Unga, arga, snygga Singer häver sig målmedvetet upp ur indieträsket. De bevisar att man med ett knippe stygga låtar fortfarande kan slå folk med häpnad. De slog oss. Och vi har fortfarande ont.

DET SAKNADES ett riktigt rockband i Sverige. Ett band som kunde hantera sina gitarrer och inte bara posera med dem. Ett band som kunde angå andra än de mest devota delarna av Hannas Krog-maffian och fjortisar med groupie-ambitioner. Ett band att älska av andra anledningar än rådande mode och trender.
Om allt detta var vi på redaktionen fullständigt eniga när vi diskuterade vilka som skulle pryda det första omslaget till Sveriges nya musiktidning. Så likt matadoren i julaftonens saga om Ferdinand slet vi stora hårtestar från våra hjässor och skrek, rakt ut i luften: Stånga oss!
Ålrajt, det där sista var inte helt sant, men sanningen ligger, tro mig, inte speciellt långt därifrån.
Så damp en kassettkopia av Singers debutalbum, Tomas Skogsberg-producerade Fill In The Blanks, ned i brevlådan. Det var rock’n’roll. Den mest spännande svenska rock’n’roll som hörts på åratal. Om detta var vi exakt lika eniga. Vi blev stångade, av Ferdinand, på ryssfemmor. Coverstoryn var given.

VID EN FÖRSTA ANBLICK är det emellertid inget speciellt med Singer (förutom det faktum att bandets gitarrist Johan Skugge råkar vara gift med Sveriges kanske mest omskrivna kvällstidningskrönikör under tjugofem). Tvärtom. Deras historia känns närmast skrämmande bekant så här i Kent-tider. Bandets samtliga medlemmar växte upp i en mellanstor, mellantrist stad, nämligen värmländska Karlstad. Där harvades det mer eller mindre engagerat på Gjuteriet — Karlstads svar på Fryshuset i Stockholm — i olika band, bland annat indiepoppiga Ice Cave som sedermera blev Singer. Plötsligt en dag blev Karlstad för litet och ersattes av Huvudstaden. Nu skulle det satsas på Singer, var det tänkt. Men så yrade sångaren och gitarristen Andreas Byhlin ut i Stockholmsnatten, värmde med fem öl och några Jäger, halkade i en trappa upp mot Malmskillnadsgatan, föll fem meter, bröt båda benen, krossade ena hälen och blev temporärt rullstolsbunden. Ett avbrott på åtta månader följde.
— Vi var väldigt nära att splittras då, berättar Andreas över ett par stora starka på en kinakrog vid Zinkensdamm. Vi hade krismöten hemma hos mig, inget var kul längre.
Johan Skugge:
— Jag spelade lite med Naked (ett annat skivdebuterande Karlstad-band) och de frågade om jag vill börja på heltid med dem…
— Men det ville han inte, avbryter Andreas. Så här är vi nu, vi bestämde oss för att försöka på nytt med Singer. Efter uppehållet var det faktiskt som att starta ett helt nytt band, samma känsla. Och jag hade skrivit helt annorlunda låtar under tiden i rullstol.
Singer började spela hårdrock, vilket de själva hävdar var ett helt omedvetet drag. Det bara blev så. Och det blev bra. Omedelbart efter en spelning som förband till Broder Daniel la skivbolagsgiganten Virgin vantarna på Singer. Egentligen trodde Virgins representant i och för sig att det var Broder Daniel han just sett, men det är en annan historia.
Singer bestod ursprungligen av Johan, Andreas, basisten Jocke Sveder samt trummisen Nicke Jonsson — som numera på heltid återfinns i Naked.
— Vi tröttnade helt enkelt på att dela trummis med ett annat band, säger Andreas. Dessutom var det inte raka puckar — Nicke sa hela tiden att han vägrade fatta något beslut i frågan. Han sköt över det på oss, så till slut var vi tvungna att sparka honom.
Ersättaren heter Fredrik Wennerlund men kallas mest för ”Tusse” och studerar för närvarande musik i Arvika. Han medverkade inte vid inspelningen av Singers debutalbum, Fill In The Blanks, men sägs ha acklimatiserat sig snabbt i bandet:
— ”Tusse” är stensäker, säger Andreas. Utbildad symfonimästare eller något. Han har intyg på att han kan spela — så det är inga problem att han bor i Värmland. Får han bara en låt på tape, så sätter han den direkt nästa gång vi träffas.

