Ur demokrönikan i SA #27:
”Förebilder är en sak, rena plagiat en annan. Det borde Loosegoats tänka på. Lunda-pågarna får utskällda New Yorkarna Sammy att framstå som egna och nyskapande — det här är Pavement. Trots att jag är mer än lovligt förtjust i det mesta av Malkmus & Co finner jag ingen poäng i ’Back In Slack’ **½.”
Det där står jag för än i dag. Däremot har min syn på Loosegoats förändrats. För de har sedan dess snabbt utvecklats till ett stort framtidshopp med sin lo-fi-lägrade, amerikaniserade rock.

EGENTLIGEN ÄR DET INTE konstigt att Christian, Anders, Johan och Magnus formats till de lo-fi-lymlar de är. Vi får betänka i vilket årtionde de växte upp. De är ju för Guds skull barn av hi-fi-eran! Det var på åttiotalet de som unga tonåringar matades med ”Bagen”. Shanghai. Sha-Boom. Staffan Dopping-frisyrer och Staffan Hildebrand-filmer. Rosa ljus. Hårspray. Helix. Okej. ”Listan”. Treat. ”Metalljournalen” (som killarna kan recitera hela monologer ur!).
Tro fan att man förr eller senare revolterar mot något sådant. Som för att balansera sin uppväxt.
Om förra decenniet i mångt och mycket innebar konstnärlig kollaps går det i alla fall att skratta åt det.
Så givetvis tillhörde Loosegoats dem som såg Noice på återföreningsturnén häromåret. För att ta del av neonfärgerna och La Dolce Vita. För att förlåta Fredde von Gerber för Red Fun. För att flina åt ett förflutet man inte önskar åter. För att se självaste Dag Finn mingla runt bland publiken.
Således är det ryktena om en nära förestående Europe-återförening — med just Dag Finn på Joey Tempests plats! — som framkallar störst skratt under vår intervjustund. Med glada utrop som ”Vilken höjdare!” och ”Ett sådant partypaket!” flabbar vi bort och försöker förtränga hur plastig och maxad stora delar av den tidens ungdomskultur var.
I dag präglas den — över lag — av mer innerlighet och, framför allt, värdighet.
Om vi exempelvis ser till svenska samtida pop/rockstorheter tror jag inte att vi om tio år kommer att skämmas över vare sig Soundtrack Of Our Lives, Popsicle, Cardigans, Brainpool eller Bob Hund (däremot vete spörs om Kent klarar sig, inte med den klädstilen…). Även kommersiellt mindre aktörer — Tambourine-lägret, Göteborgs-rockare, West Side-gängen, med flera — uppbär för det mesta en okuvlig dignitet som bör tåla tidens fasförskjutningar i fråga om smak och syn på stil.

