliskt jazziga små ballader, gav skivan stark mersmak och löfte om kommande storverk.
Uppföljaren, Life, var en intensiv och lekfull produktion, fullmatad med referenser till andra musikgenrer, en uppsjö 60-talsflirtar samt igenkännande nickningar till gamla barnprogramssignaturer. Skivans svala cocktailsound blev för somliga något av en besvikelse, men de som stannade kvar vid CD-spelaren och lyssnade upptäckte att bakom den glättiga fasaden gömde sig gruppens dittills starkaste material. Musikalisk vitalitet och lekfullhet bortom allt vad man förväntade sig av en svensk skiva vid den tiden. Utanför Sverige och Japan släpptes aldrig Emmerdale i sin ursprungsform, istället satte skivbolaget ihop en blandning av Emmerdale och Life prydd med omslaget från Life. Detta har lett till en viss förvirring bland de internationella fansen, men som vanligt när det gäller popmusik så är all form av mytbildning och missförstånd långsiktigt enbart till ett bands fördel.
Allt talar för att den nya skivan First Band On The Moon kommer att innebära det definitiva genombrottet för gruppen. Skivan är en explosionsartad kavalkad av smarta popalster författade av en grupp som aldrig repar men likt ett bra hockeylag alltid lyckas pricka in formtoppen lagom till finalspel. Här blandas alltså den glada och melodiska trallpop som gjort bandet så populärt, med nya ingredienser som psykologiskt djup i texterna och extra tyngd i musiken.

VARIFRÅN KOMMER ALL DENNA musik? Medan Nina är visuell och i rampljuset hamnar Peter Svensson, bandets musikaliska primus motor, ofta lite i skymundan.
Peter Svensson är vid 22 års ålder en av landets bäst bevarade musikaliska hemligheter och en av våra absolut största talanger vad det gäller musikalisk träffsäkerhet och melodikänsla. För två månader sedan träffade jag Peter på Hotell Mäster Johan i Malmö för att prata om nya skivan, hårdrock och konsten att skapa klassiker.
Vad inspirerar dig mest när du skriver musik?
— Jag tror inte på den gudomliga inspirationen som bara kommer ner från himlen, den där blixten som många tror på. Eller att man måste ta fram en flaska rödvin och tända ljus med mera. Jag tror att Jocke i Kent sa i någon intervju att han inte heller tror på gudomlig inspiration utan på flit och hårt arbete.
Är det viktigt när man skriver musik att man själv har ”bra” smak?
— Ja. Ett ord som låter jävligt konstigt är ”koll”, men det gäller att man har lite koll. Jag tror själv att jag är väldigt bred i vad jag kan skriva. Jag känner inte att jag är begränsad till någon viss musikstil eller något. Det beror på att jag lyssnar på många olika musikstilar. Jag har dock ingen favorit. Jag har gått igenom alla stilar genom uppväxten. Jag har haft alla frisyrer som man kan ha.
Det sägs att du har en svart bok som du skriver upp alla dina låt-idéer i.
— Nja, det är en röd avlång konstig bok med en massa rutor och linjer i som jag inte vet riktigt var jag har fått tag på. I den skriver jag ner ackordföljder som jag kommer på.
Är du en disciplinerad låtskrivare?
— Jag kände förut att när jag haft min lediga tid och skall börja jobba igen, skulle jag gå upp klockan nio, sätta mig ner och skriva låtar. Jag har försökt, men det har egentligen aldrig fungerat. Det går i perioder då jag bara sitter och spelar och då blir det grejer. Det känns som om det får vara så. Det går alltid till så att jag först gör musiken. Då har jag oftast några ord som jag tycker passar i refrängen. Sedan spelar jag upp det för Nina eller Magnus, så skriver de texten. Vi brukar oftast behålla de där orden i refrängen, det är viktigt med rätt ord i en refräng.
Kan du tänka dig att göra som Orup Och hyra en dyr lokal där du sitter nio till fem och ”skapar”?
— Nej, så skulle jag aldrig kunna göra. Jag bestämmer att nu går jag upp och äter frukost sedan tar jag gitarren och så ska jag försöka göra grejer. Det som var avgörande var när jag började erkänna för mig själv att jag är en låtskrivare. Jag tillät mig själv att säga: ”Fan! Jag skriver låtar. Jag är låtskrivare”. Då började saker komma mer kontinuerligt. Men det går i perioder och jag jobbar mycket projektindelat. Jag skriver inte en massa låtar och säger att den ska vara till det och den till det. Vi snackar inom bandet och bestämmer hur vi vill att nästa platta skall låta. Därefter går jag hem och jobbar med det, så länge som det behövs. På det sättet gör jag ett album i taget.
Är Tore Johansson och Tambourine Studios viktiga för Cardigans?
— Ja, jag brukar alltid understryka det. Just när vi spelar in så är han lika viktig som någon i bandet, ibland kanske viktigare. Vi har alltid haft en väldigt stark identitet, tack vare det som vi gör i studion med honom. När vi träffade honom så hände det ganska mycket med vår musik. Inte så mycket för att han gick in och styrde och ställde utan för att vi fick så mycket nya intryck. I och med det fick jag klart för mig vilka låtar som fungerade bäst för oss. Vi trivs mycket bra i Tambourine Studios. Eftersom vi kan den studion utan och innan har det varit lätt för oss att få precis det ljud som vi velat ha.
Nya plattan låter väldigt bra.
— Den låter otroligt bra. Den är bra mycket tyngre och tuffare än de tidigare skivorna. Det som gjorde att det inte har låtit så innan är att vi har varit rädda att gå in och skära så mycket i ljuden, så att alla instrument kommer fram. Många band skjuter ju det hela ifrån sig och skapar en matta av ljud istället, så att inget kommer fram. Vi hittade fina frekvenser så att vi fick en skön närhet i ljudet.