SINGER HAR GOTT RYKTE. Det är, givetvis, huvudsakligen som liveband de skaffat sig det. Klubbspelningar, festivalspelningar, spelningar varfansomhelst. Den mest lärorika vägen — och samtidigt den smartaste om man vill bygga upp en någotsånär trogen fanskara. Efter en spelning på Pipeline i Sundsvall skrev en lika häpen som entusiastisk recensent att ”den dansanta hardcore de framförde var glödande kol, med en tändvätska härstammande från det tidiga 70-talet, och de hoppade barfota omkring på härden som om de alla var i besittning av en fakirs viljestyrka”…
— Ojdå, rena uppsatsen, skrattar Johan lite förläget. Jag tror nog att det mest handlar om en väldigt ambitiös skribent. Det var visserligen en bra spelning, men inget så häpnadsväckande. Och vi var inte barfota, haha. Men visst, vi är ett bra liveband och jag tror att alla jämförelser med Clash och Beastie Boys kommer sig av hur vi uppträder på scenen. Det är ett jävla röj, bara.
Hursomhelst, när unga videomakarna Johan Perjus, Bingo Rimér och Sebastian Reed (som förresten är yngre bror till fotografen Magnus Reed, ansvarig bland annat för H&M:s kampanjer med Anna-Nicole Smith och Pamela Anderson) fick i uppdrag att regissera videon till Singers smashsingel 24, började det röra på sig ordentligt. Den bisarra videon satte sig snabbt som ZTV-favorit och på MTV Europe sändes den också en och annan gång. Singer blev, åtminstone i en snäv kategori ”medvetna” människor, ett begrepp.
Om 24 sa Andreas Byhlin i en intervju i Groove Magazine:
— Den handlar om att det går bra att goofa runt några år efter gymnasiet, men sen börjar folk söka skolor och föräldrar ringer och frågar vad man håller på med. Det blir lätt så att man ger vika och kanske inte gör det man egentligen vill. Tendensen finns i alla fall hos många — hos mig också, helt klart — men det är kul att kämpa med sig själv, att aldrig ge upp att vara hungrig.
Hungrig. Andreas älskar det ordet. Vill vara det. Återkommer ofta till resonemang om hur lätt det är att ge tappt och skita i allt. Hungrig är dessutom en träffande kategorisering av Fill In The Blanks. Flera av låtarna präglas av en okuvlig vilja att hela tiden göra något extra, något man egentligen inte är riktigt kapabel till. Spela lite högre, lite snabbare, spänna nackmusklerna så att guldkedjan man fick i konfirmationspresent brister, töja stämbanden lite för långt…
Från den chosefria, rasande punken i Kissy Missy till ångestladdade, Rage Against The Machine-artade 24, ger Singer allt de har. De har troligen betydligt mer om ett år eller två, men redan i detta skede är de hyperintressanta.
För där ett band som Grammis-belönade Fireside vänder bort blicken, petar luddet ur naveln och med smarta Superchunk-referenser pillar på sina gitarrsträngar i en introspektiv skrammelorgie, där vänder sig Singer åt publiken, utmanar och attackerar den och vågar försvara det storartade och otrendiga i ett rakt rock’n’roll-riff.
Kort sagt, Singer har en kommersiell potential.
— Kul att du säger det, menar Andreas. Det är så många som sagt att vi är otydliga och svårdefinierbara. Vi tycker inte själva att det är så. Har man ett jävligt bra riff kan man lika gärna köra det i en hel låt.
Det fungerar ju för AC/DC.
— Javisst. Och vi jobbar hela tiden på att vara enkla.
I Clan sjunger du ”We are the frontmen of the new era”. Är ni det?
— Ja, det var så jag kände när vi skrev låten. Och så känner jag fortfarande, vi är bäst.
— Det är en hyllningslåt till oss själva, flinar Johan.

TIDEN I KARLSTAD delade Andreas mellan musiken och tennisen (”rankad tvåa i Värmland i min åldersklass”) och var, som han säger, väldigt vanlig:
— Hade någon gjort en amerikansk high school-film om vår klass, så hade jag varit den snälla tönten…
— …som fick alla brudar när han började sjunga, fyller Johan i.
