FÖR VARJE NY GENRE som läggs till musikhistorien finns det alltid ett antal entusiaster som, utan att ta notis om passerande trender, fortsätter ge sig hän åt vad de fastnat för. Många stilar var populära och erkända för länge sedan, medan andra aldrig fått sin tid i rampljuset. Garagerocken är en sådan. Inte ens gudar som Sonics, Seeds och Music Machine är — eller var — speciellt kända för gemene man. Men så går också genren lite ut på att vara och förbli underground.
Örebro-kvartetten Strollers har rykte om sig att vara landets bästa garageband, och efter att ha lyssnat på deras debutalbum ”Falling Right Down!” (Low Impact/HOK) är jag minst sagt benägen att hålla med. Här finns energin, melodierna, ljudbilden, frisyrerna, instrumenten, samt allt det där andra som står i regelboken.
Fast egentligen är det inte så svårt att tillhöra en genre. Svårigheten ligger i att bemästra den, att inte bli bleka kopior, men inte heller där blir jag besviken.
De har spelat sedan mellersta tonåren och i princip hela tiden haft siktet inställt mot där de nu befinner sig. Förut hette de Free Force och diggade rock från det sena sextio-/tidiga sjuttiotalet, med Jimi Hendrix och Cream i spetsen. Det gedigna intresset grävde sig allt djupare ner bland det obskyra, och några blandband senare bildades The Strollers. De unga pojkarna fick snabbt ett liverykte i stadens skolor, och sedan dess har de fortsatt lira och med tiden blivit allt bättre.
Örebro är faktiskt inte bara känt för sitt ståtliga, svampformade vattentorn, utan också för sin lilla men devoterade garagescen, även om just det kanske inte märks så tydligt på ytan.
Garageretrovågorna har ju svallat mer än en gång över vårt land, och på åttiotalet var Spades det lokala svaret på vad Backdoor Men, Crimson Shadows, Stomachmouths och så småningom Creeps betydde för landets välbefinnande.
Och just från forna Spades kändes det inte långsökt för Strollers att plocka sin nya basist, Peter Kalin, när Joakim Dimberg lämnade dem för själsfränderna Roadrunners (även de från Örebro) för några år sedan.
— Vi har haft mycket glädje av att det finns folk som kan genren här i staden, säger sångaren och gitarristen Mathias Lilja och fortsätter berätta om hur deras intresse väcktes mycket tack vare att de redan kunniga satte ihop blandband med personliga favoriter.
Steg för steg har de först lärt sig att spela som sina förebilder, sedan göra det med stil och inlevelse, för att till sist göra det bäst i Sverige. Jag nämner för Mathias att jag tänker på Music Machine när jag lyssnar på deras album, och får snabbt bekräftat att alla medlemmar gillar Sean Bonniwell och hans vänner.
Henrik Winds tuffa orgelspel påminner på sina ställen om det vansinnesspel som Don Rhodes en gång stod för, men framför allt är det Mathias magnifika sånginsatser som för mina tankar åt det här hållet. Hans djupa och energiska stämma ligger någonstans mellan Bonniwells och Gerry Roslies (Sonics), och det är den stenhårda energin som skiljer Strollers från de flesta andra retroband i Sverige. Det är inte distortionen som rockar, det är bandmedlemmarna (dit även trummisen Martin Eriksson hör).
Garage och exotica är ju av naturen ljusskygga genrer, men det hindrar verkligen inte anhängarna från att gräva sig ännu längre ner. Mathias tipsar om New Dawn, ett band som spelar en slags psychrock, som en vän till honom kategoriserat som ”mollpunk”.
Jag frågar om Strollers tänker försöka sig på något sådant, men får till svar att de förmodligen håller sig till den väg de trampat upp. Jag förstår dem. Samtidigt som ”det gamla vanliga” är vad fansen vill ha så har de efter alla dessa år i replokalen blivit så pass proffsiga i sitt framförande att en stilomvändning antagligen inte skulle mötas med öppna armar någonstans. Under slutet av sextiotalet gick många garagegäng över till nya, modernare stilar och det finns ytterst få exempel där denna vändning förde något gott med sig.
En sak som brukar utmärka band som tydligt tillhör en genre är att stilen är viktig. Problemet med detta är att det oftast är avsevärt lättare att hitta rätt kläder och posa fräckt på scen än att framföra sin musik ordentligt.
— Det kanske låter som en klyscha, men jag tror det syns på ett band om det är genuint, menar Mathias.
Trägen vinner heter det, och en hel del talar för att 1999 blir året då Strollers på allvar blir ett namn på den svenska rockscenen. Några planer på en kommersiell helomvändning à la Creeps har de förvisso icke, men under sommaren spelar de i såväl Hultsfred som på årets Emmaboda-festival, Skriker Vi -99.
Dessutom har alltså lilla Low Impact Recordings precis släppt deras debutalbum. Mannen bakom etiketten heter Anders Olsson och är helt enkelt ett av deras största fans. Tillsammans med likasinnade Sewergrooves och Maggots utgör de hela bolagets stall, och före fullängdaren har de gjort en singel och en EP — på vinyl förstås.
Albumet kommer också på vinyl, men här har de bestämt sig för att krypa till korset och även ge ut det i digitalt format.
I övrigt har amerikanska Estrus planer på att sätta ihop en samling för den transatlantiska marknaden, med bland annat de nu slutsålda sjutummarna.
Som sagt, 1999 är året då ni, om ni inte redan gjort det, ska upptäcka garagerockens flaggskepp i Sverige — The Strollers.