DEN SOM ÄNNU INTE sett Dipper live har någonting att se fram emot. En mer energisk sångare än Joakim Leksell har Sverige inte skådat sedan Thomas Öberg i Bob Hund.
Att det finns uppenbara likheter mellan de båda vokalisterna är inte konstigt — Joakim och Thomas stammar båda från Helsingborg och är dessutom gamla kompisar! (”Vi vet vad det innebär att åka Sundsbussarna till Helsingör”, som Joakim uttrycker det.) Inför Dippers framträdande på Hultsfreds-festivalen i somras beskrev en kvällstidning dem sålunda: ”Som Bob Hund, fast på svenska” (sic). Tilläggas kan att Dippers texter är på engelska…
Men att avfärda Dipper som ett hundplagiat är inte bara fel — det är vansinnigt. Den som säger så kan endast ha gått efter likheterna på scen, underhållare av detta slag finns det inte direkt överskott av i Sverige.
— Jag tycker inte vi låter så mycket Bob Hund. Men visst är jämförelsen hedrande — det är Sveriges bästa band. I någon recension blev vi jämförda med The Fall och Barry Adamson. Det tycker jag ligger närmare. Sedan har vi lyssnat mycket på garagerock; Stooges och MC 5, säger Joakim när jag konfronterar honom med kvällstidningscitatet.
Musikaliskt får man hålla med om att Dipper hittat en genre som de är ganska ensamma om. En svårbeskrivlig sådan. De varvar punkens energi med popmelodier och tunga rockriff. Pixies möter Sultans Of Ping F.C. hemma hos Magazine.
Dippers historia kretsar till en del runt banden Kerb Crawlers och Scents. I förstnämnda ingick Joakim och Dippers trummis Patrik Malmros. Musiken var en hämningslös mix av Cramps, country, Elvis och psychobilly.
— Vi slutade 1992. Då hade vi under fyra år spelat på varenda pizzeria i hela Sverige. Vi var bättre än Rolling Stones, påstår Joakim.
— Vi har lärt oss hur man ska underhålla, menar Patrik.
Efter historien med Kerb Crawlers delade Patrik och Joakim på sig, Patrik började spela med SA-bekantingarna och modshyllarna Git Shields från Helsingborg, medan Joakim fortsatte sin vokala karriär tillsammans med några andra SA-kändisar, snällpopparna Scents från Lund.
— Scents var ett mindre roligt kapitel i mitt musicerande liv. Det var väl inte vad jag ville göra egentligen, men hade det goda med sig att jag träffade Magnus, berättar Joakim.
Magnus Karlsson är numera gitarrist i Dipper och den ende av de fyra som inte medverkar vid denna intervju. När Joakim efter ett halvår hoppade av Scents följde Magnus med.
— Vi började sätta ihop ett band med den musik vi ville spela. Jag frågade först Patrik och eftersom det snart blev omöjligt att spela bas samtidigt som jag sjöng tog vi in Harri Kolari, fortsätter Joakim.
Något musikaliskt koncept påstår sig Dipper inte ha.
— Det skulle vara sväng och variation. Främst variation mellan låtarna, inte så mycket i, beskriver Joakim.
— Det har vi väl! protesterar Patrik.
— Jag tycker att det är ganska malande, menar Harri.
— Jag varierar mig i alla fall, så får ni mala på så mycket ni vill, tycker Patrik.
— OK, trummorna är varierade, resten malande. Om man vill rita upp det så kan man säga att bas, trummor och gitarr spelar figurer som sätts mot varandra, sammanfattar Joakim.
— Polyrytmisk musik! fastslår Patrik.
Ni märker själva att det inte är helt lätt att kategorisera Dipper, som hade sin första spelning i januari 1995. Bor du i Skåne lär du inte undgått dem. Om du bor någon annanstans behöver du inte skämmas om du inte hört talas om dem tidigare. Förutom framträdandet på årets Hultsfreds-festival har de spelat i Göteborg och Stockholm två gånger vardera, men mycket mer än så är det inte. Ännu.
— Vi spelar en del live, men inte alls så mycket som vi vill. Det skulle vara jävligt kul att komma uppåt Norrland och spela, ja, resten av Sverige helt enkelt, säger Joakim.
Debutsingeln kommer i höst. Dipper har precis skrivit på för Vibrafon, i vars studio Tambourine skivan är inspelad. Går allt enligt planerna blir det även turné i oktober med ett tiotal framträdanden.
Dipper är alltså från Skåne, men mer exakt än så är svårt att säga.
— Det är intressant det där med att vi ibland kommer från Lund och ibland från Malmö, men ingen av oss härstammar egentligen från någondera stället, säger Joakim som liksom Patrik är uppväxt i Helsingborg, bor i Malmö och repar i Lund.
Det senaste halvåret har Dipper fått en hel del publicitet, mycket tack vare att en handfull andra band, bland andra Mouth, ofta nämner dem som favoriter i intervjuer. Det har lett till att de till och med förekommer i Expressen Fredags skvallerspalter.
— Risken är att man får för mycket publicitet innan man givit ut en platta och att folk tycker ”Det där är ett sådant där hypeband. Nu skvallras det om de där, fan vad ointressant”, säger Joakim.
Det vore synd om Dipper skulle få den stämpeln, det har de alldeles för stora kvaliteter för. Och något ”one hit wonder” lär det knappast bli tal om när man hör hur mycket material de har att välja på.
— Jag har säkert trettio replokalsinspelningar hemma som jag sitter och katalogiserar och bedömer. Det blir nästan för många idéer ibland, berättar Joakim.
— Så fort man börjar jobba mer med en idé dyker det upp nya låtförslag samtidigt. Och så har vi hela banken av gamla uppslag att plocka ifrån, förklarar Harri.
— Det händer att vi har möten där vi samlas och lyssnar igenom alla inspelningar vi gjort under ett halvårs tid. Vi antecknar vad som var roligt och så kanske det blir någonting av det, lägger Patrik till.
— Musiken pusslar vi ihop i replokalen. Där sammanställer vi olika partier till en låt. Det är ett samarbete. Texterna står jag och Harri för, berättar Joakim och fortsätter:
— Jag har på bandaren när jag står och diskar och så kommer jag på någon textrad. Jag kan aldrig sitta och skriva en text och sedan passa in den till musiken. Det måste finnas någon melodi att utgå ifrån och texten måste passa ihop med musiken. Ofta tycker jag att saker som jag tror jag hör, till exempel på replokals-inspelningar, verkligen blir så i slutet. Jag tror att jag hör ett ord eller en melodi och så tar jag vara på det.
Med glädje ser jag fram emot den dagen då detta samlas på ett album och hoppas verkligen att Dipper där lyckas fästa den energi de utstrålar live. Den dagen de lyckas med det kommer de att bli större än, ja… säg Bob Hund. Tills dess: ta varje chans att se dem live!