STINA NORDENSTAM
Dynamite
(TELEGRAM)
*****

Stina gör allt rätt
Nordenstam håller demonerna på avstånd med raspiga riff

FÅ VAR VÄL DE SOM HYSTE NÅGRA TVIVEL om att Stina Nordenstam skulle leverera en skiva i klass med sina två tidigare mästerverk, 1991 års Memories of a Color och uppföljaren från 1994 And she closed her eyes. Förvånad är jag dock över att det var möjligt att inom de snava ramar som hon hållit sin musik, utveckla helheten på sättet som skett på nya skivan Dynamite. Jag faller ögonblickligen för den suggestiva musiken som smyger sig på likt spöket Tooms i X-files. Musiken är om möjligt än mer avskalad än senast och helt borta är det kännetecknande pianot som alltid varit en av huvudingredienserna. Låtarna är mer direkta än tidigare, arrangemangen mer robusta och framtoningen om möjligt än mer självsäker och stadig på handen. Nu byggs ljudbilden upp av raspiga gitarr-riff istället för karga pianomönster. Detta kompletteras med utomordentligt snygga stråkpartier och en tyngd som påminner om ett ungt Fleshquartet kompat av ett Check your head-glimrande Beastie Boys. Ovanpå denna sällsamma helhet svävar Stinas röst självsäker och försiktig på en och samma gång. Sången kommer till synes smygande ur Marshall-stackar som har volymen inställd på ”viska”. Man får intrycket av att Stina sitter ensam hemma i sängen och sjunger för att hålla sina demoner på avstånd och hon måste viska till oss för att inte väcka de faror som lurar under sängen. Då och då gläntar hon på dörren till garderoben, där musikerna sitter och ut strömmar de märkligaste av ljudbilder.
Stina gör allt rätt, från att nobba Chemical Brothers till att plåga sina producenter genom att kräva att sången skall vara obarmhärtigt högt mixad. Detta är musik som man känner en nationell stolthet över. Samma typ av känsla som man känner när Woody Allen, i klassikern Manhattan, ligger på sin soffa och droppar Ingmar Bergman referenser. Jag minns hur en kompis till mig som när han flyttade till Australien, tog med sig Di Levas rymdblomma för att ambassadera med bland alla rockrävar. Det hela slutade med att Di Leva-plattan blev utskrattad och avfärdad som en tafatt Bowie-rip-off och min kompis kom hem med en trave dyngdoftande australiensisk pub-rock under armen. Hade min vän tagit med sig Stinas nya skiva hade han troligen skrämt livet ur de där Dundee-rockarna och kommit hem med en beställningslista på svensk musik istället. Jag