LUSTIGT NOG påminner mig Edson inte alls om de idoler frontfiguren Pelle Carlberg så självklart — som den stilsäkra popstjärna han är — rabblar på sina fem fingrar. Trots sitt tidlösa akustiska anslag får de mig att glömma Scott Walker och Love och…
Edson (bandet — liksom dess ledare — är döpt efter Edson Arantes Do Nascimento, mer känd som Pelé) får mig i stället att plocka fram sorgligt förbisedda The Varlets. Ty de har, i likhet med Claes Molander och hans barndomssynder, en fantastisk förmåga att låta urbrittiska, utan att det någonsin blir vare sig pinsamt eller plagierande.
Edson är som testunder med nybakta scones och besk hemmagjord marmelad. Edson är som Enid Blyton och miss Marple, Jeeves och Wooster och allt det som man drömde att England skulle vara innan dåliga droger, ladism och brödrapar från Manchesters sämre delar förstörde ett — om än redan vinglande — kulturimperium.
— Jag tror att folk känner — även om det kanske är ett slitet uttryck — en äkthet i det vi gör, säger Pelle när jag träffar honom och gitarristen/organisten Filip Carvell över en långsam lunch på en milt uttryckt kaosartat trivsam deli i Stockholm.
— Det är ganska okonstlat allting, det är aldrig särskilt manierat, menar han mellan tuggorna.
Filip fortsätter:
— Det är precis så jag tycker att det känns när vi repar nya låtar. Jag behöver bara känna efter och spela det som känns mest naturligt.
Efter ett par timmar i deras sällskap känns det nästan overkligt att ge sig ut i den mediafixerade svenska popfloran. Man smittas av deras chosefria attityd. Stärkt av vetskapen att det faktiskt finns någonting som verkligen betyder något kan man ge sig i kast med one hit wonders och ZTV wannabes. Att det finns band som är mer än bara yta och timmar spenderade i dyra studios. Än så länge har de inget skivkontrakt, men förlaget Warner Chappell har snappat upp dem (och ni hör dem på vår Soundbites-CD, förstås!).
— Vi har fortfarande inte spelat in en enda låt som blivit bättre än vad vi kan göra den live, säger Pelle med eftertryck för att liksom understryka det Filip var inne på tidigare.
Och chanserna att se dem på scen är många. Sextetten — som förutom Pelle och Filip består av Mårten Josjö (gitarr), Helena Söderman (glockenspiel, melodika och sång), Mats Deltin (bas) och Ulf Lundberg (trummor) — har figurerat flitigt på Stockholms scener under våren, och i sommar kan bandet ses på bland annat Hultsfreds-festivalen och Stockholms motsvarighet, Fanclub.
— Den sköna grejen med Edson är att det är väldigt prestigelöst vem som spelar vilket instrument, säger Pelle. Alla hörs. Det är aldrig någon som försöker ta mer plats än någon annan.
En lekfullhet som förenar dem med kollektivet Belle & Sebastian. Borta är konkurrensen om volymreglagen, ersatt av glädje och upptäckarlusta. Och i likhet med Glasgows stora söner (och döttrar) har de en förmåga att fånga ett ögonblick och hålla fast det för evigt. Smaka bara på följande strofer:

”Holding hands with the one I love, she wears mittens, I wear gloves
There must be someone above, holding hands with the one I love
We could catch a picture show, rent a Sunday video
We could stay out in the snow, Sunday slow…”

I en tid där band som exempelvis Weeping Willows tar i med ”Broken Promise Land” väjer Edson för det storslagna och uppenbara och låter i stället det enkla — vantar eller handskar — berätta historien om en perfekt söndag. Detta till en refräng så självklar att den skulle sopa banan med ett par års Eurovisionsschlagerfestivaler.
— I det otroliga mediabrus som finns, som är större än någonsin nu, så söker man sig till de små saker som känns lite mer genuina och äkta, menar Pelle.
— Jag skulle kanske inte karaktärisera vår musik som bombastisk, men samtidigt är vi inte så nerskalade, det är ju ingen minimalism. Men trots att vi har många stora refränger behöver vi inte använda den kraftigaste pukan, avslutar Filip.
Själv knyter jag näven i fickan och slår i mitt stilla sinne handen för bröstet och håller med. Leende låter jag Edson fylla mitt inre med sin småskaliga storslagenhet.