JOE COCKER
Organic
(EMI)
**

När Don Was brakar in med hela sin producentapparat, med sedan länge samtrimmade studiomusiker och bakgrundssångare, brukar det aldrig gå fel. Som en skicklig museikonservator och utställningskommissarie brukar han gräva fram erfarna gamla artister ur den djupa amerikanska jordmånen, typ Bonnie Raitt, Brian Wilson och Willie Nelson, och placera dem i ett nytt ljus som lockar fram en lyster de ibland tillbringat en hel karriär i strävan efter.
Den nya skivan med Joe Cocker är första gången jag tycker att det inte fungerar. Into The Mystic, Bye Bye Blackbird, Delta Lady, Don’t Let Me Be Misunderstood, Many Rivers To Cross, Sail Away, You Can Leave Your Hat On… Så många och så slitna klassiker kräver något utöver det ordinära för att få nytt liv, och trots stjärnmusiker som Jim Keltner, Hutch Hutchinson, Dean Parks och Greg Leisz, och gästspel av bl.a. Randy Newman, händer inget exceptionellt med låtarna. Och — ärligt talat — Joe Cocker är inte en tillräckligt intressant sångare, varken röst- eller tolkningsmässigt. Kan ingen be honom harkla sig någon gång?