Vad gjorde att tre barndomskamrater från Lomma utanför Malmö kom att bilda ett av Sveriges mest intressanta popband och en studio som i vissa kretsar är lika legendarisk som Abbey Road (George Martin har i alla fall varit i båda…)? SA tog Tambourine-tåget för att tala långt och länge med de rastlösa restaurangägarna i Eggstone.

En Eggstone-artikel kan påbörjas hur som helst. Det finns så många dörrar att öppna, så många vägar in. Allt ifrån sporten de uppfunnit till restaurangen de äger, från karriären som coverband till kontakterna som knutits i Japan, från alla perfekta produktioner till den framgångsrika studion. Bland allt detta är det lätt att Eggstone — själva bandet — glöms bort.

Alla medlemmar kommer från Lomma. Maurits Carlsson, trummor, och Patrik Bartosch, gitarr, gick i samma klass från fyran till nian. Runt åttan började de musicera. Sångaren och basisten Per Sunding, som är ett år yngre, tillhörde samma gäng.
De är lite osäkra på hur utförligt de ska berätta om de tidiga åren. Ideligen frågar de: ”Är det här intressant egentligen, eller ska vi hoppa över det?” Det är endast mina uppmaningar att fortsätta som får dem att tala.
Vi har slagit oss ner kring ett litet bord i Tambourine-studion. För tillfället är den obemannad, men det är inte ofta den är det. Den senaste tiden har band som Leslies, Dipper och Poetized avlöst varandra, även om en del av dem hållit till i den nytillbyggda, mindre studion.

Hembyggda instrument

Men åter till historien om bandet som till slut blev Eggstone. Som började från grunden med att skapa sina instrument själva. Burkar blev trummor och gitarrer byggdes.
— Vi har faktiskt kvar en sådan gitarr här i studion, säger Patrik och skyndar i väg till ett angränsande rum.
Han kommer snart tillbaka med ett mystiskt hemmabygge i handen. På en smal träplanka som fungerar som hals sitter en större plåtburk av den sort som O’boy såldes i. Mellan burken och ”huvudet” sitter en ensam gitarrsträng. Jag får provspela och konstaterar snabbt att det låter mer kul än bra. Kan bara tänka mig hur ett helt band med detta instrument lät…
— Den här hängde med ganska länge, faktiskt. Den användes på vår första singel. Och på ”In San Diego” också, när jag tänker efter, säger Patrik.
Från början hette Eggstone Urinators och något senare Johnnies Sykel. På den tiden ingick ytterligare tre personer. Texterna var på svenska och sjöngs av en Rikard Löfgren. Många ”radioprogram” där medlemmarna intervjuade varandra spelades in.
— Vi sysslade mycket med den biten innan vi hade den musikaliska delen. ”Bandkonceptet” stod klart före ”musikkonceptet”, säger Patrik.
Musikaliskt var det punk som gällde, eller åtminstone någon variant av det. En blandning av punk och ultramesig pop, som Patrik uttrycker det.
— Jag var för ung för punken — var väl nio-tio år när den slog igenom — så vi gjorde en ganska naiv tolkning, förklarar Per.
Johnnies Sykel fick en hel del lokala engagemang. Det största och viktigaste ägde rum på Stadt Hamburg i Malmö. Och så det på Lorensborgs fritidsgård, förstås. Per förklarar:
— Jag blev kickad, men det visste jag inte om. De andra åkte i väg till en spelning som jag inte kände till att vi hade, berättar han och de andra skrattar.
— Det var faktiskt då vi träffade Tore (Johansson, producent och delägare i Tambourine-studion) för första gången. Han skötte ljudet. Under soundcheck sa han ”det här låter bra”. Efteråt sa han ingenting, flinar Patrik.
— Fast då visste vi inte att ”det var Tore”. Han var glömd en vecka senare. Sedan träffades vi inte på fem år, förtydligar Maurits.
Med tiden upplöstes Johnnies Sykel. Det föll sig naturligt, eftersom medlemmarna — på något sätt — gav varandra kicken. Per hade börjat spela med några andra killar i Lund, men alla repade fortfarande på samma ställe — i Patriks källare.
Efter ett tag började den nuvarande trion, plus David Polfeldt, spela ihop där nere i källaren. Kvartetten kallade sig The Beautifuloones, men nådde aldrig så långt att de spelade inför publik. Ett gig bokades in, på Smålands Nation i Lund den 31 maj 1986, men det hände saker innan de väl stod på scen.
David skulle nämligen resa i väg till Indien på ett halvår precis efter spelningen. De andra bestämde då att han fick lov att sluta, de såg ingen mening med att repa fyra bara för att vara tre i bandet direkt efteråt. I början av maj 1986 föddes således trion Eggstone.
Alla dittills skrivna låtar slängdes, varför första månaden präglades av stenhårt jobb. Tolv — i deras tycke ”jävligt bra” — kompositioner skrevs och framfördes på första giget.
— Det var på en Amnesty-gala och vi har fortfarande inte fått gaget. Vi blev lovade hundra kronor, men de har vi inte sett röken av. Dock, pengarna gick till välgörenhet, så det är väl OK, säger Maurits med ett leende.
Precis innan de gick på scenen åkte de ut till hamnen i Lomma. I konvolutet till ”Somersault” finns en bild från det tillfället. Patrik och Per står på piren och dricker karnevalsöl. Då återstår bara några timmar till debutspelningen och killarna är synnerligen nervösa. (Om något fanatiskt Eggstone-fan skulle få för sig att leta reda på stället där fotot togs bör han eller hon betänka att bilden är spegelvänd. Annars kan det bli svårt att hitta exakt rätt plats.)