Ensamma om vad de gör

Loosegoats är än så länge alltför oprövade för att jag ska våga mig på någon annan utfästelse än, säg, ”lovande”.
Visst, det går kanske att le åt deras tidiga irrfärder i det inspelningsteknikens lågbudgetland som Pavement utforskade på sina tidiga singlar och senare exploaterade på genremilstolpen ”Slanted And Enchanted”, men med årets båda EP:s, ”Mule Habit” och i synnerhet ”Country Crock”, börjar det likna allvar och låta auktoritet.
Inte minst — i en tid då många grupper på indienivå låter löjligt lika antingen varandra eller någon större utländskt förebild — förefaller skåningarna vara ensamma här på hemmaplan om det de gör. Det vill säga med en melodiös rock som numera känns mer som Boston-skolan à la Buffalo Tom — även om en sak som ”Stop Drop-in Inn” låter väldigt mycket Starmarket — än utpräglad lo-fi (även om hjärtat och attityden till stor del finns kvar just där).
Precis som Buffalo Toms låtskrivare Janovitz och Colbourn rör sig sångaren, gitarristen, överhuvudet Christian Kjellvander alltmer mot ett slags ”alternative singer/songwriter”-uttryck. Det är antagligen utslag av en mognadsprocess, där vikten av ett coolt sound viker undan till förmån för bra låtar.
Att de inte längre är särskilt lo-fi stärks av faktumet att de i skrivande stund befinner sig i högteknologiska Tambourine-studion i Malmö för att med hjälp av Eric Hjärpe lira in den fullängdare som beräknas utkomma på Startracks i januari/februari.
Just det där om att vara ensamma i landet med det de gör är något som förs på tal när vi en söndagsförmiddag träffas för en fika i Sion-församlingens café i Norrköping. Där är fridfullt och tyst och således perfekt för de trötta pojkarna som föregående kväll — med Popstad-paketet — spelat i Linköping och självfallet också efterfestat sent in på natten. Eller, som trummisen Johan Hansson säger: ”Vi var uppe till tidigt.”
De talar om ett ”släktskap” med andra inhemska band, men det finns inga som låter som dem.
— Det är mer en fråga om samma anda, gäng som känner och lever likadant, men som väljer att föra ut det på ett annat sätt. De kör sin grej, vi gör vår, säger Johan och tillsammans med Christian, basisten Anders Tingsek och nye gitarristen Magnus Melliander droppar han namn som Starmarket, Fireside och Him Kerosene.
Som var och en valt en hårdare väg än Loosegoats, men med i alla fall delvis gemensamma amerikanska influenser.
Men där de svenska kollegorna rätt ofta låter som just svenskar med ambitioner att låta amerikanskt är Loosegoats mer autentiska i sin strävan efter ett US-sound.
Förklaringen kan vara så enkel som att Christian bott hela nio år — mellan 1982 och 1991 — i Seattle, USA (”halvamerikan” som de andra säger om honom) och därför stoltserar med ett trovärdigt uttal.
Det kan nog också bero på att musiken inte är lika infekterad av det berömda svenska och speciellt norrländska vemodet. Dessa skånska slynglar vibrerar mer av en energi, lust och framåtanda som i regel förknippas med just jänkare. I sina pressutskick har de dock också försökt förena sig med slackerkulturen, som handlar mer om avståndstagande, apati och slapphet.
— Inte att vi tilltalas av det så… ”slacker vill jag vara, fan va cool!”. Inte så. Vi är som vi är. Vill någon kalla oss slackers får de väl göra det. Pressutskicket du syftar på skrev jag till en skiva (”Small Lesbian Baseball Players”) som vi skulle släppa i USA och uttrycket slacker klangar lite bättre på engelska än vad det gör på svenska.
— Klingar menar du, tillrättalägger Johan.
— Klingar, ja.
Hur har det gått för den där över?
— Inte så bra, tror jag. Det är ett pyttelitet bolag — Underhanded — som drivs av några halvknarklangartyper som sitter i New York och säljer skivor, skrattar sångaren.
Har ni varit över för att spela eller så?
— Nej, vi skulle ha gjort det, men så kom det här med Startrec (numera Startracks) emellan, säger Christian.
Det kanske blir ni då som gör Lollapalooza-turnén nästa år, i sann Startrec-anda?
— Fast då måste vi vinna en Grammis först, påpekar Johan.
— Men det lär vi inte kunna, eftersom albumet inte släpps förrän i januari/februari, säger Christian.
Musiken ni gör bör ha större kommersiell potential i USA än här i Sverige?
Christian nickar instämmande:
— Det känns ändå som det är på gång i Sverige också, på något konstigt sätt. Pop gör en stor lo-fi-grej… lite halvskumt.
— Brainpools nya platta är väldigt lo-fi, säger de, flinar Johan.
— Och Smash Hit Wonders, plussar Christian på.
— Till och med Bumblebees spelar lo-fi, erinrar sig Anders och alla skrattar.
Christian tycker att det börjar urarta, men hävdar — med viss rätt — att de nationellt var först. Johan plockar en del poäng när han säger sig ha läst någonstans att Sheryl Crows nya beskrivits som lo-fi.
— Vem fan var det som berättade att Tone Norum sagt i en intervju: ”Jag är nog en riktig slacker”? undrar Anders.
Hela bordet bryter.

