ANATHEMA
Judgement
Music For Nations MFN 250
(MNW ILR/MD) CD
***

Tänk att det fortfarande är så många människor som har så väldigt mycket emot det som går under benämningen goth. Jag undrar varför?
Är det för töntfaktorn kan jag faktiskt inte förstå varför de som spelar goth skulle anses vara fånigare än de som, säg, ägnar sig åt att komponera och framföra countrymusik. Skulle det anses mer äkta och befogat att sjunga om hjärta och smärta iklädd cowboyhatt och ackompanjerad av steel guitar än att göra det i långt hår och med akustiska gitarrer? Tror inte det.
Faktum är att i Anathemas fall finns ingen egentlig töntfaktor. Hur deras tidigare fyra plattor låter kan jag inte uttala mig om, men på ”Judgement” klarar sig alla tretton låtarna undan med hedern i behåll. Det är inte ens på gränsen till fånigt. Kanske är det också något som borde kallas gothmetal i stället för bara ”vanlig” goth, men det tänker jag låta er bedöma själva.
Det är tungt och långsamt, men fortfarande luftigt och behagligt. Syntslingor bryter igenom emellanåt, rikliga mängder akustiska gitarrer håller kompet, och med en sångare som stoltserar med en njutbar röst så ska det mycket till för att någon med fog ska kunna kalla detta fånigt.
Till och med låttitlarna andas trovärdighet. Exempelvis ”One Last Goodbye”, ”Don’t Look Too Far” och ”Emotional Winter”. Inget större fel på dem, eller hur?
Tänkte väl det…