ANATHEMA
Eternity
(PEACEVILLE/MNW ILR)
***

Det är svårt att tro att Anathema började som stenhårt trash/doomband. På Eternity finns bara några halv-vassa gitarriff kvar av metallen. Det mesta rör sig i trakterna av symfonisk och dynamisk långsam artrock, och är inte helt poänglöst. De undviker med viss marginal att hänfalla till samma komaframkallande pretentiös-depp som jämförbara My Dying Bride och Paradise Lost, fast efter ett antal låtar börjar åtminstone jag tröttna på högspända vibraton, svullna gitarrmelodier och storvulna keyboardmackor. Pink Floyd hade troligen inte tackat nej till nån av låtarna från eternity. Detta är musik att avnjuta sittande i Globens stolsrader snarare än trängandes och headbangandes vid kravallstaketet.