THE PUSJKINS BAR VÄL som alla små band på drömmar, men en av högre dignitet, en större än alla andra, var att få träffa och spela med The Posies — idolerna från Seattle.
Snabbare än vad någon — allra minst tjejerna själva — kunde ana blev en nästan omöjlig förhoppning verklighet. Önskan och öde sammanföll på ett sätt som i regel blott är brukligt i sagans värld. När powerpopprinsarna Stringfellow, Auer, Bass och Young en sällsam septembersöndag intog Linköpings-klubben Skyltens scen hade ortens popprinsessor just avverkat en formidabel förbandsspelning. En som de mer eller mindre tiggt sig till, men som de presterade med sådan pondus att Posies av pur beundran inviterade dem till Göteborg två dagar senare för att ånyo värma upp.
Ett tekniskt haveri omöjliggjorde denna andra “dröm”, men det spelade nog ingen roll.
— De dedicerade “Solar Sister” till oss… till “Sweden’s greatest band”, säger sångerskan och gitarristen Maria Bergström — inte utan en salighetens skimrande glans i ögonen — när vi en små-ruggig oktoberkväll krupit in på ett fik i deras hemstad.
Kvartetten kommer precis från replokalen, vilken delas med Cloudberry Jam, vars Jörgen Wärnström assisterat vid produktionen av den sexspårs-CD — “Avoiding Ground Loops” — som i slutet av januari släpps på nystartade lokala etiketten L Style. Den drivs i sin tur till två tredjedelar av Per Byström och Per Valsinger från samma band. Den senare är för övrigt ihop med gitarristen Christel Nordin.
Som om inte dessa kopplingar vore nog fanns Cloudberry Jam-vokalissan Jennie Medin med i en tidig upplaga av Pusjkins.
Efter fyra år med sakta växande status är det dags att äntra en ny fas. En där medlemmarna går från att ha gjort precis allting själva till att lämna över delar av ansvaret till distributör, skiv- och bokningsbolag.
För ett par år sedan gav de visserligen ut en EP, “Inherently Violent”, en möjlighet de fick som pris för vinsten i den lokala musiktävlingen Rockkarusellen (“när de vann blev jag så glad att jag nästan började gråta”, säger basisten Melinda Rogersten, som då bara var en vän och inte medlem i bandet). Men om de då var alltför färska och därmed ofärdiga märks på “Avoiding Ground Loops” en färdigutvecklad stil.
Hos L Style blir de första släppet, och där känner de sig redan i tryggt förvar. Främst för att de känner bolagsdirektörerna, men också för att även dessa spelar i band och på så vis kan sätta sig in i Pusjkins situation. Utöver detta finns det goda kontakter med bland annat Japan (surprise), varifrån en förläggare redan visat visst intresse.
Men tro för Guds skull inte att detta handlar om småjazzig cocktailpop. När jag första gången, 1994, kom i kontakt med dem var det via demon “Wow! Good Morning” och jag minns att jag drog paralleller till både Dinosaur Jr och Throwing Muses.
Och mycket riktigt bekräftar de att Boston-skolan betytt en hel del.
— I början var det nog mest Buffalo Tom vi försökte efterlikna, säger Christel.
— Och Dinosaur, lägger Maria till.
— Fast vi lät inte som någotdera, eftersom vi knappt lärt oss spela, skrattar trummisen Carolina Carlbom som valde trummor som instrument för att det var “så fränt”.
Likt flera andra i sin generation gick de från att lyssna på domedagsdrönare som Cure och Mission via sådant som Ride, Curve och Sundays (både Christel och Maria var kära i Mark Gardener!) till att slå sig ner i Amerikas alternativrock.
De bör hellre kategoriseras under den stilen än med termen “tjejband”. Melinda berättar med tydlig avsmak:
— Vi har faktiskt råkat ut för en festival som sa till oss: “Vi har inte plats för er, tjejbandskvoten är redan full.”
Något som knappast gäller “killband”…
Christel:
— Annars tycker jag inte vi stött på så mycket motstånd, det har nog snarare gett oss uppmärksamhet. Och när vi väl fått publikens uppmärksamhet har vi bevisat att vi är bra. Men visst kan vi bli trötta på “freak show”-läget, före spelningar hör vi ibland folk snacka i stil med: “Kom så går vi och kollar på det där tjejbandet!”
— Och efteråt kan de säga (med tillgjort uttal): “Vad duktiga ni var!” i stället för “Vad bra ni var”, påpekar Melinda. Jag gjorde faktiskt ett test en gång och sa “Vad duktiga ni var” till ett killband. De blev helt ställda, liksom: “Vadå? Vad menar du?”
— När Riot Grrrl-vågen var som störst hade vi kontakt med ett skivbolag, som tyckte att också vi skulle låta argare, tuffare och råare. Det här med melodiös pop var ju “killarnas område”, minns Christel.
Den killen lär ångra sig när han hör “Avoiding Ground Loops”. För vad är inledande “A Million Years” och catchy “Loss Of An Eye” om inte den snyggaste melodiösa, klassiska pop? Perfekt avvägd mot konturskarpa kanter, enligt amerikansk postpunk-formel. Sött och smakfullt klös.
Resten är också tillräckligt starkt för att ge fog åt påståendet att Pusjkins minsann är ett mer attitydfast band än musikaliskt likasinnade men mer strömlinjeformade svenska kollegor som Standards och Mismates.
Har de då något kvar att sträva efter när önskedrömmen om att få spela med Posies gått i uppfyllelse?
— Vi får skapa nya mål, säger Melinda.
Som?
Carolina ler stort och svarar:
— En världsturné med Posies!
Jag sätter inte emot.