Ryktet spreds snabbt

Nervositeten till trots blev konserten bra. Killarna kände sig samlade och spelade säkert. Publiken var inte speciellt stor, kanske hundra personer, men kvällen skulle betyda mycket för bandets fortsatta spridning. Dels tack vare en tidning som uppmärksammade det hela, dels var det några i publiken som skulle ordna en fest ett par veckor senare.
— Redan första spelningen innebar tre nya och på alla de gigen blev det ytterligare ett par-tre nya och så vidare, berättar Per.
Senare samma vår spelade de på karnevalen i Lund. En kompis till dem bokade ett tält och Eggstone fick göra trettio gig om dagen i fyra dagar! Ingen dålig start för ett nystartat band — nästan i klass med The Beatles Hamburg-vistelser.
— Efter varje spelning skrev vi ner vad som hänt, så det finns kvar här någonstans, säger Maurits.
— Där står vilka som var dinga i huvudet och vilka som var schyssta, inflikar Per.
— Vi gjorde det säkert efter de hundra första uppträdandena. Ett litet kåseri om varje. Där står precis vad vi fick i gage och så. Vi höll på med det ganska länge, efter att vi hade köpt studion. Vår turné i Österrike finns till exempel med, säger Patrik.
— Det är skrämmande, när jag tänker på gamla spelningar är det vissa som jag bara inte kan komma ihåg. Om vi försöker räkna ihop alla som vi gjort blir det väldigt många, men alltid är det någon som kommer på ytterligare en: ”Ja, så hade vi en där också.” Och jag kan inte för mitt liv minnas att jag varit där, packat upp alla grejerna och spelat, säger Per.
I inledningen gjorde Eggstone alla sorters jobb. En hel del fester och lokala festivaler, men även massor av totala — och helt obegripliga — bottennapp.
Som invigningen av ett rehabiliteringshem i Staffanstorp…
— En stor sal med maskiner, sådana som gamla människor tränar i när de brutit lårbenshalsen. På en fläck, i stället för en maskin, stod vi och spelade. Otroligt pinsamt, för det var ingen där. När det väl kom någon var det ”den lilla damen med sin gamla mamma som skulle dit och rehabiliteras”. Han som hade stället viskade ”spela nu!” och så spelade vi lite. Det var så jävla jobbigt, berättar Per, men ler i dag åt historien.
— Vi fick spela superlågt också, säger Patrik och imiterar trummornas volym genom att försiktigt slå med fingrarna på bordet.
— Men samtidigt, har man stått i fem timmar och haft det pinsamt blir man ganska härdad. Inte lika rädd för att göra bort sig.
Ni som bor i Skåne minns säkert den tid då Eggstone uppträdde på snart sagt varje fest. Oftast var det covers som framfördes. Inte ”Sweet Home Alabama” eller ”Hotel California”, utan en förhållandevis fräck mix med låtar av Devo, Elvis Costello, Pretenders, Jam, Sex Pistols, Beatles och Rolling Stones.
— Vi hade ett band som bara var ”Eggstone spelar covers”. Vi körde väldigt tråkiga saker. Usch, jag vill inte tänka på det, säger Patrik.
— Men då såg vi det inte som något tradigt jobb. Jag hävdar nog att vi var laddade inför varje spelning och tyckte att det skulle bli kul, protesterar Per.
— Utom när det blev för många, tillägger han snabbt.
Coverbandet drevs flera år parallellt med ”riktiga” Eggstone. Ibland, under långa spelningar, började de med eget material för att allteftersom gå över till covers. Patrik minns ett förbandsjobb till Peps Persson, som efteråt kom fram och sa ”Ni har känslan, grabbar”.
— Tungt. Då var vi glada, det levde vi jättelänge på. Det måste betyda någonting när en sådan gammal rockräv tycker så.