Debatt i SA-tältet

Loosegoats har, som MK påpekade i SA #32, blivit något av en följetong i denna publikation. De har väl inte alltid direkt bemötts av hyllningar eller jubel. Snarare tvärtom, inte minst från mig själv. Första gången de omnämndes var redan i #23 då LA utdelade tre stjärnor för ”Demo ’93”. I nästföljande nummer gav NB ”Seventeen Summers Ago” två och en halv stjärna. Alltså samma betyg som jag använde i den recension som citerades i början av denna text.
Vi har haft våra duster, Lunda-pågarna och jag. Förre gitarristen Jens Löwius ogillade min artikel om Pavement så pass mycket att han skrev oss en insändare. Och så då min sågning av ”Back In Slack”…
Således hade vi en hel del att snacka om i somras (då Jens ännu var kvar i bandet) när vi om och om igen sprang på varandra på Hultsfreds-festivalen. Överallt och på de mest märkliga tider. Ja, herregud, Christian tog sig till och med in i SA:s försäljningstält en yster natt och ville — och fick — föra debatt. Mest angeläget diskussionsobjekt var den då purfärska, trestjärniga recensionen av vårens EP ”Mule Habit”, där jag skrivit något om att de förut ”haft märkbart svårt att imponera av egen kraft”.
Alltså blir jag inte speciellt förvånad då Christian på frågan om musikpressen förstått deras musik svarar:
— Vi vänder oss ju till musikintresserade. För oss är det roligare att få bra recensioner och att folk kommer fram efter spelningar och säger uppskattande saker än att sälja mycket skivor. Och de flesta som skrivit om oss verkar förstå vad vi gör… fast, det är klart, det finns ju vissa idioter.
En blick på mig och sedan ett flin.
För att kunna genomföra Popstad-turnén fick Anders tjänstledigt från sitt vikariat som elevassistent på en särskola. Magnus Melliander är faktiskt musiker på heltid i ett eget soulband i Lund. Såväl Christian som Johan pluggar etnologi. Sångaren är en kurs före trummisen. På så vis slipper den senare köpa böcker. Det är bara att låna av bandkamraten (som grymtar något om att det är han som får lägga ut alla pengar).
Sedan ett halvår delar Christian och Anders lägenhet.
Det fungerar bra att bo ihop och spela i samma band.
— Vi är ju inte hemma båda två så där jävla mycket, säger Christian och tittar på basisten. Fortsätter:
— Du jobbar ju och jag ligger hemma och sover… nä, men det är bra att bo ihop. När jag gör en låt så hör Anders den i ett tidigt skede och kan den redan när vi kommer till replokalen.
Säger du till om du hör en riktigt dålig låt?
— Ja, men jag har nog aldrig varit med om det, säger Anders.
Christian:
— Om jag är nöjd med en låt då är det en bra låt. Det är jävligt svårt att skriva en dålig. En riktigt dålig, alltså.
— Det är en konst bara det, anser Johan.
— Det finns ju band som är bra på det… frågan är hur de gör, undrar Christian.
En stor del av allt skapande handlar om att vilja bevisa något — för sig själv eller någon annan. Är det likadant för er?
Alla ser tveksamma ut. Skruvar på sig. Som så ofta tar sångaren, för dagen iklädd en smakfull t-shirt med ”Wowee Zowee”-motiv, ordet:
— Bevisa? Jag vet inte. Det skulle i sådana fall vara att vi kan få in fjorton bra låtar på en skiva, och inte bara fem—sex som alla andra. Annars handlar det mycket om att bevisa för sig själv att man kan, att man duger.
Samtliga säger sig få helhjärtat stöd från sina föräldrar, som ställt upp i alla lägen och är fans till det Loosegoats gör.
Anders:
— De resonerar väl: ”Gör det du tycker är kul” och så stöttar de det till hundra procent.
— Fast det är klart, morsan vill gärna att jag skaffar mig en utbildning — också, säger Christian.
Johan instämmer:
— Ja, jag tänkte precis säga det. Det brukar vara: ”Ja, bara du gör läxorna först, så får du sticka och repa sedan” (skratt). ”Och du får gärna låna bilen.”

Country är det som gäller

Sommaren 1994 for Christian tillbaka till USA, till Houston och Austin, för att hälsa på sin far. Det var i den vevan han kom i kontakt med lo-fi, som då var det stora utropstecknet i undergroundpressen. Pavement, Archers Of Loaf och Sebadoh hade tagit över som collegeradions okrönta kungar och det var dessa band Christian presenterade för Jens och Johan när han kom hem och lät forma det nya Loosegoats (Anders blev medlem kring hösten ’95).
Just Sebadoh agerade kvartetten förband åt vid deras utsålda Studion-spelning alldeles nyligen. En uppgift medlemmarna såg som en stor ära. Lou Barlow är en hjälte.
— Fast jag har nog alltid varit mer förtjust i hans egna grejer, som han gjort under namnet Sentridoh, förklarar Christian.
— Vissa Sebadoh-låtar är jävligt bra, andra är tyvärr jävligt dåliga, menar Anders.
I Christians och Anders gemensamma kvart spelas inte längre så mycket lo-fi (”det där har vi lämnat bakom oss”). I stället är det country som gäller. Waylon Jennings och Hank Williams. Och Junior Brown. För att inte tala om Neil Young-klassiker som ”Everybody Knows This Is Nowhere”, ”Harvest” och ”Rust Never Sleeps”. Och som PL skriver om Monostars countryintresse i detta nummers democheck finns det en hel del att lära från gamla, erfarna män (och kvinnor), bara man ser till att addera ett eget perspektiv.
Samt en gnutta hårdrock, förstås. Anders säger sig lyssna en hel del på Black Sabbath, Led Zeppelin, Kiss och Metallica.
Vad säger din sambo om det?
— Han gillar det också. När han var mindre diggade han Metallica och Guns N’ Roses och kan alla texter utantill. Han har de första Metallica-skivorna på originalband, så de går rätt varma.
Christian är den som köper flest skivor. Varje gång han varit nere på stan kommer han hem med ett antal plattor. Gärna vinyler från någon second hand-butik.
— Nu när jag studerar och bor hemma har jag också mer pengar att lägga på sådant, säger Johan.
— Man blir ju så jävla glad när man köper skivor, jublar Anders.
Säkerligen kan Loosegoats glädja en och annan när albumet — som går under arbetsnamnet ”For Sale By Owner” — finns till salu om ett par månader.