Andreas:
— Ja, jag gick faktiskt hem. Av någon anledning…
Johan var den något ”tuffare” av de två, på högstadiet bytte han stil över en sommar och kom tillbaka med tuperat Robert Smith-hår. På meritlistan finns också ett egenhändigt komponerat och framfört musikstycke som minsann letade sig in på Värmlandstoppen, en lokal variant av Svensktoppen.
— Det var dragspel och hela köret, minns Johan. Lite åt Waterboys-hållet. Haha, jag hade nästan glömt bort det…
På gymnasiet hade du en spanskalärare som var mäkta förtjust i dig.
— Öh… ja, okej, han var transvestit. Gick omkring med uppknäppt skjorta och behå under. Och supertajta byxor hade han — det spekulerades huruvida han tagit bort den eller inte. Det såg onekligen ut så.
Stötte han på dig?
— Jag fick inga konkreta förslag. Men han var nog förtjust i alla killar.
Du mådde ändå dåligt av det.
— Han var fruktansvärt rå, han psykade ner folk så fort han fick tillfälle. Hade man inte gjort sin läxa var man verkligen skraj.
Du fick magsår.
— Ja, det fick jag. Jag vet dock inte om det bara berodde på honom, det kanske var allmänna tonårsbesvär med i bilden också.
Okej, vi byter ämne. Vilka svenska band är bra?
— Broder Daniel är skitbra, svarar Andreas. Salt likaså, Mindjive, Fireside…
Kent?
— Kent är inte bra. Suede på svenska, liksom. Jag förstår varför det går hem, men det är inget vi lyssnar på.
— Vi gillar inte Kent, men de är säkert jättetrevliga privat. Det är ju bara en smaksak, menar Johan.
Andreas, du har sagt att det finns mycket bra i hårdrockens klichériff.
— Ja, det gör ju det. Till och med i gammal åttiotalshårdrock som Iron Maiden. Man kan plocka bitar därifrån och göra om dem lite, det blir skitbra när det plockas ur sitt sammanhang.
Johan:
— För övrigt ser vi så prydliga ut att vi lätt skulle kunna spela en hel Iron Maiden-låt utan att någon skulle reagera.
Finns det några rena plagiat på Fill In The Blanks?
— Ja, svarar Andreas, jag kan avslöja ett par här och nu. Alibi, tredje låten på vår skiva, är One Inch Man med Kyuss. Lyssna på upplägget och basljudet, så får du höra. Och så Vanish, åttonde låten, det är Björks Army Of Me rakt av — hela refrängen. Det är okej att ta prylar från andra, de har ändå snott dem i sin tur. Så länge man använder sig av sina stölder för att göra nya, bra låtar ser jag inget fel i det. Och vi är ju inte Roxette, jag tror att det är aningen svårare att höra var vi tar saker ifrån.
Finns det någon nackdel med att du skriver alla låtar?
— Ja, det gör det. Inte så att det känns betungande, men jag är faktiskt orolig för vad som ska hända med bandet den dagen jag får skrivkramp, när det blir total torka. Jag har tänkt på det.
— Jag skriver egna låtar, säger Johan, men de passar inte för Singer. Jag har inga problem med att Singer är Andreas band, om man säger så. Jag är ett fan, på allvar. Han gör skitbra låtar och jag är glad att jag får spela dem ihop med honom.
Er debutskiva är ute — ska ni sluta era jobb nu?
— Jag skulle vilja svara ja på den frågan, säger Andreas, men det är inte ekonomiskt möjligt. Ska man leva på det här måste man ju sälja sextiotusen skivor. Och för att göra det måste man avverka alla soffprogram först och jag vet inte om jag är så intresserad av det. Då jobbar jag faktiskt hellre på Posten och spelar den musik jag känner för att spela.
— För mig är det oerhört viktigt att arbeta, fortsätter Johan. Vad är det som säger att ens band blir bättre bara för att man går och drar hela dagarna? Ingenting tyder på det.
Du syftar på alla skruttiga indiemusiker som sitter och fikar hela dagarna och inte säljer en enda skiva.
— Mmm… och jag lovar dig att personerna ifråga skulle vara med i vartenda avsnitt av Söndagsöppet om de bara fick chansen.