Tidskrävande ambitioner

Första singeln, den i replokalen inspelade ”Bubblebed”, gavs ut på det egna bolaget Das Supersound Project. Andra singeln, ”Shooting Time”, gjordes i Studiefrämjandets studio med Tore Johansson vid spakarna (han jobbade där på den tiden).
I samma veva som den släpptes köpte de, och Tore, studion som kom att bli Tambourine. Då hade de bestämt sig för att göra ett album och insett att det bästa sättet att göra det på var i egen regi, eftersom de visste att deras ambitioner krävde mycket tid.
Givetvis var det ett antal uppoffrande månader som följde för tre grabbar utan pengar. Patrik och Per fick flytta in i Tambourine för att komma undan sina egna hyror.
— Tore hade en genomgång om hur man spelar in; hur ett mixerbord fungerar. Det finns några fina bilder på det. Sedan körde vi, provade att spela in. Vi hade ingen aning om hur man gjorde, men kände att vi hade alla möjligheter i världen när vi satt bakom det där stora mixerbordet, säger Per.
— Vi hade inte råd med nya multiband, så vi var tvungna att använda några gamla som vi fick med på köpet. Det var inspelat hur många gånger som helst på dem tidigare — dansbandsmusik av värsta sorten med syntblås och skåningar som försökte sjunga på värmländska. Du anar inte hur många sådana orkestrar du aldrig hört talas om som finns ute i skogarna — ohyggligt konstiga gäng som bara distribueras via unkna bensinmackar,säger Patrik.
— På vissa band hade den förre ägaren skrivit ”fluga på bandet”. Vi trodde han menade att det vikt sig eller så och att det därför inte gick att spela in just där. Men det var faktiskt riktiga, fysiska flugor som fastnat. Han hade studion på landet och när fönstren var öppna hände det att det kom in flugor som klämdes fast i bandet, det blev en ”propp” på en kanal och sedan gick det inte att spela in just där, fortsätter Patrik med ett skratt.