Det är ett underbart blåsparti i refrängen i låten Choke.
— Ja, det blev faktiskt jävligt bra. Man hör så mycket dåligt blås när popband får för sig att de skall ha blås med på skivor. Vi har väl gjort nåt halvtaskigt också. Så vi tänkte fan vad kul det vore att göra sånt blås som man hade förr, såna coola, tajta, svängiga grejer. På Choke kör vi den där typiska Stevie Wonder-grejen. Ta en vanlig blåstrio med sax, trumpet och trombon och lägg en tvärflöjt över och det blir så jävla tufft. Det var inga pålägg, de stod verkligen och spelade tillsammans.
En av skivans absoluta höjdpunkter är när bandet i låten Heartbreaker, som enligt Nina handlar om det läskiga i att inte kunna säga nej, i slutet smugit in ett kusligt riff från Black Sabbaths första skiva. Effekten blir enastående och samtidigt så överrumplande att om man på förra skivan understundom kände sig teleporterad till ett Dr Snuggles-avsnitt, känns det vid en genomlyssning av nya skivan stundtals som att sitta ensam hemma och titta på gamla Dario Argento-filmer. Kusligt värre. Denna nya beståndsdel kombinerad med ett grymt sväng och en bitvis Pantera-liknande tyngd, gör skivan till mer än en kortlivad popupplevelse. Skivans intensitet lever vidare och växer med varje genomlyssning.
— Du är nog den första som nämner Sabbath-riffet i Heartbreaker. Det finns folk som inte fattat att låten Sabbath Bloody Sabbath från första plattan är en cover. Men jag förlåter dem i och för sig. Det är ju bra gjort av oss om vi fick den att låta som vår egen låt. Det var ju hela tanken. Själva utmaningen. Det har kommit fram en del fulla personer på krogen och påpekat att vi inte borde ha rört den eller den låten. Många tar det fel med covers, de tror att vi försöker vara ironiska. När det i själva verket är våra favoritlåtar vi spelar in.
Been It låter som en hårdrockslåt.
— Ja, det är en utveckling av vår musik. Vi har på ett naturligt sett blivit rockigare genom att vi har spelat mer, och att många av oss har en rockigare bakgrund. Ingen i bandet är egentligen förankrad i någon popgenre över huvud taget. De flesta popband som vill bli rockigare trycker ner distpedalen och spelar snabbt, eller så spelar de som Oasis, mer boogie-rock’n’roll. Av någon konstig anledning hoppade vi över hela den bagen och gick direkt på hårdrocksgenren och det blev schysst. Om man går igenom låtarna så har ju Been It det där AC/DC-trumkompet och några andra roliga detaljer. Det är dessutom ett typiskt hårdrocksriff i den låten, men med lite finess. Step On Me har ju typiska hårdrocksattribut. Hela den låten låter som om den kunde ha varit med på en Soundgarden-platta. Choke har ju som du sa de fyra första ackorden från Iron Man. Men det var inte något jag tänkte på när jag skrev den. Faktum är att det riffet kommer från en gammal Paul McCartney-platta. Jag har kommit på efteråt att det är samma som i Iron Man. Vad jag ville göra med Iron Man och dessutom med Sabbath Bloody Sabbath var ju att plocka bort riffen och på något sätt bevisa att det finns jävligt bra melodier i hårdrockslåtar. Det är en del som har kommit fram på krogen och sagt, ”Ni vet ingenting om hårdrock”. Men jag är ju uppvuxen med hela den bagen och lyssnar fortfarande på det. Jag köper nya Pantera-plattor och Metallica har jag alltid gillat.
Vilken Cardigans-låt är du mest stolt över?
— Den är svår! (skratt) För att vara lite tråkig så måste jag säga att jag är stolt över skivorna som helhet. På nya skivan tycker jag att alla låtarna är otroligt starka.
Peter är till en början motvillig till att betygsätta sina låtar inbördes. Men jag sticker åt honom ett papper från skivbolaget, med låtarna listade på och väntar ut honom. Då sprick er han upp i ett leende och ger med sig.
— Beroende på hur man ser det så tycker jag att exempelvis att Lovefool är en otroligt stark hit. Och det känns som en prestation att kunna göra en sån. Det är inte så att jag sitter och försöker göra hits, men hittar man en sån melodi så är man medveten om att det är en hit. Egentligen var Lovefool tänkt som en bossanova. En ny Girl From Ipanema, men det fungerade inte när Bengt skulle lägga på trummor. Men rätt som det var så prövade vi ett disco-beat och då föll bitarna på plats. Låten som jag tycker att jag har snickrat ihop bäst är nog Step On Me. Där hittar jag också balansen. Det kunde lika gärna varit en Soundgarden-låt.
— Det finns andra bra grupper. Deep Purple-låten Sail Away på Burn är väldigt fin. Det finns många fina Iron Maiden-låtar också. Jag skulle vilja göra nåt med Kiss också, men de är rätt poppiga i sig själva så det är inte samma utmaning. Vi får väl se. Det känns ganska skönt när man lyckas göra ett sånt omarrangemang. Som Iron Man låter på skivan så skulle man egentligen kunna säga att jag har skrivit halva låten.
Det är uppenbart att Peter trivs bra i Cardigans. Samtidigt gör han ingen hemlighet av att han har visioner utanför bandets ramar.
— Just nu håller jag på och jobbar med en annan grej som jag inte riktigt vet vad det skall bli av, men jag tror inte att det kommer att bli en Cardigans-skiva.
En soloskiva?
— Nej, jag kanske ger låtarna till någon annan artist eller ett annat band. Det beror på…