Tre femtedelar av Wannadies har lämnat Sverige för London.
SA begav sig dit för att snacka med Pär, Christina och Fredrik om bandets kommande, New York-inspelade album.
Och för att pejla läget i största allmänhet. Wannadies har ju haft ett skapligt gäng hits, såväl inrikes som utrikes, utan att det där riktiga jättelyftet infunnit sig.
Med hjälp av trådsmale gamle Cars-hjälten och superproducenten Ric Ocasek, samt ett knippe snabbhäftande låtar, finns förnämliga förutsättningar för att det nu ska lossna på allvar.

PENGARNA SPRUTAR I VÄG i vulgära kaskader, lika snabbt som den intellektuella kapaciteten. London visar upp sin allra mest osympatiska sida då den bristfällige turisten (jag) kommer dit och tar det dåliga vädret med sig från fucking Sverige. En kombination av Po Tidholmsk hybris och självömkan kommer som på beställning när hjärtat och själen slaktas av en aldrig så tydlig hysterisk kapitalism, jag mår illa och är nu — i skrivande stund — på väg att bli lika trist som de rockstjärnor som komponerar låtar om hur jobbigt det är att vara på turné och bo på hotell.
Poängen med denna ledsamma inledning är ni på väg att bli varse, den att det blir ännu så mycket skönare att krypa upp i famnen hos tre femtedelar av Wannadies — efter två ensamma dagar i en för ögonblicket fet skitstad. Ty detta är fortfarande Sveriges kanske snällaste band, trots att de blivit rockstjärnor ”på riktigt” på sistone. Pär Wiksten ser fortfarande ut som den mest karismatiska nallebjörnen i världen, han lyckas med konststycket att se ut som en cool rockstar och en genuint snäll snubbe samtidigt. Det kan vara det som gör hans karisma så sympatisk.

PÅ SÖDER I STOCKHOLM — bara ett färgat vinylkast från Skånegatan och Pet Sounds och Hannas — ligger en riktig skitkrog/nattklubb som heter London—New York. Inte för att någon erkänner att de går dit när de inte kommer in på Kvarnen, men till skillnad från alla landsortskollegor som flyttat till just detta område för att — som det brukar heta — komma närmare branschen, har Wannadies dragit till London och New York på riktigt.
Först flyttade de till London bara så där. Sedan har de precis spelat in sin nya, ännu obetitlade, skiva i New York. I Electric Lady Studios på Manhattan, med en av få män som verkligen har ”the shape of a cigarette”, Ric Ocasek, som producent. Och nej, det uttalas inte o-casek, det uttalas o-ca-sek.
Vi avslutar en öl på en sunkig pub på Greek Street, promenerar runt i Soho för att ta lite bilder då det för första gången på fucking evigheter inte regnar och sätter oss till slut på en krog i Chinatown.
Pär och sångar- tillika livspartnern Christina Bergmark (som även spelar keyboards och melodika) kedjeröker och är jetlaggade efter att precis ha kommit hem från New York, medan basisten Fredrik Schönfeldt mest är glad och pigg, eftersom han nyligen träffat en tjej han tycker om.
Vi har på vägen talat om nära-Noel-upplevelser, att deras förra trummis Gunnar Karlsson stod i samma pissoar som herr Gallagher en gång utan att fatta ett ord av vad han sa, och Christina nämner att de såg Puff Daddy i New York — på cykel!
— Det känns så bögigt att prata om andra grupper, säger Pär.
Detta efter att ha nämnt — han blev pressad! — att de minsann känner James Dean Bradfield i Manics och att han ”är jättetrevlig”, men att Pär är osäker på om han köper deras ständiga manifesterande och alla politiska slagord.
— Band känner band, precis som i Stockholm, det är bara så att pölen är så mycket större här, säger Christina.
Men folk är mer måna om att snacka skit här, inte sant?
— Ja visst, håller hon med, alla älskar att snacka skit! Media provocerar gärna fram det annars.
— Ja, säger Pär, man gör en intervju och så har de bara stoppat in, från ingenstans: ”…och för övrigt tycker Wannadies att ABBA är värdelösa. ” Mycket bisarrt. Det ska hypas och det ska slaktas. Om och om igen. Och de kör ofta med riktiga personangrepp, kan utnämna någon till ”den fulaste i bandet” och så. De journalister som går i tidningarnas ledband blir ofta väldigt illa omtyckta. Det enda de klarar av är att skriva skit liksom…
— Det är kul att NME och Melody Maker har samma ägare, säger Christina, och att de har sina respektive redaktioner i samma hus… eftersom de alltid måste ha motsatt inställning till nya band.