Potpurri av discohits

Först ut att spela in i Tambourine var Eggstones discoband Preachers. De behövde snabbt en demokassett för att kunna jaga spelningar, och spelade in de delar av låtarna som man lätt känner igen, tjugo sekunder av varje. Det blev en fyra minuter lång demo med ett potpurri av femton discohits. Från Japan har faktiskt kommit ett erbjudande om att ge ut Preachers, men killarna valde att avstå.
— I början var det kul, vi hade jättemånga väldigt roliga spelningar och behövde vartenda litet öre vi kunde få. Vi spelade på ett ställe i Helsingör några gånger. Då var vi sex personer som sov i släpet, säger Per och Patrik inflikar ”vilken jävla misär”.
— Gaget var tvåtusen spänn för en kväll och biljetten över sundet kostade femtonhundra. Resten söp vi upp, så vi gick back, minns Per vidare. Men vi gjorde hundrasextio Preachers-spelningar.
Inför första giget for de runt i secondhandaffärer och köpte kläder som såg ”disco” ut. Efter varje kväll las plaggen i en stor påse och togs fram först till nästa användning. Ingen tvätt där inte.
— Kläderna var otroligt äckliga. Före varje spelning var det alltid samma ångest, ungefär som när man står vid ett kallt hav: ”Nej, jag vågar inte. Det är så äckligt. Det är inte möjligt.” Men när vi väl fått på oss dem började kroppsvärmen aktivera dem igen och de blev helt OK, säger Per med livliga gester.
— Patrik och jag hade galonjackor när vi spelade. De finns förresten också med på bild i omslaget till ”Somersault”, ett foto som är taget på Nisse Hellbergs bröllop där Preachers spelade, berättar Per.
— Vi hade jackorna på vår första Emmaboda-festival, som var direkt före Hellbergs bröllop. De som såg oss då kanske minns dem, påpekar Maurits.
Efter att Preachers demo var klar påbörjades vintern 1992 arbetet med debutfullängdaren, ”In San Diego”.
Året före, när ”Shooting Time” släppts, började skivbolagen höra av sig och tidningarna skrev mycket om dem. (Nämnvärt är att SA uppmärksammade Eggstone, med en demorecension, redan i #6, vintern 1989.) Till slut utmynnade detta i ett kontrakt med MNW:s nya popetikett Snap. Och efter ”In San Diego” en hel del turnerande. Totalt, med Preachers-gigen inräknade, blev det tvåhundra spelningar på ett år!
I den här vevan började de även att producera andra artister. Bob Hunds första skiva gjordes till exempel våren ’93. Ursprungligen fanns inga planer på att spela in andra, studion skulle bara användas för egna produktioner. Men — som med så mycket annat i livet — blev det inte riktigt som de tänkt sig. I det här fallet får vi vara glada för det. Eggstone lärde känna Bob Hund och kunde helt enkelt inte låta bli att spela in dem
Ungefär samtidigt fick Tore en demo med Cardigans. Den då Jönköpings-baserade kvintetten blev — liksom Bob Hund — nerbjudna för att spela in. Det var då planerna på att starta ett eget skivbolag först dök upp. Per, Patrik och Maurits anade att de skulle finna fler och fler talanger. De sa till de här banden: ”Om det inte är något skivbolag som vill ha er så startar vi ett och ger ut er.”
— Men vid den tidpunkten kändes det ändå bättre att de fick friheten att gå till andra bolag som kunde marknadsföra dem på ett helt annat sätt, berättar Per.

Första Japan-kontakten

Nu knöts också de första kontakterna med Japan. Efter San Diego var Eggstone över i London och spelade. Där träffade de en japansk tjej som jobbade på skivbolag och som sa att det fanns intresse för dem i hennes hemland. Hon köpte vad som fanns kvar av ”Bubblebed” och sålde i Japan. Strax därpå hade japanska Elle ett Eggstone-omslag avbildat på framsidan.
— Vi blev så jävla förvånade. Förutom vårt var det ett Chet Baker- och ett Smiths-omslag. Helt sjukt. Det var någon form av ”Årets bästa plattor, kända japaner tycker”. Jag tror det var Cornelius (japansk star) som hade sagt att ”Shooting Time”-EP:n var årets bästa och när han tyckte det var det ett tungt vägande argument för hans landsmän att köpa vår skiva, säger Patrik.
Men den som tror att Eggstone bara legat och latat sig och åkt på Asien-resor under de två år de varit borta från livescenen misstar sig. Tvärtom har de jobbat otroligt mycket.
Ungefär en gång per år får studion sig en ombyggnad, ofta framåt jul. Det skulle kunna kallas julpyssel. Alla tre är intresserade av sådant — och gamla prylar. Det är en av anledningarna till att de inte gjort någon musik de senaste åren — intresset för att göra andra saker.
Allt för att undvika känslan av slentrian.
— Det är roligt att spela när man har ett set som fungerar väldigt bra och som man bara blir bättre och bättre på hela tiden. Vad som är skrämmande är att man kan gå upp på scenen och göra sin bästa spelning någonsin, fast ändå står man mitt i allt och tänker på något annat. Det blir så mycket rutin i det, berättar Per.
Medlemmarna fann under ”bortavaron” ett mer direkt engagemang för studion och egna bolaget Vibrafon. Fast det senaste halvåret har nästan uteslutande handlat om den egna musiken.
Lollipop i somras var det första framträdandet på två år. Hysteriskt nervösa före spelningen, nöjda och glada efteråt. Ett flertal nya låtar provades och trots vissa frågetecken bland publiken tyckte Per att det gick bra, att folk verkade lyssna.
Och det finns alltid åsikter om hur ett liveframträdande ska låta, i jämförelse med hur det låter på skiva till exempel. En del tycker att allt som finns på ett album även ska gå att framföra live, medan andra gör helt olika versioner av sina låtar. Eggstone är kända för att tillhöra den senare kategorin.
— Ja. Det är två helt olika sätt att uttrycka sig på, för vi använder olika redskap. Vi kan få fram helt andra saker på en scen när vi har kontakt med publiken. I studion måste vi fuska fram stämningar. Det är svårt att släcka ner ljuset på en skiva, säger Maurits.
— Det vore nog kul att prova, vid något enstaka tillfälle, att försöka rekonstruera hur det låter på platta med stråkorkester och vibrafon-spelare. Men det är ingenting vi skulle turnera med. Gärna spela så på ett ställe tre-fyra kvällar i rad, säger Patrik.
Inte bara studion och skivbolaget har upptagit pojkarnas tid. Nyligen blev de delägare i en Malmö-krog, som just nu renoveras. Per, Patrik och Maurits arbetar inte själva med renoveringen och kommer inte att jobba där när den öppnar, utan är bara med och påverkar i periferin.
Restaurangen ligger vid Triangeln, bredvid biograf Spegeln. De senaste tjugofem åren har där varit en kinarestaurang. Krogen ska heta La Couronne, som stället hette på femtio- och sextiotalen, då det var en av de populäraste klubbarna i stan. Först funderade de på att döpa det till UnderLövet, eftersom Rikard ”Lövet” Löfgren, Johnnies Sykels sångare, bodde precis ovanför restaurangen.
— Där ska man kunna äta allt från en macka med kaffe till riktiga gourmémiddagar med familjen. Det finns en källare också, så kanske blir det lite som Hannas i Stockholm, säger Per.

