****** KLASSIKER
***** MYCKET BRA
**** BRA
*** INGET VIDARE
** USEL
* BOTTENLÖS

BÖRJE LUNDBERG & OVE TINGVALL
Rolling Stones I Sverige — Från Baltiska Hallen Till Bredäng
Premium ISBN 91-89136-10-1
***

Det är inte lätt att göra en bok om Rolling Stones som känns fräsch och som har något nytt att komma med. I princip allt är redan avslöjat och redovisat. Expressen-journalisten Börje Lundberg (som förut gjort ett liknande verk om Elvis Presley) har emellertid, med hjälp av Stones-kännaren Ove Tingvall, kraftigt avgränsat området och nöjer sig i sin bok med att uteslutande koncentrera sig på Stones besök i, och anknytningar till, Sverige.
Den som söker något mer omskakande eller mer analyserande om gruppen och dess medlemmar och låtar bör titta åt annat håll, förslagsvis Stanley Booths ”The True Adventures Of The Rolling Stones” eller Robert Greenfields ”A Journey Through America With The Rolling Stones”; detta är av avsevärt trivialare karaktär. Men kul. För att det är just Stones. Som så ofta presenteras i ett snudd på övermänskligt, mytologiskt skimmer, men som på flera ställen här framstår som högst mänskliga. Framför allt i de privata skildringarna av deras tidiga besök här i landet.
Vi får intressanta tidningsklipp, massor av coola foton, låtlistor från Sverige-konserterna, citat ur recensioner från desamma och en mängd festliga anekdoter. Exempelvis från bandets fester 1965 med unga Malmö-rockers, däribland Johannes Brost, Ola Ström från Gonks och Tommy Hansson från Namelosers. Sistnämnde säger: ”Mick och Keith var inte precis sociala. Vad jag kommer ihåg försvann de snabbt in i var sitt rum med var sin tjej och var sin flaska whisky.”
Det man kan irritera sig på är att man ibland blir skriven på näsan, i stil med: ”Hur många superstjärnor tar emot beundrare i bostaden, även om den för tillfället råkar vara en hotellsvit!”, om då Tingvall fick hälsa på Keith Richards i sviten i Stockholm 1995.
Boken blir allt mindre engagerande ju längre fram i tiden vi når. Det beror säkert till stor del på att Stones rent musikaliskt inte haft mycket att komma med sedan 1978 års ”Some Girls”. Rapporterna från senare års turnéer är tunnare, inte lika detaljerade och personligt relaterade — i takt med att medlemmarnas växande kändisskap och rikedom gjort dem svåråtkomligare för fansen — och därmed inte lika läsvärda.
Men på det hela taget är ”Rolling Stones I Sverige” klart underhållande.

PH

PETER GURALNICK
Careless Love: The Unmaking Of Elvis Presley
Little, Brown And Company
ISBN 0-316-64402-1
****½

Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Och när man väl gör det ena gör man det inte fullt ut: när man skrattar fastnar det lätt i halsen, när man gråter kan det emellanåt vara glädjetårar det handlar om. Peter Guralnicks uppföljare till den, med rätta, kritikerprisade ”Last Train To Memphis — The Rise Of Elvis Presley” är en bok som väcker känslor. Inte på så sätt, på något vis, att Guralnick gör sig lustig eller jolmigt sentimental på Elvis Presleys bekostnad. Nej, inte alls, författarens syfte är att — finally — berätta sanningen som den var. Även om han utåt sett är mer blygsam med sin vision: redan i den första volymen betonade han att detta är hans sätt att beskriva Elvis liv på (det finns andra — trovärdiga och tvivelaktiga — metoder).
Eller sanning och sanning, det handlar, givetvis, om att försöka komma så nära den som möjligt. Inte genom förstahandserfarenheter, ty Guralnick träffade honom aldrig, utan genom att göra en imponerande mängd intervjuer med folk som kände Elvis, som trodde sig känna Elvis, som ville känna Elvis, sådana som inte ville känna honom, men kom att göra det ändå, och så vidare.
Det har funnits ett stort behov av en sådan bok, då det annars ofta rört sig om antingen förskönade beskrivningar om den felfrie ikonen/guden Elvis eller verk som blott varit ute efter att dra honom i smutsen. ”Careless Love: The Unmaking Of Elvis Presley” är ingetdera, eller både och, beroende på hur man ser det. För det är ofrånkomligt — med tanke på vad han åstadkom som artist och fenomen — att inte komma med hyllningar. Lika oundvikligt är det — med tanke på det omfattande drogmissbruket — att en hel del mindre smickrande saker dras fram. Det är sanningens pris.
Men, som Guralnick skriver i sitt förord, lika mycket som det här är en berättelse om personen, sångaren, myten Elvis Presley är det en historia om berömmelse. Och om hur enorm — rentav ojämförlig — berömmelse och framgång kan påverka en individ. ”But if the last part of Elvis’ life had to do with the price that is paid for dreams, neither the dreams themselves, nor the aspiration that fueled them, should be forgotten”, påpekar han.
Men om drömmarna, och om den strävan som låg till grund för dem, kan man läsa åtskilligt mer i föregående verk. Kärnan i ”Careless Love” är de-monteringen av dessa drömmar. Det personliga och, till viss del, artistiska förfall som måhända påbörjades redan med mamma Gladys bortgång eller de ”välmenande” (för att kunna hålla sig vaken i långa pass) intagen av piller i Tyskland. Och som sedan eskalerade undan för undan.
Under sextiotalet var han som en tiger i en bur, fångad av en massa kontrakt och förpliktelser; visserligen inkomstbringande, men inte sällan konstnärligt förnedrande. Det framgår klart att han inte bara lallade med, ovetande eller ignorerande nivån på filmerna och musiken. Nej, med tiden kom han att känna sig obehagligt trängd. Detta skapade en uppdämd orolighet, rastlöshet och, i förlängningen, paranoia som allihop tillsammans skulle ligga till grund för hans död i augusti 1977.
Därför var TV-specialen 1968 inte bara en artistisk upprättelse. Det var en frigörelse för Elvis som person. En kick och revansch. Han tog sig an projektet med en entusiasm och iver som vida översteg inställningen till alla menlösa filmer. Rullar som skulle göras så snabbt som möjligt för att hålla nere kostnaderna och på så sätt förhoppningsvis öka vinsten… En, milt sagt, kortsiktig strategi som uteslutande gick ut på att sälja namnet Elvis Presley, i vilket dumt paket som helst, och som var förutbestämd att upphöra fungera förr eller senare.
Och 1968 var det ingen som brydde sig om vare sig skådisen eller sångaren Elvis Presley.
”Comebacken” ’68 påminde inte endast publiken om hans storhet, den fungerade vidare som vitamininjektion till en ny fruktsam period, där inspelningarna i American-studion i Memphis i början av 1969 var kronan på verket i denna pånyttfödelse (se recension på retrosidorna).
Uppeldad och sporrad fortsatte segertåget med en bejublad tid på casinot The International i Las Vegas. Fler Las Vegas-shower skulle det bli, ja, hans åtaganden i spelstaden fortsatte i princip ända in i slutet, om än med avbrott för turnéer.
Och det var där, trots en grandios inledning och trots att ”The King” ånyo sålde skivor, som problemen började på allvar. Vegas tråkade ut honom och snart gjordes uppträdanden på ren rutin, utan inspiration. Läget förbättrades inte av att äktenskapet med Priscilla var på upphällningen. Han sökte tröst i new age-litteratur, vapen, guldbälten, juveler, allehanda gåvoexcesser, karateövningar, unga kvinnor, ett närmast maniskt samlande av polisbrickor (vilka för Elvis fungerade som en slags troféer, symboler på att han var någon) och, inte minst, piller av alla de slag. Piller som gjorde honom misstänksam och förvirrad.
Han levde, trots — eller just på grund av — pengarna, ett tomt och materialistiskt uppbyggt liv. Med managern Colonel Parker, pappa Vernon och ett hov av uppassare i form av polare, kusiner och släktingar närmast omkring sig. Detta gäng, som gick under namnet Memphis-maffian, agerade fixare, livvakter eller bara sällskap.
Guralnick dömer inte någon i sin bok, här finns inte någon utpekad ”bov” i dramat. Han låter — nästan — alla komma till tals och ge sin version, och det är upp till läsaren att dra egna slutsatser.
Exempelvis utmålas inte Colonel Parker som den skurk han vanligtvis porträtteras som. I stället framgår det att han och Elvis hade ett ömsesidigt förhållande, där de båda var lika beroende av varandra.
Parker var alltid mån om sin klients ekonomiska bästa, men var inte lika noga med att dennes kreativa, psykiska eller fysiska sida mådde lika bra.
Man kan invända emot att ”Careless Love” i så hög utsträckning redogör för olika kontrakt, affärsmässiga uppgörelser och ekonomiska aspekter. Det kan bli tröttande i längden (fast onekligen intressant om man bara orkar studera siffrorna).
Avsnitten om Elvis i studion och när han är i sitt esse på scen är så lysande att man hellre hade haft mer av den varan. För att det är den bild man vill minnas och vill ha mer av.
Men det är nog ingen slump att så mycket business är med. Det var just pengarna som drev såväl Presley som Parker framåt på sjuttiotalet. Elvis var förvisso rik, men var inte direkt av sparsam natur. Och Parker hade skaffat sig jättelika spelskulder i Vegas…
”Careless Love” går att läsa för sig, men för att få en så god helhetsbild som möjligt rekommenderas att man först tar sig an ”Last Train To Memphis”.

PH