PÄR OCH CHRISTINA HAR BOTT i London i två år nu, de flyttade direkt från Skellefteå. Pär säger att bandet levde efter slagordet ”våga vägra Stockholm”, men att Fredde minsann flyttade dit ändå, mellan Skellefteå och London.
— Alla grupper måste ha en Judas, och det fick bli jag som högg de andra i ryggen. Hängde nere på Hannas i tre år och snackade skit om Skellefteå…
— Spion snedstreck förrädare, välj själv, skrattar Christina. Att trumslagaren Erik Dahlgren bor i Stockholm glömmer vi bort att ta upp för stunden.
I England betraktas Wannadies nästan som ett inhemskt band, att de är svenskar känner alla till utan att bry sig mer om det.
— Vi har aldrig tjatat om det heller — att ”hörni, hörni, vi är från Sverige” — i intervjuer, säger Christina. Inte för att vi har något problem med det, det är bara så att det blir så ytligt med snöbollar och Volvo hela tiden. Ganska snart slutade alla bry sig om det faktumet. Vi behöver inte diskutera renar och isbjörnar längre.
— Det är så irrelevant, säger Pär. Det är musik det handlar om, inte Volvo, isbjörnar och/eller porr. Krystvinklar är aldrig kul. Naturligtvis svarar vi om någon frågar, annars pratar vi bara om musik.
Det var inte så svårt som man kan tro, Wannadies for hit och spelade ”en sjujävla massa”, det var det som var tricket. Nu är de på Electric Ballroom-nivå i London, typ artonhundra personer.
— Vi var tvungna att börja om från början, som ett nytt band, men det gick snabbare än i Sverige. Vi släppte singlar och två album från 1995 till 1997 och turnerade konstant, så på ett och ett halvt år hade vi cementerat ett slags mellanstadiestatus. Vi har ju aldrig varit i närheten av Blur/Suede/Pulp-storlek. Men vi lämnade småklubbarna snabbt för mellanstora, berättar Pär.
— I det här landet turnerar man efter varje singel, säger Fredde, så något år måste vi väl ha gjort en typ sjuttio spelningar. Vi gjorde sex turnéer på två skivor.

JAHAJA. OCH DÅ HAR NI FÖRSTÅS hakat på den gängse mentaliteten och knarkar järnet?
— Visst, säger Fredde, jag sätter klockan på halv sju och tar heroin och sedan går jag och joggar för att bli smalare och sedan blir det lite crack på eftermiddagen. Nej, men det är sjukt i det här landet. Vi är svenskar och gillar att dricka öl och sedan när vi blir fulla vill vi gå hem och sova… men då säger engelsmännen att ”stick och snacka med honom där, han har speed”, och då är det så att vi vill ha säng i stället.
— Vi är outsiders där också. Det blir väldigt avdramatiserat eftersom det är så vanligt och öppet, ingen gör någon grej av det, säger Christina.
— Där håller jag inte med, protesterar Pär. Engelsmän är så jäkla fixerade vid droger och pratar om det jämt, så det är därför det blir vardagsmat.
— Men vi väcker uppmärksamhet genom att inte ta droger, säger Christina. Och alla vet att det är så också, vilket vi får massor av respekt för. Folk frågar om ”det är OK” eller så gör de det inte i vårt sällskap. ”Det är OK om ni gör det den här gången”, svenska polisen liksom.
— Å andra sidan dricker vi mer sprit per dag än vad riksengelsmannen gör under en livstid. De kan bara inte dricka sprit. Två snapsar vodka och de krälar på golvet. Tunnisar, tycker Pär.
— Och det är det som det tristaste med att spela i en orkester, fortsätter han, alla som har vanliga liv med riktiga vänner och en månatlig inkomst sitter och planerar att de ska åka bort någon vecka och ha lite raj. Men vi jobbar inom rajindustrin, så när vi är lediga sitter vi och dividerar över hur vi ska få tag på knäckebröd. Och att vara hemma och laga mat. Jag känner faktiskt band där vissa medlemmar tar in på hotell bredvid bostaden efter en turné, som för en slags avvänjningsperiod. Och så börjar de då och då titta in i lägenheten, och efter en vecka tar de in i den. Vi brukar mer våldta lägenheten!

