BOB HUND
Studion
Stockholm
27 april

Bob Hunds matinéföreställning börjar redan klockan fem; det är turnépremiär med nya låtar och på Studion i Stockholm har en brokig skara samlats. Andraårs-mods, rundkindade indiekids med småsyskonen (i för stora, lånade tröjor) i släptåg, bandmedlemmarnas fruar och barn. Spritens frånvaro är påtaglig.
— Det är en ära att få spela för en nykter publik. En sådan är mycket svårare att dupera, säger sångaren Tomas Öberg på sin breda västskånska.
De tidigaste konserternas prägel av lyteskomik är ett avlägset minne blott. När Bob Hund spelar Idioten-låten finns ingen olust, bara en skruvad sorts gemenskap som jag kan se men omöjligt bli delaktig i. Bandmedlemmarna är så ängsligt noga med att bevisa sin särprägel att de nästan slår knut på sig själva och någonstans mitt i spektaklet känns det som om intimiteten går förlorad.
De nya låtarna är av varierande karaktär, från Reinkarnerad Exakt Som Föruts vardagsrealism (”På kvällen blev det kväll, jag blev inte förvånad…”), till löddrande punkraseri som får det att koka i publikhavet. Allsångsmaterialet inskränker sig till de äldre ”bitarna”, som alla hälsas med spontana applåder.
Tomas klättrar emellanåt omkring på högtalarna, men för det mesta står han på huk och sjunger. Under Ner på Jorden (”En låt vi tillägnar alla som har problem med sitt ego”) gör han en rituell surfning på hundratals bräckliga barnahänder, som för att bekräfta att han inte är ett dugg förmer än någon annan. Bob Hund vurmar för sina små. De är visserligen vuxna karlar sedan länge, men det hindrar inte att de månar om utanförskap och inre pojkrum.