Debuten för två år sedan blev aldrig den jättek*k i indiepopens r*v som många hoppats på. Lyckas de få in den nu?

MED SIN ANDRA SKIVA, Bird, Fish Or Inbetween?, ute i affärerna är Sveriges sista riktiga underground-band, Souls, lika fattiga som vanligt. Stereo träffar Cecilia Nordlund, Andreas Grevsten Danielsson, Johan Freiholtz, och den nye trummisen, Lars-Erik Grimlund, i Stockholm på årets varmaste dag. Vi förbarmar oss och bjuder på öl. I utbyte får vi visdomsord om livet på jorden och dess ständigt närvarande undergång.
Souls har ett självförtroende som få andra band. Det visar sig inte genom uppkäftigt skryt i Oasis-stil om hur jävla bra Souls är, eller hur mycket sex de har. Säkerheten visar sig istället genom att de vågar citera Illustrerad Vetenskap, navelskådarforumet som inget annat svenskt band med tuffhets-ambitioner skulle våga ta i med tång. Det är gitarristen Andreas som berättar om hur många vattenmolekyler det finns i en droppe vatten.
Men Souls behöver inte bevisa något, de har redan etablerat en plats som ett av sveriges rockigaste band, både musikaliskt och levnadsmässigt.
Hur var det att spela in den nya skivan?
Cecilia: Vi spelade in i Chicago för ett år sedan, med Steve Albini, men vi var så splittrade då, så det gick inte så bra.
Johan: Nej, vi fick kassera 14 låtar från den inspelningen. Nu har vi spelat in med Nille Perned. Han är jättebra, en gammal kompis dessutom.
Hur är det med ekonomin, är ni lika fattiga som förut?
Cecilia: Javisst.
Lars-Erik: Jag har blivit mycket fattigare sen jag gick med i bandet. Min ekonomi har verkligen gått åt helvete.
Bor ni alla i Göteborg?
Cecilia: Nej, jag flyttade till Malmö för några dar sen.
Är det inte jobbigt att bo på olika ställen?
Cecilia: Nej det går faktiskt bra. Fast jag är förbannad på SJ för tågen mellan Göteborg och Malmö är alltid en timme försenade, och så är de så jävla sunkiga och går så långsamt. X-2000 går inte den sträckan, för Hallandsåsen ligger i vägen. De skulle borra nån tunnel, men det gick visst inte.
Lars-Erik: Jag tror att det var skåningar som skulle borra den där tunneln, och så ligger de bara och äter korv med mos hela dagarna. Det var nog det som var problemet.
Hur mycket arbetar ni med bandet?
Cecilia: Det är ju det som gör att man får magsår, att man inte riktigt vet. Det kan gå två månader när vi bara repar, men den här sommaren har det varit nånting litet nästan varje dag. Man kan aldrig ta ledigt liksom.
Lars-Erik: Det kanske är för att jag är ny, men jag tycker att det mesta är så roligt. Det känns som ett bra sätt att jobba också, för då tappar man inte gnistan.
Har ni haft någon spelning, där allt bara har varit helt fel, där de har väntat sig ett band att dansa disko till, eller så?
Johan: Nej, aldrig. Det är konstigt faktiskt.
Cecilia: Nej, eller jo förresten, när vi spelade på nån sorts skolstart en gång. Det var plats för 2 000 personer, och bara 50 såg oss. Folk gick ut. Egentligen ville de ha dit Kent, men de var för dyra.
Spelar ni bra, även när ni är på dåligt humör?
Johan: Jag är aldrig på dåligt humör när jag spelar.
Cecilia: Jag tycker att det är bra när man är arg på en spelning. Då låter det bra. Det sämsta är när man plötsligt blir medveten om att man står och spelar, det är inte bra.
Hur ser ni på framtiden?
Cecilia: Jag tror alltid att jordens undergång är nära. Jag tror att så många människor ska dö. Vi firade faktiskt undergången igår, när vi hade kräftfest.
Det där låter nästan religiöst, är det mycket religion på nya skivan?
Cecilia: Ja, det är det faktiskt. Jag hade en vision en gång, jag såg Satan när jag skulle somna. Han var inte rolig, med stora ögon på kinderna som hängde ner och blödde. Han var så jävla ond.
Läskigt. Hur är musikklimatet i Göteborg?
Johan: Det är skönt, för det är ingen konkurrens-stämning mellan banden. Det är lite synd bara att många av banden har satt sig ner så bekvämt, du vet sitta på ljugarbänken, och ta en pilsner med grabbarna.
Lars-Erik: Man får fan hålla på lite, det måste få vara jobbigt också.
Är det så att Helsingborgarna hatar er för att ni svikit er gamla barndomsstad?
Cecilia: Nej inte riktigt, men där tyckte folk att vi var så ”pretty”, för pretentiösa: ”Ni tror att ni är nånting va?”
Johan: Där sa folk sånt där som ”Varför kan du inte bara fortsätta spela svartrock?”. Jag blev så trött på det, jag ville göra nåt nytt. Sen hittade vi varandra.
Är ni pretentiösa, eller ska vi kanske säga ambitiösa?
Johan: Vi är pretentiösa. Det klingar så fult, men när det gäller vår musik så är det faktiskt så. Men jag har inte mina skivor i bokstavsordning, det har Lars-Erik. Men musiken måste ju vara trovärdig. I Skunk Anansies musik till exempel finner jag noll trovärdighet. Det är nån sorts dålig hårdrock. Jag hatar det.
Var det svårt för dig, Lars-Erik, att komma in i bandet, som ny medlem?
Lars-Erik: Nej, verkligen inte.
Cecilia: Lars-Erik är faktiskt den första av våra trummisar som har varit riktigt med, ingen annan har orkat.
Lars-Erik: Jag hade också hört att det skulle vara så svårt att komma in i Souls, att de var så jobbiga, och första gången vi repade sa de, ”Vi är otroligt jobbiga”, men faktiskt så har jag aldrig trivts så bra i ett band. Jag är väl också jobbig kanske, det är väl det.
Okej, är det något viktigt jag har glömt?
Johan: Det kommer en EP med inspelningar från Chicago som vi hoppas att folk hittar, den är vi också stolta över.