Världsmästarna Per och Maurits

Då och då måste man koppla av också, och vad gör man då om inte motionerar? Och om man nu ska motionera, vad är då mer lämpligt än att hitta på en egen sport?
Det har Eggstone gjort.
Sporten heter Bonving efter Elvin Bonving, skapare av Bonving-skon. Vid VM, som gick i Lomma ’94, kom självaste Elvin och hela hans familj dit och tittade.
Patrik hämtar ett urklipp från Smålands-Tidningen. Den hade ett stort reportage om tävlingen, eftersom fabriken som tillverkade Bonving-skorna låg i Nässjö. På en bild kan man se hur Elvin överräcker vandringspriset — en oanvänd, äkta Bonving-sko fastspikad på en träplanka — till vinnarna och således regerande världsmästarna Per Sunding och Maurits Carlsson. (Lämpligt med en sko som ”vandrings”-pris! Red.)
För er som inte tidigare hört talas om denna sport kan meddelas att varje lag består av två deltagare. På spelplanen finns två rutor, tio meter breda och sex meter långa, arton meter från varandra. Varje lag har varsin ruta. För det kastande teamet går det ut på att med Bonving-skon hamna inom motståndarnas område. Gör man inte det förlorar man den poängen.
Det andra paret ska fånga skon i en plastpapperskorg. Lyckas de får de poäng, missar de får det kastande gänget poäng, förutsatt att skon hamnar inom rutan. Sedan växlar det så att kastande lag blir fångande lag och vice versa. Poäng delas ut efter varje kast och en match spelas normalt i bäst av tre set, där det i varje set gäller att komma först till sjutton poäng (men man måste vinna med två).
— Det har visat sig att det är betydligt svårare att kasta in skon i rutan än att fånga den. Lyckas man med det är det ungefär som att bryta serven i tennis, berättar Per.
— Sedan finns det olika grepp. Man kan hålla och skruva skon på olika sätt, säger Maurits.
VM äger rum vart tredje år, 1997 är det dags igen. Troligtvis ånyo i Lomma. Antalet intresserade ökar stadigt och till nästa turnering räknar arrangörerna, Svenska Bonvingkastarförbundet, med deltagare från Japan, där nyfikenheten på sporten är stor.

