NICKE, DREGEN, KENNY OCH ROBBAN i stockholmska Hellacopters har lyckats med konststycket att lyfta den svenska punkrocken till ett plan ingen trodde den skulle hamna på igen. Med hjälp av en diger diskografi av vinylsinglar och samlingsskivor, ett ihärdigt turnerande och framför allt debut-LP:n ”Supershitty To The Max!” (White Jazz/HOK) visade combon svenska folket att det fortfarande finns liv i rock’n’roll.
— Vanligt folk verkar gilla oss, säger gitarristen och sångaren Andreas ”Dregen” Svensson när jag träffar dem i min gamla flickväns kök.
— Jag menar de som kanske inte förstår sig på punkscenen. De tycker väl det är trevligt med öldrickarmusik, de fattar att det är mycket skit på radion. Jag tror inte man behöver vara så inne på punk och rock’n’roll för att kunna uppskatta en konsert med Hellacopters. Man kan ha jävligt skoj ändå. Vi vill inte försöka pracka på folk det här med att man ska se ut eller göra si och så. Det finns många band som är vegetarianer och straight edge som vill tvinga på folk hur de tycker man ska leva. Det är ju samma som religion. Och de är så jävla märkesfixerade också. Jag skulle inte gå ut i sådana där baggybyxor om jag så fick femhundra spänn.
Den svenska punkscenen har under första halvan av nittiotalet dominerats av straight edge-orienterade grupper och mer politiskt förankrade band. Men Hellacopters blandade till ett vinnande koncept som gjorde att de körde om allt och alla. De har sin slamriga musik till trots lyckats charma fler än någon trodde var möjligt. De har aktivt banat väg för den stockholmska rocken och samtidigt tagit tillbaka punken från de politiskt korrekta.
— Det är bara så jävla skönt att vara full och spela rock’n’roll, tycker Niklas ”Nicke” Andersson (sång/gitarr). De som gillar det vi håller på med gillar det till hundratio procent och det räcker för oss. Ta alla de här skatebanden, det är kul ett tag till och sedan hittar folk någonting annat. Men om tio år kommer Hellacopters att finnas och låta exakt likadant. Är man punkare i dag ska man antingen ha skitmycket nitar och tuppkam eller så ska man ha för stora brallor och för lång kedja till plånboken. Eller det här proggköret med palestinasjalar och grejer. Ramones kom liksom bort på vägen.
— Svenskar är så jävla bra på att härma utländska band. Hela skatepunkscenen verkar vara sådan. Om några säljer bra kommer det hundra till som låter exakt likadant. Det är trist. I den scen vi tillhör låter ingen som någon annan. Det finns en jävligt distinkt skillnad och det känns som det är mer liv i svensk rock’n’roll. Det finns liksom inget mellanläge. Spelar man sådan musik är inte huvudsaken att utveckla stilen eller att vara originell, det är bara att skriva de bästa låtarna som gäller. Det är skitenkelt att slänga in en saxofon och sampla lite och sedan påstå att man är unik. Men är det bra då? Det blir som att tugga på folie till slut.
— Vissa band har jag svårt för, sådana som är så jävla retro. Vi tar allt vi gillar och sedan försöker vi göra vår egen pryl av det. Både det gamla och det nya. Ta kicken jag fick när jag hörde New Bomb Turks första gången. Det kändes så jävla fräscht, jag trodde inte det fanns några bra band längre. Men vi svenskar ska vara jävligt stolta över att Nomads och Union Carbide finns att luta sig tillbaka mot.
— Att bara nämna gamla band känns lite retro, men vi lyssnar även mycket på musik som kommit på nittiotalet, skjuter Dregen in.
Många kan tycka det är kommersiellt självmord att spela i flera skivproducerande grupper samtidigt. Nicke i Entombed, Dregen i Backyard Babies och trumslagaren Robert ”Robban” Eriksson i Sewergrooves (bara basisten Kenny Håkansson håller sig enbart till Hellacopters). Man kan undra om det går ihop.
Uppföljaren till ”Supershitty To The Max!” spås dock redan en lysande framgång. Den skulle ha givits ut redan i april, men las på is för att inte krocka med utgivningar och turnéer med medlemmarnas andra grupper. Entombed är ute på vägarna och Backyard Babies släpper en ny skiva. Sewergrooves är också på gång med en singel.
Robban berättar att Hellacopters har spelat in fjorton låtar och mixat tre av dem. Två ska hamna på en splitsingel med Electric Frankenstein och en på en tiotummare med Gluecifer, som ska komma i juni.
— Resten ska vi mixa och ge ut i augusti. Det finns ännu inget omslag och ingen titel. Vi hade det från början, men när vi spelat in visade det sig att namnet inte passade längre. Det nya materialet blev mer nerstämt och deppigt än vi trodde att det skulle bli. Musiken är gubbrockigare och bättre producerad, men skramlar fortfarande.
Skivan spelades in i slutet av januari. Den här gången gjorde de inte allt i ett svep, utan höll på i ungefär en vecka. De ska antagligen turnera i september, beroende på när Backyard Babies fullängdare kommer och förutsatt att inte Entombed erbjuds någon megaturné i USA eller liknande.
Jag intervjuade Hellacopters inför deras andra singel, på Freak Scene Records. Då var det ingen som kunde ana att de blott två år senare skulle vinna en Grammis för bästa hårda rock. Ingen kunde heller förutspå den raketfart karriären skulle ta.
Stegvis har de nått högre och högre nivåer. Först som ett undergroundband på den tilltagande rock’n’roll-scenen i Stockholm. Sedan som förband till punklegenderna Dictators på en Skandinavien-turné och nu också till en av deras största inspirationskällor, Kiss. Turnén blir den största Hellacopters någonsin gjort, med spelningar i Oslo, Köpenhamn och Helsingfors samt två på Stockholms Stadion, som bara det tar trettiotusen åskådare.
— Jag blev jävligt paff alltså. Jag gick omkring och ställde in mig på att det skulle skita sig. Men sedan när det väl blev klart var jag tvungen att gå hem och kräma ”Alive II” på högsta volym, berättar Robban stolt. Att spela för så mycket folk är läskigt, men det blir nog några av de roligaste veckorna i mitt liv. Jag vill ju prova Aces dojor och kolla när de sminkar sig, kanske knäppa några foton och så. Jag hörde att förbanden inte får kröka i närheten av Ace, men man vet inte vad som är sant.
Efter en handfull gig med Kiss kan man inte utesluta ett rejält genombrott. Kanske även på den internationella marknaden?
— Jag skulle inte ha något emot om typ Geffen gav oss ett stort kontrakt, säger Dregen. Jag är trött på att det ska vara så jävla underground hela tiden. Bara man behåller sin stil och får göra det man vill så spelar det ingen roll om man spelar på Hyndans Hörna eller MTV.
— Så länge folk lyckas få tag på ens grejer, menar Nicke. Det är egentligen bättre med ett stort bolag, så att alla kan hitta dem om de vill. Den där Maximumrocknroll-mentaliteten är så jävla sjuk, punkpolisen liksom. De tycker att det inte kan vara bra om det är stort. Svinlöjligt. Vem tackar nej till pengar?