Hur kom ni på idén att starta ett fanzine, vad var det som fick er till att ta initiativet?
— Det rådande musikklimatet gjorde säkert sitt till. Massor av nya band och även lokalt var scenen väldigt intressant. Det fanns så många bra band som ingen visste om (med det menar jag inte Refused och 59 ttp som är intervjuade i ettan, utan mer på band som PC Phobia, Phlegm, Unarmed, Happy Todd, Yvonne, Tindersticks, osv.) Annars kan jag nog nämna några personer som inspirerade mig och gjorde så att jag fick tummen ur röven och kom igång. De har liksom aldrig riktigt fått credits för det så nu jävlar ska de höjas till skyarna. Hjältarna är mina vänner Martin Petterson och Ea Nilsson. Martin tjatade på mig att jag skulle göra ett eget zine eftersom jag älskade zines och läste dem sönder och samman. (Ta det nu inte bokstavligt, eftersom jag är väldigt försiktig och ordningsam med mina små älsklingar.) Ea inspirerade mig på så sätt att han började med ett zine ungefär samtidigt som mig, lite innan till och med tror jag. Dock var hans debutnummer ett av de sämsta zines som jag läst i hela mitt liv. Men det spelar ju ingen roll, jag vill lyfta fram själva skapandet i första hand.
Det är det som är det viktiga. Om man sedan får ut en schysst produkt också så är ju det extra kul. Ea och jag tog cykelbussen in till Kalmar och skrev lite på datorn på TBV och gjorde lite flyers och så. Han kopierade upp sitt men jag väntade för jag kände mig inte klar med mitt och tur var väl det. En annan sak som gjorde att jag kom igång med zine-makandet var att jag hade varit på en spelning i Västervik och där köpte jag ett zine som jag tyckte var så jävla dåligt. Då tänkte jag att det här kan jag fan göra mycket bättre själv. Vet inte om jag lyckades i början, men nu på senare tid känner jag att Promenade är bättre än det zinet i alla fall. Men i grund och botten är det nog ett brinnande intresse för text och bild som var den grundläggande drivkraften för mig att få ut Promenade #1.

Vad har ni för mål och syfte med zinet?, vad vill ni uppnå?
— Vi vill uppnå total kontroll. Inte en människa ska vara ovetande om Promenades existens. Vi ska sakta men säkert smyga oss in i folks undermedvetna och få dem att bl a lyssna på Mob 47. Vårat slutgiltiga mål är att hela Sveriges befolkning ska gå omkring på gator och torg nynnandes ”Kärnvapenattack” samtidigt som de läser senaste Promenade-numret. Vi vet att vi har lång väg kvar och att det antagligen inte kommer att hända under vår livstid. Men vi tror och hoppas på att vi ska ha uppnått 30-35% av befolkningen inom en 20 års-period i alla fall. Vi började så smått under en punkfestival på Öland. Där sålde vi zines som vi hade sprutat med hypnos-gas. När konsumenten senare läser sitt inköpta mästerverk så kommer det en hypnotisk stråle från mittuppslaget som tränger sig in i hjärnan och fullkomligt tar över alla hjärnceller med ”Kärnvapenattack” som främsta vapen. När man läser Promenade vanligt så märker man ingenting, men om man får i sig vår hypnos-gas eller läser den baklänges så återkommer texten till ”Kärnvapenattack” med Mob 47 gång på gång och den fullkomligt nästlar sig in i folks undermedvetna för att slå ut lilla hjärnan. Många människor frågar oss varför vi vill göra folk till Mob 47-zombies och säger att de själva aldrig skulle gå med på det. Men de vet inte hur jävla fel de har. De flesta är bara patetiska popsnören också. Men vi ska nog allt visa dem.

Vad är drivkraften bakom Promenade, var hittar ni er motivation och inspiration?
— Nästan all motivation kommer ifrån responsen. Alla snälla uppskattande ord och alla nedlåtande klagande ord. Om någon säger att de gillar vad man gör, då vill man skapa mer och man känner riktigt hur varm man blir i hela kroppen. Om någon däremot (mot förmodan…) säger att de hatar det man gör och att de skulle må bäst om Promenade lades ner eller att de spyr om jag skriver en rad till, ja då blir jag verkligen motiverad till att göra minst 200 nummer till och riktigt pressa ut nummer för att störa den personen. Eller om det är konstruktiv kritik så vill man givetvis förbättra det man gör. Ett bra exempel på motiverande respons är ju den här intervjun som jag fick i ett e-mail. Sedan så inspireras man ju av det mesta man gör och allt som händer runt omkring en, t ex spelningar, andra zines, kärlek (olycklig som lycklig), tröga punkare, smarta punkare, vakter, kompisar, Lavve, böcker och allt annat också.

Vad är enligt er viktigare, ett bra och intressant innehåll eller en snygg och lockande layout?, vad satsar ni mer energi på av dessa två aspekter?
— Självklart är texten viktigast, men om det sedan presenteras på ett snyggt och intressant sätt så är det ju så oerhört mycket roligare att läsa. Texten kan vara hur bara som helst, men om det sedan framförs på ett fult och tråkigt sätt så missar man dels en del av läsglädjen och dels så kanske många inte ens börjar läsa den. Jag satsar nog på layouten jävligt mycket, kanske lite mer än texten. Eller nä. Jag vet inte. Det beror på lite. Det är mer att man sitter och pillar lite med layouten, man ändrar och så ändrar man igen. Det är roligare att hålla på med just layouten än texten tycker jag. Eller nu velar jag fram och tillbaka. Med texten är det mer så att man skriver den och sedan pillar man inte så mycket mer med den. Texten är fan viktigast. Men hela den estetiska upplevelsen är jävligt viktig för mig. Min energi satsar jag på att försöka göra ett fanzine som jag själv vill läsa. Visserligen så läser jag alla zines jag kommer över, men det är viktigt att tänka så i alla fall. Även om jag ibland tycker att ett zine ska dokumentera vissa perioder i livet och då inte ens behöver vara särskilt bra utan mer tala för sig själva…

Har ni några egna favoriter bland svenska samt utländska zines? I så fall vilka och varför?
— Sveriges fanzine-scen går ofta i vågor. För 7-8 år sedan så fanns ju höjdarzinen Träsket Glöder och Abnormalcy. Men om vi ska inrikta oss på nuläget så är min absoluta svenska favorit Unity is Strength. Nummer 9 och 10 av det zinet är det bästa i zine-våg som kommit ut någonsin i Sverige. Tyvärr är det nedlagt nu nyligen, men om jag känner Victor rätt så har vi inte sett de sista av hans upplevelser än. Andra svenska zines som jag gillar är Fire Walk With Me, Teenage Wasteland, Hotel Riviera, Trall-Metall, I Hate the World that I think hates me, Sink or Swim, It’s not about the layout, ellé, Flare fanzine, Keep Out, Zine of the Tiger, Terrorpop och Benno. Får man säga Promenade? I så fall gör jag det. När det gäller den utrikiska fronten så gillar jag bl a Punk Planet, Maximum Rock’n’Roll, America?, Heartattack och Simba. Eftersom jag är ganska dålig på engelska så tycker jag att det är lättare att läsa svenska zines, men i USA så finns det så mycket fler och roligare zines. Det är bara så det är. Men det ska vi väl försöka att ändra på.