Viktigt med kärnfulla texter

Mitt i allt detta görs det alltså musik, vilket kan vara lätt att glömma vid samtal med mångsysslarna i Eggstone. Man kan undra hur allt hinns med, men hemligheten är att koncentrera sig på en sak i taget.
Under hela frånvaron har låtar skrivits, däremot har killarna inte repat i någon större utsträckning. I mars började de sätta ihop allt och göra en skiva av det. Sommaren ägnades åt inspelning och vid mötet med SA är skivan i princip klar, möjligen med undantag av någon ommixning.
Som första smakprov från tredje albumet kom singeln ”Summer And Looking For A Job”, medan ”Still All Stand Still” bara gavs ut som promotion till radion. Varför?
— Den har givits ut på en samlingsskiva redan. Det kändes inte som om vi ville ge ut den igen som singel, säger Per.
Nya albumet går i samma stil som de tidigare. Även om Eggstone är nog så oförutsägbara kan ni som diggar deras gamla plattor pusta ut — de har inte börjat spela heavy metal, hip hop eller funk. Åtminstone inte under namnet Eggstone, kanske är bäst att lägga till för att vara på den säkra sidan.
— Jag tror att de som gillar vad vi gjort förut känner igen sig och tycker om det. Jag tycker personligen att det nya skiljer sig en del från det gamla, men jag är väl för nära — det kanske bara är nyanser som är annorlunda, säger Per.
På den klassiska frågan om varifrån inspiration hämtas svarar Patrik att det för honom är något väldigt luddigt, att han påverkas av saker som inte är musik, medan Per säger att han ofta får idéer när han inte medvetet söker dem, utan sysslar med någonting annat. Då kopplas musiken bort och han blir mer mottaglig för uppslag.
På samma sätt menar han att musik i regel låter bättre — och att man som lyssnare blir mer inspirerad — när man inte själv satt på en skiva. Annars vet man i förväg att ”Nu ska jag lyssna på den här plattan, den är jättebra”.
— Även om det låter djupt tror jag att man med musik vill uttrycka någonting och hade man i ord kunnat uttrycka och förklara vad man menar — eller förstått allt vad man blir inspirerad av — hade man inte behövt spela. Då hade man kunnat tala om det eller skriva ner det i stället, säger Per.
Samtalet glider in på texter och deras betydelse i jämförelse med musiken. Per tycker det är viktigt att texterna är kärnfulla. Om de sedan inte beskriver någonting speciellt eller inte är några doktorsavhandlingar är av ringa betydelse.
— Bra låtar behöver jag inte ens kunna hela texten till. Det är några, tre-fyra fraser, som låter bra och har någonting kärnfullt i sig som jag plockar upp. Sedan lägger jag hellre till resten själv och önskar att jag aldrig hör de andra raderna.
— Texterna ska tillsammans med musiken skapa en stämning. Det är därför vi inte skrivit ut texterna på skivorna. Vi vill inte att folk bara ska läsa texten, förklarar Maurits.
— Samtidigt kan vi säga att vi nu jobbat mer med texterna än tidigare, snackat mycket med varandra om dem, berättar Per.
Personligen uppskattar jag musik med humor i. Det handlar inte om Black Ingvars eller Drängarna, utan om någonting helt annat, ett förhållningsätt till vad man gör. Lite glimten i ögat, distans, ödmjukhet. Ta Pixies, ta Presidents Of The USA, ta Weezer. De är bara några få exempel på grupper där humorn spelar en viktig roll. I Sverige har vi några som har det jag efterlyser. Ett av dem är, i alla fall i mina ögon, Eggstone.
— Jag förstår precis vad du menar, säger Per när jag drar mitt resonemang för dem. Jag tycker också att det är viktigt med humor i musik. Den mesta jag gillar kan jag uppfatta någon slags humor i — allt från Prodigy till Beatles. Medan vi håller på att jobba med en låt har vi oftast väldigt kul och ger oss hän. Jag gillar ofta musik som inte är uppenbart humoristisk, men som har en sådan sida, till exempel får texten gärna vara lite smartkul.

