Lite funderingar kring Firesides uteblivna succé.

Solen brände nr Fireside — förra årets svenska nykomlingar enligt Grammis-juryn — genomförde sin spelning vid årets Hultsfredsfestival. I publikens frontlinje vart det ett jävla liv och svetten forsade ur porerna. Traskade man dryga tiotalet meter bakåt fann man dock att majoriteten av åskådarna satt i gräset och bättrade på sin sommarhy, utan att begripa ett dyft av vad som försiggick uppe på Pampas-scenen. Har de haft någon hit? undrade en tjej med svartfärgat hår och jag svarade diplomatiskt att allting är relativt.
Och det är klart, bygger man sin musik kring influenser från band som Quicksand, Fugazi och Superchunk, då kan man rimligtvis inte övertala Petter-Niklas i Skövde att välja sitt andra album, Do Not Tailgate, istället för Absolute Rockiga Låtar Med Bland Andra J Geils Band Att Supa Skallen I Småbitar Till Och Sedan Gå Till Stadshotellet Och Ragga Upp En Lika Berusad Tjej När Sista Tryckaren Spelas. Nej, om Fireside ska bli något mer än ett perifert fenomen på Stockholms musikscen krävs ett duktigt uppsving i USA, där antalet människor med smak för alternativ rock’n’roll är betydligt större än de svenskar som går och väntar på Ledins nya. I USA kan ett band som Fireside med andra ord tjäna en försvarlig mängd dollar på att förädla sina halvt obskyra preferenser.
I år fick bandet också sin chans. De skrev kontrakt med Rick Rubins American Recordings och tilldelades en plats i Lollapalooza-startfältet, vilket innebar att de fyra norrlänningarna kunde överraska en publik som i huvudsak kommit för att se Metallica, Soundgarden och Porno For Pyros. Men resorna tärde, killarna saknade sina flickvänner och inte vallfärdade publiken för att se dem spela på en av Lollapaloozas mindre scener. När Fireside kom tillbaka var de slitna, luttrade, besvikna. Åtminstone var det den bilden som målades upp i media.
En ytterst tidig morgon denna höst sprang jag på Firesides sångare Kristofer Åström på ett rökigt supnäste i Gamla stan. Vi tjabbade en stund om ditten och datten och Firesides USA-äventyr. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag kommer ihåg hela samtalet ordagrant, men jag minns att Åström menade att Fireside var Sveriges mest överskattade band. Han skrockade inte och ironi är sällsynt hos norrlänningar, så jag utgår ifrån att det just då låg åtminstone ett uns av sanning i luften. Vidare pratade vi om differensen mellan samhällsklassernas ambitionsnivåer. Åström, som har medelklassbakgrund, konstaterade att han minst av allt var någon streber och egentligen var nöjd om han kunde spela sin musik och ha råd med hyran och en fika om dagen.
Det är en inställning som är lätt att respektera, men säkert svår att förstå för många harvande musiker. Jag får varje vecka demokassetter från svenska band som skulle offra såväl lillfingrar som sina usla trummisar för att få Firesides chans — den största ett svenskt rockband i denna genre haft på jag vet inte hur länge.
Men förvånas alltså inte om Fireside aldrig vinner någon Grammy.
Anledningen stavas m-o-t-i-v-a-t-i-o-n.
Eller brist på sådan.