INTERNT SKVALLERSNACK FÖLJER med påhopp på både artister och journalister. Och så, under en förvirrad diskussion om Royal Albert Hall, kommer vi in på goth, då speedfantasterna Sisters Of Mercy ju gjorde sin ”legendariska” avslutande spelning där 1985 (NB was there! Red). Fredde skrattar och mumlar ”sover björnen i skogen” när jag undrar om han sett konsertvideon, och berättar att bror Stefan (gitarrist i Wannadies) minsann hade en biljett till Sisters på Kolingsborg i Stockholm, men att alla flygplan från Skellefteå ställde in samma dag.
— Han hade den orivna biljetten uppsatt på väggen i flera år, skrattar Fredde.
— Det är ett statement att vara goth i dag, säger Pär. I USA är det gigantiskt. Men jag har aldrig lagt ner gothen helt, jämt tjuvlyssnat på Cure och Sisters, som jag alltid skämts lite för, men singlarna är ju bra! Det värsta som hänt nu i USA är Orgy. De har gjort en fruktansvärd cover på ”Blue Monday” . Ser ut som Backstreet Boys i gothmundering. Strandraggare med spretigt hår… Marilyn Manson light. Förhoppningsvis blir det en backlash, det är för mycket bransch som är med. Kidsen som lever goth kommer att backa och gå någon annanstans när det blir för etablerat. Alla A&R-snubbar bara gapar om goth hela tiden. Så det verkar i alla fall bli större än romogrejen för några år sedan, ha ha ha.
Det verkar ha varit nästan skamligt smärtfritt för er att flytta hit?
— Vi hade ju varit här så mycket, vi fick två års inskolning och lärde känna folk och visste vart vi skulle. Inte alls dramatiskt, jag är förvånad över hur enkelt det var. Fast jag är knäckt över att inte vara i Sverige nu när det är hockey-VM, beklagar sig Christina.
Fast just nu är det New York Mets som gäller. Baseboll har varit en Wannadies-passion i tio år, och att komma till USA och se det ”på riktigt” var verkligen tungt.
— Go, Mets! utropar Pär.
— Det är som ishockey blandat med schack, nittio procent taktik, säger Christina i ett försök att förklara fascinationen. Explosivt, men inte fysiskt, liksom. Mängder av hemliga tecken och sådant. Det är coolt att Mets är lite underdogs jämfört med New York Yankees. Och att vara på Shea Stadium är ju inte dumt.
Lockelsen för många verkar ligga i att sitta länge, käka nachos och dricka Bud i gigantiska muggar?
— Jo, ”Simpsons” är dokumentärt i det fallet, säger Pär.

ANLEDNINGEN TILL ATT WANNADIES kom till New York var lite besynnerlig. Det började med att de bråkade en massa med skivbolaget, hade problem att göra sig förstådda för folk som i vanliga fall jobbade med Take That.
— Vi kom överens efter ett tag och spelade in några låtar själva och några med Mike Hedges, men det fungerade inte fullt ut, så vi tänkte göra allt på egen hand. Plan A var att sticka till skogs och bara lira och plan B var att hitta någon. Typ hundra namn dök upp, alla hade gjort några bra grejer, men de flesta var mer intresserade av att snorta kokain än att göra skivor.
— Men då sa vår A&R Per Kviman ”vem vill du ha?” och jag sa på skoj ”mig”. Jag menade att jag ville ha en producent som spelat i band och gärna var den som gjorde låtarna och liksom begriper hur en grupp fungerar. Någon som kan höra en skruttig demo och fatta ”vilken låt!”. Om man ska vara krass är skivbolagsmänniskor sådana som förstår vad de ska göra först när de får höra en helt färdig singel. Och så dök Ric Ocaseks namn upp och han… ja, han stämde in på min beskrivning.
Kan bli ett fränt samarbete, tänkte Wannadies och konstaterade att det också kan vara coolt att ha en av världens vackraste kvinnor svassandes runt i studion, nämligen Rics hustru — fotomodellen Paulina Porizkova.
— Det var först när jag var på väg till New York för ett möte med Ric som jag fick veta att han gjort Weezers första, och Bad Brains och Guided By Voices… och då kändes det som att det kanske var lite väl förutsägbart.
Christina fyller i Pärs mening innan han avslutat den, som superduper-Gradvall konstaterade i Nöjesguiden: de är verkligen såååå tighta — och det hela tiden. De har varit ett par i typ sjuttio år.
— Men sedan, efter att han ringt oss i replokalen i London och sagt ”ska vi göra en skiva?” och när vi börjat produktionsrepa, visade det sig att han gjort Suicide (ha ha) och Iggy Pop och varit polare med Andy Warhol och var mer punk än vi trodde.
— Det var punkfarfar vi hoppade i säng med, säger Pär. Två meter lång och ett streck…
Är det inte lätt att häpna över hur excentrisk han ser ut och bara stirra?
— Nja, ingen av oss har varit Cars-fan, så vi hade ingen sådan löjlig respekt. Vi träffades på en gemensam basis. Och han är så lågmäld och cool. När vi kom till USA fattade vi dock vilken superstjärna han är, säger Christina.
Vart de än gick var det folk som skrek och sprang efter, allt ifrån tuffa tjugotreåriga killar till femtioåriga poliser, minsann. Pär berättar:
— Jag och Kicki var med honom och Paulina på en klubbspelning med Smashing Pumpkins och vi gick bakom och så skulle konserten precis börja, men fokus bara byttes. ”Hey, hey it’s Ric”, det var en fullständig trakasseringsresa. Han var tvungen att lämna lokalen efter två låtar, det funkade bara inte…
— Han är långt mer känd än Paulina. Hon kan åka tunnelbana och så utan att något händer, medan Ric aldrig varit i tunnelbanan i hela sitt liv. Han är verkligen en ikon, säger Christina och fortsätter:
— Nya skivan? Oj, ska vi prata om den nu? Ja, lugna låtar är det mer än någonsin. Och några skräniga, några mittemellan och så en låt som är lite konstig.
Är det samma refränghysteri som alltid (på ett positivt plan bör kanske tilläggas)?
Pär:
— He he. I viss mån, ja. Men den här gången har vi en låt som inte har någon refräng alls, vilket väl är nytt…

