ALTURA
Mercy
(MAGNA CARTA/MNW ILR)
***

LEMUR VOICE
Insights
(MAGNA CARTA/MNW ILR)
**

KAMELOT
Dominion
(NOISE/NEXTSTOP)
*

SUPERIOR
Behind
(NOISE/NEXTSTOP)
**

ELEGY
Primal Instinct
(NOISE/NEXTSTOP)
***

Modern progressiv hårdrock är ett kapitel helt för sig. Den bygger på 70-talets progg (nej, inte rödvinsvänstern!), med tillägg från fusionsjazz och 80-talets olika hårdrocksriktningar, främst pudel och thrash. Trots sin totala obskyritet är genren nu bland de snabbast växande. Generalfelet hos de flesta nya band är dock att de just inte är särdeles progressiva, utan att de vinnande formlerna fastställda av bland andra Dream Theater utnyttjas till max.
Nykomlingarna Alturas debutalbum börjar dock riktigt lovande med over-over-the-top instrumentalt runk. De musikaliska arrangemangen är ofta mycket smakfulla, men trots det myckna och briljanta musicerandet känns Mercy alltför förutsägbar. Puttrande intro, lite konstiga takter, lugnare tempo med mjuk sång, hela bandet brakar igång, några knöliga riff snabba syntslingor, upplösning i smörig refräng, och så från början igen. Kan man tänka sig att köpa en platta bara för musikerstandarden, och bli rejält struken medhårs, så är Mercy dock given.
Labelkamraterna, likaledes albumdebuterande Lemur Voice från Holland, fläskar på med kniviga riff och pulserande komp, med väsande keyboards och bombastiska pukvandringar som kännetecken. Tyvärr är musiken helt könlös och allt annat än rock’n’roll. Litet plus för strängbändarna och kanonlåten Akasha Chronicles, men överlag häpnadsväckande stagnant för att vara progressivt, om ni fattar vad jag menar.
Kamelot är på andra plattan Dominion precis så fjantiga som gruppnamnet antyder. Helt utdaterat trams-pomperi med gräslig sång och komplett värdelöst låtmaterial. Sämst just nu.
Tyska Superiors debutplatta Behind är inte heller den någon starkare ljuspunkt. Mer staccatoriffbaserat utan att vara särskilt tekniskt, och inte så mycket 80-tal. Eftersom det är tyskar vi har att göra med är den vokala attacken klen med dåligt uttal. Hyfsat välspelat med lite krispigt sound.
Landsmännen i Elegy har valt en helt annan väg på 30-minuter långa minialbumet Primal Instinct. Akustiska gitarrer till de annars så pompösa arrangemangen och den gälla sången. Och gitarrspelet är, om än elektriskt i stilen, bitvis fantastiskt snyggt. Musikmasturberandet är tillbakahållet till förmån för rätt starka, klämmiga låtar och Ian Parrys röst, plus i kanten för det.