DANZIG
Danzig 5: Blackacidevil
(HOLLYWOOD/POLYGRAM)
***

Danzigs nya platta, blackacidevil, börjar med en av de slamrigare låtar jag har hört dem prestera. Det låter industri långa vägar, och det kanske inte är så konstigt när man ser att Bill Kennedy (Nine Inch Nails) varit med och rattat skivan.
Danzig har tagit steget fullt ut från den halvpompösa hårdrock de en gång i tiden spelade. Ropen på Mother har istället ersatts av ångestskrik. Redan på förra plattan, Danzig 4, kunde man ana dystrare tongångar. Nu möts lyssnaren av en överväldigande nattsvart, industrimekanisk melankolik — eller hur jag nu ska beskriva det. Monotona trumspår, extremt distade gitarrer och överstyrd sång — alltsammans uppbackade av subsoniska basslingor. Resultatet är tungt, mycket tungt, lyssna till exempel på Serpentia — ångestladdad groove utan like, eller balladen Come To Silver med distade trummor. Jag har aldrig tidigare varit förtjust i Danzig, vare sig musiken eller Glenns testosteronfyllda muskler, men det här är riktigt bra. Danzig påminner lite om Doors, när de var som allra dystrast. Men Danzig har en tyngd som Doors aldrig skulle kunnat drömma vara möjlig. Jag tror att det finns många Danzig-fans som kommer bli förvånade över den här plattan. Men ni som aldrig har hört dem och längtar efter ångestmusik — köp!