LILLA HÄLLEFORSNÄS mellan Katrineholm och Eskilstuna är inte direkt känt för att ha satt stora popband till världen. Men å andra sidan — vem hade trott att det skulle komma ett så framgångsrikt gäng som Cardigans (och Easy!) från Jönköping?
Dorian Gray — som så klart hämtat sitt namn från Oscar Wildes lysande roman — är ett av få band som har Hälleforsnäs som bas. Visserligen har sångaren Torben Freytag och hans bror, gitarristen John, flyttat till Stockholm, men de övriga — Lars Carlsson (gitarr), Vesa Saarelainen (bas) och Tero Larsson (trummor) — bor kvar, och det är också där replokalen är belägen.
Dorian Gray bildades redan 1983 (!), med delvis annan sättning. Samma år vann de en lokal poptävling — priset var lite studiotid. Inspelningarna resulterade i singeln ”Tysta Sånger”/”Hjärtan”, utgiven på eget bolag. Dessa första trevande försök är emellertid ingenting Torben talar om när jag ringer honom.
— Genom åren har vi provat på många olika musikstilar, men har funnit att det är pop vi behärskar bäst, säger han vagt.
— Vi vurmar för bra melodier, det är vad det hela går ut på. Det har vi tyckt hela tiden, även om musiken ibland varit lite hårdare och ibland lite mjukare.
Torben visar sig vara en sympatisk prick, en person helt utan de bland unga band så vanliga attitydproblemen. De små framgångar de haft ser han realistiskt på:
— Vi är luttrade. 1989-90 hade vi kontrakt med ett litet bolag i Göteborg, som mynnade ut i en vinylsingel, ”Rainy Day”/”These Nights”. Ett konstigt bolag som gav oss obegränsat med studiotid, men sedan inte la några pengar alls på lansering. Det finns så många ”tjommar” i den här branschen, säger Torben.
Det märks att han mött ett otal som varit bra på att snacka, men få som verkligen fått någonting gjort.
Trots att de närmast är att betrakta som veteraner har de inte synts mycket ute i landet. Hur står det till med den svenska popscenen, egentligen? Är det omöjligt för små band att få gigs?
— Livescenen i Sverige är dålig, man måste ha väldigt stor uppbackning för att få komma ut och spela. Inget ont om fritidsgårdar, men vi känner att vi hållit på för länge för att bara spela på den typen av ställen.
Tidigare i år släppte de en självfinansierad sexspårs-CD (ingen titel, inget bolag, ingen distribution, ingen fantasi…). Materialet hade de spelat in långt tidigare, men skivbolagens kvarnar malde för långsamt, så i stället för att vänta på att någon skulle bestämma sig för att ge ut det tog de saken i egna händer.
— Vi tog ett gemensamt banklån på sextiotusen kronor för att kunna ge ut den, berättar Torben.
I och med skivan tog de avstamp. Det gamla lämnades bakom och vägen till framgång låg vidöppen. Det var i alla fall vad gruppen — och vi som fallit för deras intelligenta pop — hoppades på. Hittills har dock framgångarna varit måttliga. De har visserligen medverkat på två amerikanska samlingar, utgivna av Not Lame, som på tidigare kompilationer bland annat givit plats åt svenska grupper som This Perfect Day och Wannadies.
— Vi har blivit inbjudna att spela i Los Angeles i januari, men de betalar inte vår resa, så vi håller på att jaga sponsorer. Om det inte skulle bli av funderar vi på att göra en kombinerad turné och semester i sommar, antingen till USA eller Japan.
Att svenska band har en karriär utomlands, men är helt okända här hemma, är inte ovanligt i dag. Beror det på att svenska skivbolag är för fega?
— Det finns så många bra grupper. Var och varannan artist man hör låter bra, så det är hård konkurrens, säger Torben ödmjukt.
Den aktuella CD:n är producerad av Gustav-Adolf Krantz, med förflutet i avsomnade Pushtwangers.
— Det var han som fick oss att lägga större vikt vid stämmorna. Signifikant för vårt sound är mycket sång som bär upp melodierna. Vi fångar upp en hel del från sextiotalet, men försöker göra det i nittiotalstappning. ”Brian Wilson meets Radiohead”, skrev någon om oss och det tycker jag stämmer bra.
Någon ny skivproduktion av Dorian Gray är inte att vänta inom överskådlig tid, trots att de har material färdigt för två hela album.
— Någon måste pynta nästa produktion, vi vill inte betala också den själva. Skulle vi få förtroendet av ett skivbolag är jag säker på att vi skulle förvalta det väl.
Det vore förvånande om Dorian Gray inte stod med ett ordentligt kontrakt i handen snart. Det är de mer än förtjänta av.