VI TAR NOTAN OCH TRASKAR i väg till en annan pub, där vi sätter oss på den ”lugna” övervåningen. Christina dricker vitt vin, Pär och jag kör stora starka och Fredde dricker ingenting alls. Det är naturligtvis svårt för mig att ställa frågor om nya skivan, eftersom jag inte hört någonting vid tillfället, men ”det är OK, för det har ingen”, som Christina säger. Pär tappar en cig i sin öl och Fredde påpekar att ”du behöver inte röka för du har ju den där i”.
De talar om att de har några låtar i 6/4-delstakt, något ”nye” trummisen Erik Dahlgren påpekat vid ett antal tillfällen.
— Den största skillnaden mellan honom och Gunnar är väl att… ja, han vet sådant, säger Pär.
Framgång har Wannadies onekligen haft, men inte i den utsträckning de tycker de gjort sig förtjänta av. Många sorger har de genomlevt. Mycket beroende på ett smärtsamt bråk med deras gamla skivbolag, MNW/Soap, ett ämne vi inte berör, eftersom de blir på så dåligt humör då. Wannadies, alltså.
Att de under en period var på väg att lägga ner är dock ett faktum.
— Vi är långt ifrån ekonomiskt oberoende och kan köpa slott och så. I långa loppet har vi haft flyt, även om vi haft det motigt med folk som jävlats med oss. Det har aldrig liksom varit lottovinsten, mer som en trisslott när man vinner en ny lott, säger Pär.
Han skakar på huvudet och börjar prata om sina gamla hjältar i Go-Betweens.
— Alltså, deras mest framgångsrika skiva sålde mindre än vad vi gör internationellt… Och det är så jävla svårt att fatta. För mig är det obegripligt.
Go-Betweens, visar det sig, var otroligt stora i Skellefteå i mitten av åttiotalet. Till stor del tack vare en ivrig skivaffärsexpedit som tokpluggade dem och gapade om dem oavbrutet. Hans namn? Pär Wiksten.
— En kompis på MD, Steffe Nylén, kollade hur mycket de sålde i Sverige och hur stor del av skivorna som gått från Pärs affär. Och det var femton procent. Av alla skivor i Sverige, säger Christina.
Men det finns naturligtvis massor av Skellefteås i England, där folk har samma relation till er som ni hade till Go-Betweens?
— Jo, och det är inte bara svindlande, det är nästan äckligt. Man kan omöjligen fatta, det är ju bara vi. Och så blir man rörd och varm, när man inser att folk gillar det vi gör på samma sätt som man själv gillade något när man var ung. Wannadies betyder allt för mig, men när jag träffar folk som toppar det… jag menar, ”det var vi som gjorde den här låten, men du älskar den faktiskt mer än jag gör”… Man blir rädd. På riktigt.
Pär skriver enormt mycket. Han skulle, säger han, lätt kunna gå ner på toa och komma upp med tre stycken som förmodligen skulle vara rätt schyssta. Och det är ju så, det är ofantligt många som kan skriva i dag. En OK låt är ingen konst. Det finns vansinnigt många band som är OK. Men försvinnande få som är riktigt, riktigt bra.
— Vi följer lagen om leda, säger Pär. Dag ett kan jag rådigga något jag gjort, men dag två gör jag inte det längre. Trots att det liksom rent objektiv är lika bra.
— Det handlar bara om masturbation och självtillfredsställelse, säger Christina. Pär fyller i:
— Om jag inte kan slå upp den sidan och vilja runka, ja, då måste jag byta sida. Och innan bandet kan tillfredsställa sig självt simultant, innan vi så att säga lagt bullen i mitten, har det försvunnit otroligt mycket. Allihopa måste tända…
Han är i gång nu:
— För att uttrycka mig krasst. Den här gången var vi spridda över hela världen. Och det var nog trehundra frön till låtar, varav sextio blev fulla låtidéer med variationer. Så det bästa med oss är A: att vi är så förbannat dåliga musikaliskt, att vi inte pallar att förkovra oss i en slags teknisk onani. Vissa frön måste vara så intressanta att till och med vi kan slamra oss igenom dem, och B: att vi är så kräsna.
— För det är ju så, en bra låt framförd av ett band som tappat sugen och nöjer sig med ett hantverk blir en dålig låt. Då tappar man vinkeln som triggar i gång hungern.

