IRIS DeMENT
The Way I Should
(WARNER)
**

Innerst inne var jag faktiskt rädd för något sådant här. För vilken artist kan komma från ingenstans och släppa tre album i rad utan en enda svag låt? Men åh, vad jag hoppades.
På sina två första skivor, Infamous Angel och My Life, sjöng Iris DeMent som en klar vårbäck i bergen över en varmt helakustisk ljudbild, knappt ett elförstärkt instrument inom hörhåll. Så inte heller en dålig sång — de nära, självutlämnande berättelserna om hem och familj, kärlek och saknad hade alla melodier som gick raka vägen till hjärtat, och hennes namn nämndes allt oftare bland andra kultfigurers, som Lucinda Williams och systrarna McGarrigle, i intervjuer och på konserter av syskonsjälar som Emmylou Harris, John Prine och Nanci Griffith.
På den tredje skivan är magin borta. Plötsligt är Iris DeMent bara en bland hundra andra tjejröster i Nashville. Den stämma som tidigare klingade så oförstört drunknar nu i oinspirerade elgitarrer, hurtiga fioler och vrålande bluesmunspel (visserligen av Delbert McClinton, men vad fan gör han på en platta med Iris DeMent?), och texterna är, suck, ”medvetna” och handlar om fattiga och rika och Vietnamkrig. Iris DeMent har antagligen velat gå vidare, men under skivbolagets påtryckningar (?) och en omdömeslös producent i form av Nitty Gritty Dirt Band-gitarristen Randy Scruggs irrat iväg åt fullständigt fel håll.
På näst sista låten, Walking Home, tystnar äntligen dansbandet till förmån för ett ensamt piano, och den Iris DeMent vi lärt oss älska kan för ett ögonblick själv sänka tonläget och kittla gåshuden när hon åter ger uttryck för saknaden efter sin döda far. Så får jag till slut gråta en smula, men det är för sent, för sent.