WILLY DEVILLE
Horse Of A Different Color
Eastwest 3984-26690 (Warner) CD
****½

Ni som är bekanta med soulsångaren Percy Sledges inspelning av Dan Penn och Spooner Oldhams ”It Tears Me Up” vet nog vad jag menar. Den där sällsynta och perfekta symbiosen då melodi och text uttrycker exakt samma sak. Bara genom att höra musiken, ihop med blås- och körarrangemanget, hade man kunnat fatta vad låten handlar om — smärtan över att se sin älskade med en annan; svartsjuka, med andra ord.
I dylika lägen behöver texten inte vara komplicerad, djup eller intellektuell. Det räcker med att den bekräftar vad vi redan vet med några enkla, distinkta fraser.
Det är vackert, och storslaget smärtsamt.
Över huvud taget äger många av Penn/Oldhams gamla soulklassiker den egenskapen. Detsamma gäller Penns samarbeten med andra stjärnkompositörer, såsom Chips Moman och Donnie Fritts.
Detta hör man inte minst på albumet ”Do Right Man”, från 1994, där Dan betar av sina juveler: ”It Tears Me Up”, ”Do Right Woman Do Right Man”, ”The Dark End Of The Street”, ”I’m Your Puppet”, ”You Left The Water Running”, med flera. En skiva som låter fullkomligt tidlös, mycket tack vare de fabulösa musikerna — det gamla gänget från Rick Halls Muscle Shoals-studio i Alabama — vilka lirade på otaliga soulinspelningar på sextiotalet. Den skulle lika gärna ha varit inspelad då som nu. Och kalla det retrotänkande om ni vill, men i min bok är det beröm.
Muscle Shoals-truppen var under den epoken en av tre verkligt välanlitade och respekterade kompgrupper i den amerikanska söderns soulsammanhang. De övriga två var baserade i Memphis. Den ena var Booker T. & The MG’s, husorkester åt Stax, den andra var Chips Momans American-anhang.
Gitarristen Jimmy Johnson, organisten Spooner Oldham, basisten David Hood och trummisen Roger Hawkins tillhörde Muscle Shoals-truppen. Dessa musiker, och för all del även andra, backar upp Willy DeVille på dennes nya album, inspelat i Ardent Studios i Memphis och producerat av Jim Dickinson (som jobbat med allt och alla, från Bob Dylan till Cramps, från Aretha Franklin till Big Star, från Rolling Stones till Replacements, från Jason And The Scorchers till kommande Giant Sand-plattan).
Nytillkomna ska väl informeras om att Willy i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet var ledare för New York-bandet Mink DeVille. De kom fram ur samma dekadenta Lower East Side-miljö som Television, Ramones, Talking Heads och de andra punkpionjärerna. Men ”Minken”, som Willy ofta kallas, var aldrig någon aggressiv punkare. Denne coolings rotsystem hade därtill alldeles för många förgreningar till gammal blues, soul och jazz.
Han var ett elegant original; en dandy med en omfattande destruktiv sida som skulle dra honom långt ner i rännstenen. Innan det rasade rejält utför, med heroin i mitten av åttiotalet, hann han emellertid spela in en hel del lysande skivor, varav ”Le Chat Bleu” från 1980 är den ni först ska sätta tänderna i. Den låter som det skulle kunna ha gjort om Bruce Springsteen inte var den helyllekille han är, utan en bakgatornas ”bad boy”, med Steve Douglas som skum saxofonhallick i stället för Clarence Clemons frejdiga kamratkille. Och man får inte glömma Jean Claude Petits stråkar och Paris-prägeln de skänker.
Vad gäller ”Horse Of A Different Color” tror jag knappast att Willy kunde ha funnit känsligare och mer förstående kollaboratörer. Dickinson är en mästare på att få ut det allra bästa, och innersta, ur sina ”klienter”. Han går mer på känsla än teknisk perfektionism. Vilken producent som helst hade antagligen inte släppt igenom en del osköna — men alltjämt personliga — kråkkraxanden här. Och varken Dickinson eller musikerna är precis kända för att blott behärska en stil. Nej, de klarar i princip av allt och det passar artisten — med ett yvigt musikaliskt förflutet där det rymts blues, doo wop, soul, rock, zydeco, Edith Piaf-påverkan, flickpop, reggae och allehanda latinrytmer, med mera — som hand i handske.
DeVille, uppvuxen i ett spännande, farligt och förtjusande New York, har alltid låtit omgivningarna färga hans plattor. Numera bor han på gränsen mellan Louisiana och Tennessee, och det hörs. Hans skivor har, på ett eller annat sätt, lyckade eller misslyckade, alltid varit hyllningar till den musik han älskar så mycket. Vidare har de varit ett slags återskapande av hans bilder av ungdomen och den romantik som ligger som ett skimmer över skeendena. Men också allt det där som kom efteråt: drömmarna som gick i kras, karriären som aldrig riktigt lyfte, knarket som nästan sänkte honom, kvinnorna, alla mysiga eller oftare mysko karaktärer som passerat revy…
Resultatet är en ren dröm, en våt och skälvande sanndröm, för alla som älskar olika beståndsdelar ur rockhistorien. Här finns lite av varje, och allt gjort med vidunderlig varsamhet. Produktionen är sensitiv, levande och löjligt välljudande, och ger DeVille gott om utrymme att spela ut samtliga sina register.
Det svårt Mexico-melankoliska och genomvackra i Dickinsons ”Across The Borderline”, det rörande innerliga (om döden som befriare?) i ”Lay Me Down Easy”, det råa, primitiva i bluesgospeln ”Goin’ Over The Hill”, det enkelt Motown-medryckande i soul-poppiga ”One Love, One Lifetime” (med, säg, Temptations på sextiotalet hade det varit en jättehit), det Tom Waits-teatraliska i ”18 Hammers”, ja, det går att hålla på så där ett tag till.
Ta bara med så små medel och med sådan värdighet den galanta gamla poppärlan ”Needles And Pins” förvandlas till en mogen mans känsloladdade bekännelse över ånger och självförakt.
Eller, min favorit — där musik, arrangemang och text smälter ihop till en enda ljuv enhet — inledande ”Gypsy Deck Of Hearts” som förmodligen är allt vad Weeping Willows vill vara (en blivande cover för deras del, månne?), men ännu inte nått upp till. Det skulle kunna vara en vemodig Bruce Springsteen som ser tillbaka på en ungdomsförälskelse. Men det är DeVille som tittar i backspegeln för att se sig själv.
Låten har ett fantastiskt, tårframkallande arrangemang som hämtad från någon klassisk Stan Applebaum-smyckad Drifters-singel, med en autentisk Leiber & Stoller-kvalitet och en oemotståndlig Spanish Harlem-romantik, inte fjärran från Van Morrisons ”Spanish Rose”.
I likhet med Percy Sledges ”It Tears Me Up” är det ett sådant där ovanligt och fulländat möte då melodi och text uttrycker exakt samma sak. Man behöver, faktiskt, inte ens lyssna på vad Willy sjunger. Att det handlar om förlorad kärlek/vänskap och förspilld tid begriper man redan efter att ha hört introt.
Det är vackert, och storslaget smärtsamt.