COMPULSIVE GAMBLERS
Bluff City
Sympathy For The Record Industry SFTRI 570 (import) LP/CD
***½

’68 COMEBACK
Love Always Wins
Sympathy For The Record Industry SFTRI 574 (import) LP/CD
***

Både Compulsive Gamblers och ’68 Comeback gör sjavig, skitig rock’n’roll med stor respekt för rockmusikens ursprung och rötter. Staden Memphis anrika musikhistoria väcks till liv från de döda med hjälp av rundgång.
Jack Yarber och Greg Cartwright är mest kända som Jack och Greg Oblivion, själva grunden i den ökända skräprockgruppen The Oblivians.
Nu har de återbildat bandet de hade dessförinnan, Compulsive Gamblers, och ”Bluff City” är förvisso ojämn som attan, men bitvis rent sensationell! I sina bästa stunder talar vi om det coolaste rockalbumet sedan Detroit Cobras ”Mink Rat Or Rabbit” (även den på Sympathy For The Record Industry) i fjol. Det dryper av lusta och hotfullhet. Högtalarna måste torkas rena från fara och fukt efter en lyssning. Jag överdriver, men bara lite.
Första halvan är ganska väntad oljudsboogie som mest är jobbig. Även om ”My Love Is A Monster” är klädsamt fientlig och ”Pepper Spray Boogie” är way out som en Jerry Lee Lewis på väg mot helvetet. Men sedan — sedan! När tempot dras ner från och med spår sju, ”I Don’t Want To Laugh At You”, framträder en slapp, lös, vagt countrykryddad rock som inte alls är fjärran från hur det kunde ha låtit om den flippade Memphis-figuren Tav Falco hade kompats av ett Rolling Stones i höjd med ”Far Away Eyes”… Skitfräckt!
”Don’t Come Looking For Me Now”, ”Trouble” och soulballaden (jo!) ”You Don’t Want Me” är US junk at its most heartfelt. Det är alltid rörande när hårda killar spelar ut sina allra innersta känslor.
I Memphis huserar också Jacks och Gregs polare och själsfrände Monsieur Jeffrey Evans. Antagligen världens minst skönsjungande man och hans band, ’68 Comeback, det minst välljudande. Emellanåt låter det rent förjävligt. Men någonstans i brötet, stöket, gyttret hörs forcerande, fruktad, flottig rock’n’roll. Titelspåret tuffar fram som ett tungt lastat godståg. Ohejdbart.
’68 Comeback är Sun Records-besatta traditionalister — vilket inte minst påvisas i urvalet av covers plockade ur rock’n’roll-, blues- och soulhistorien — men genom det replokalssunkiga sound de skapar blir det färdiga resultatet nära avantgarde. För att det, till och från i alla fall, framstår som i experiment i konsten ”olyssningsbart”.
De bryr sig inte om att vara hippa och bara köra obskyra saker. Nä, de ger sig på standards såsom Big Mama Thomtons (och Elvis Presleys) ”Hound Dog”, Jimmy Reeds ”Big Boss Man” (som även Elvis och Charlie Rich tolkat med framgång) och John Lee Hookers ”Dimples”. Allt låter emellertid som ’68 Comeback och bara ’68 Comeback.
Även mindre sönderspelade låtar som Dale Hawkins ”Little Pig” och gospelsångerskan Sister Rosetta Tharpes ”Strange Things Are Happening Every Day” tacklas. Sistnämnda en lång, frenetisk, själfull urladdning. Lägg till några egna kompositioner, vilka i regel är mer mörka och suggestiva, och ni har den oinställsamma skiva som ”Love Always Wins” är. Ännu en — medvetet — taskigt inspelad hyllning till rocken och dess förflutna.