EN VECKA EFTER ATT HA LANDAT i försommar-Stockholm sticker jag i väg till Erik Dahlgren för att lyssna på några färdigmixade låtar. Känns förstås så där exklusivt igen. Han bor en bit söder om Stockholm, vid en sjö i Sickla, och bjuder på kaffe och lakritsglass.
Han berättar att de måste göra låtlistan klar senast klockan sjutton samma dag — det är lite körigt — och att han är grymt nöjd i största allmänhet.
Jag tänkte bjuda på en kort resumé av sex spår, ta det bara inte som en recension. Första intrycket är att det låter fantastiskt, rent ljudmässigt. Produktionen är glasklar, späckad av oväntade infall och bisarra syntetiska inslag.
”Yeah” blir den första singeln. Innehåller stencoola raden ”Sitting in a spacebar/looking smart/making babies/breaking hearts ”. Klatschig, smått glammig och new wavig, fylld av närmast Brett-lika stämmor. Pär har utvecklat ett märkligt svaj på rösten som faktiskt kan föra tankarna till Michael Lohse. Han förtjänar en hit minsann!
”Stringsong” är inte helt otippat prydd med stråkar. Det är enda låten som Mike Hedges proddat och den är inspelad i hans studio i Frankrike, men med stråkar lagda i Abbey Road (!). Episkt och storslaget, för tankarna till Manics — slående är att det händer så mycket, mängder av infall och bryt.
”Big Fan”, klockren gitarrpopslinga, inte olik ”gamla” Wannadies. Pär kvider ”It’s you/it’s you” i en sådan där typiskt upplyftande — och närmast copyrightad — Wannadies-refräng.
”I Love Myself” . Erik säger att den är tuff och jag håller med. Arrogant refräng där Pär berättar att han är kär i sig själv.
”Don’t Like You”. Handlar eventuellt om folk från det gamla skivbolaget. Snygg halvballad med fet refräng och grov nynnvarning. ”You don’t like me/I don’t like you/what the hell are we supposed to do.” Skitsnygg gitarrpop av den lite gamla skolan.
”Kill You”. En låt som både går i 5/4 och 6/4. Det vet Erik minsann. Stentufft brötbröl med mycket överraskningar och bryt, närmast en punkdänga. Ett rockriff som sitter järnet.

PÄR FÅR AVSLUTA DENNA reklamkampanj, han sitter vid tillfället i den sista puben och ser salig ut:
— Jag har lyssnat på skivan i ofärdigt skick oavbrutet i tre månader och för mig känns det helt omöjligt — ur den omöjliga objektiva vinkeln — att den inte kommer att älskas av alla.

Fotnot: Singeln släpps den 16 augusti och albumet i slutet av månaden.

SÄTTNING

Pär Wiksten – sång, gitarr
Christina Bergmark – sång, keyboards, melodika
Stefan Schönfeldt – gitarr
Fredrik Schönfeldt – bas
Erik Dahlgren- trummor

ADRESSER

Wannadies, Erik Dahlgren, c/o Boström, Atlasv. 27, 131 34 Nacka
BMG, Box 2082, 103 13 Stockholm