Annat klimat i dag

Det har onekligen hänt en hel del inom popbranschen under de två år musikerna Eggstone legat i dvala. Artister som förr ansågs obskyra av den stora listpubliken säljer miljontals plattor och begrepp som ”indie” har helt ställts på kant. I dag har Eggstone alla möjligheter att bli tonåringarnas nya gunstlingar.
Att klimatet blivit bättre håller de med om. De exemplifierar med att de flesta skivbolagen stod helt frågande inför ”In San Diego”, medan de numera suger upp liknande musik. Något killarna tycker är kul.
— När vi började fanns det massor med band som bara kopierade andra. I dag gör väldigt många något som skulle kunna kallas eget, menar Patrik.
Per påminner om att de själva var väldigt Jam-influerade i början. Om inte så mycket musikaliskt, så känslan, kläderna, instrumenten och hoppen.
— Redan på gamla inspelningar med Urinators märks begreppet ”vid” musik, som jag tycker vi spelar. Vi kör allt ifrån det allra mesigaste till det åtminstone lite hårdare, vi är i alla fall inte främmande för det, berättar Patrik.
Det där är också ett sätt att undvika tristess. Det är tråkigt att bara spela likartade låtar, vilket också är trist för publiken.
Ni har aldrig varit rädda för att det ska låta splittrat?
— Nej, snarare tvärtom, svarar alla tre tvärsäkert.
— Vi har fått den kritiken ibland, men samtidigt är det en av få saker vi uppskattar att få kritik för. Det är bara bra att de skriver så, säger Per.
Svenskt musikliv har de senaste åren flitigt kopplats samman med Japan. ”Alla” våra popband säljer multum där, men samtidigt bör vi ha i bakhuvudet att det är lätt att fiffla med försäljningssiffror. Vem orkar kontrollera, eller ens bry sig, om det verkligen är sant att de och de säljer tusentals plattor i ett land på andra sidan jordklotet?
Musikexport till Japan har nästan fått dålig klang och den japanska publiken framställs alltsomoftast som mindre vetande popkonsumenter som slukar vad dynga som helst. Men för Eggstone, ett av våra pionjärband där över, är det rika landet i Asien förknippat med många goda minnen.
— Japan känns verkligen som en vän på andra sidan jorden. Vi har tät kontakt med så många personer. För oss känns det som ett vänskapsförhållande. Samtidigt tycker jag det kommer signaler om att det är tramsigt, ett jävla skitland. Jag kan förstå den känslan och att det står folk upp i halsen. Japanerna har blivit anklagade för att ta vilka sopgäng som helst och det har de väl gjort också, precis som vi i Sverige tog all jävla smörja från Seattle under två år, fast det bara var pyttelitet som var bra, säger Per.

Lätt få storhetsvansinne i Japan

Han säger också att det är lätt för ett litet svenskt band att få storhetsvansinne. Upplevelsen blir helt enkelt överväldigande om man inte förut gjort några större spelningar och sedan kommer till Japan för att lira på ett fullsatt ställe inför åttahundra personer.
— En del drar gärna lite för stora växlar på det, konstaterar han.
Trots det massiva popintresset där finns få inhemska band som har någonting att komma med, om man går efter vår syn på pop- och rockmusik. Skivbolagen sitter fast i de tankar som svenska bolag hade på åttiotalet — de vill att artisterna ska sjunga på modersmålet. Men där märks också en stor undergroundrörelse och det är på demostadiet den intressanta musiken görs, enligt Per.
Hittills har två japanska artister spelat in i Tambourine-studion, hitskickade av sina skivbolag, Bonnie Pink och Tomoyo Harada. Men de får även en del långväga demokassetter, bland annat från en tjej som är tänkt att bli den första japanska grejen som ges ut på Vibrafon.
— Vi börjar känna oss ganska hemma däröver. Hur saker fungerar och hur människorna är. På något sätt finns en konstig likhet mellan svenskar och japaner, kanske humorn. Vi brukar säga att vi känner oss närmare dem än danskarna, säger Patrik och ler.
Tambourine-studion på Sofielundsvägen i Malmö har med tiden blivit en stor turistattraktion för besökare från det avlägsna kejsardömet. De kommer och knackar på och får gå runt och se sig om — och filma…
— På en viktig punkt skiljer de sig från svenskarna och det är det här med videokameror. Den myten är hundra procent sann, säger Patrik.
— Det är en sådan ding grej. De fattar inte att om de filmar allt de gör så behöver de ett liv till för att kunna kolla på rullarna — och de filmar verkligen allting de gör. Om de tittar på en av filmerna filmar de väl det också, skrattar Per.